Alla som läser mina krönikor här vet ju att jag fullkomligt älskar Kristianstad. Och just därför vågar jag avslöja den här helt vansinnigt knäppa tanken, som jag gått omkring med i några veckor. Jag sitter på La Bottega med några vänner när en av dem plötsligt häver ur sig: ”Är inte Darlington ett underbart namn på en stad?”. Personen i fråga hade nyss läst om en stad i England som heter det.
Jag blir ju helt matt. VEM, jag säger VEM (!) skulle inte vilja bo i en stad med det namnet? Eftersom jag aldrig i livet skulle flytta från Kristianstad får jag plötsligt den längtansfulla tanken att det kanske skulle gå att byta namn till Darlington..? Självklart avslutar jag den tankegången i princip omedelbart men jag erkänner som sagt att namnet fortfarande poppar upp i huvudet på mig ibland…
Och hur häftigt är det inte då att jag ett par veckor senare får en flaska rödvin av en väninna som heter – DARLING! Jag tror knappt att det är sant och ännu mindre sant tror jag att det är när det visar sig att vinet är riktigt gott. Och att det går att beställa på Systembolaget, vilket jag självklart gör.
Det är samma dag som jag går för att hämta vinet, som de härliga medarbetarna på Systembolaget berättar om den sanslösa renoveringen de precis ska påbörja för att göra butiken till en av Systembolagets flaggskeppsbutiker i hela Sverige. Ett otroligt spännande steg framåt, som vi har all anledning att se fram emot. Jag har nu satt igång en gigantisk övertalningskampanj för att de i samma veva ska göra en hylla som heter ”Darling”. Hoppas, hoppas att jag kommer att lyckas. Vem vet, om vi är några stycken som kommer med samma önskemål, så kanske…?
Allt måste ju inte alltid vara på exakt det sätt det brukar eller ”ska” vara. I somras var vi till exempel på en fotbollsmatch mellan Mjällby och något märkligt lag som jag inte minns namnet på. Det var fullbokat i deras arena så vi satt, tillsammans med hundratals andra personer på en gräsmatta i (vad heter stället) där de hade satt upp en storbilds-tv för alla mjällby-fans.
Bakom oss satt ett gäng tjejer i medhavda solstolar och njöt av kvällen. Men jag råkade höra en av dem fråga väninnorna vad ställningen mellan lagen var. Ingen hade koll. Då kunde jag ju bara inte låta bli att vända mig om och berätta hur man på bästa sätt tar reda på detta: ”Eftersom det är en hemmamatch så ska siffran till vänster vara högre än siffran till höger”. Tjejerna fullkomligt älskade det. Såklart. Jag är faktiskt lite stolt över att jag kommit på det alldeles själv – det gjorde jag i Arenan när IFK spelade för några år sedan.
Jag har ju på något sätt fullkomligt fastnat i det där med att få visa mitt körkort för polisen, som nästan aldrig har hänt. Ibland har jag nästan ångrat att jag tog körkort – ingen har ju velat titta på det. Några olika märkliga situationer har jag skapat där jag tvingat trafikpoliser att titta på mitt körkort. Häromdagen höll det på att bli en till, men jag kan med stolthet meddela att jag faktiskt lyckades hålla mig i skinnet den här gången.
Jag promenerade i lugn takt längs Nya Boulevarden när jag såg att de hade satt upp en poliskontroll precis utanför Stora Torg. Helt ärligt kliade det så mycket i mina fingrar att jag med nöd och näppe hindrade mig själv från att gå fram till poliserna, förklara hur ledsen jag var över att jag just denna dag promenerade och inte körde bil, och snällt undra om de ändå skulle kunna tänka sig att titta på mitt nya, fina körkort. Borde jag ändå ha gjort det, kanske?
Det är mycket möjligt att jag hade blivit ännu gladare än jag faktiskt nästan alltid är. Jag tror jättemycket på att se det positiva i livet och försöka hålla undan negativa tankar. I ärlighetens namn, vad hjälper det egentligen att klaga och gnälla? Inget blir ju bättre av det. Bättre tror jag däremot att livet blir om vi väljer glädje och tacksamhet över det fina vårt liv ger oss.
Men jag förstår att det kan vara svårt. Och på det temat avslutar jag denna krönika med det jag fick höra att en person vid något tillfälle ska ha sagt om mig: ”Alltså, hur kan Åsa jämt vara så glad? Hon är ju inte ens smal”…
Åsa Scharin