Bild: Johan Lindvall
Hans-Inge ”Hånsa” Olofsson låter blicken svepa över gästerna och väntar precis tillräckligt länge för att tystnaden ska bli en del av föreställningen. Sedan kommer den första repliken. Ofta följs den av hans oefterhärmeliga skratt, ibland av en skröna som ingen riktigt vet om den är sann eller inte. Förr eller senare plockar han fram gitarren.
Men bakom underhållaren finns något betydligt större än en god historieberättare. Där finns en människa som under ett helt liv burit vidare viktig kunskap som gått i arv längs Hanöbuktens kust i generation efter generation. Om ålen. Om havet. Om ett yrke som nästan har försvunnit. När Hånsa berättar är det inte bara roliga minnen som lever vidare. Det är ett stycke svensk kulturhistoria.
Hans-Inge ”Hånsa” Olofsson brukar beskrivas som fjärde generationens ålafiskare. Själv nyanserar han gärna den bilden.
– Egentligen är det tre generationer som kallat sig ålafiskare. Farfars far, Per Hansson, kallade sig bara fiskare, även om han sannolikt fiskade lika mycket ål som vi gör. Det var först i början av 1900-talet som yrkesbeteckningen ålafiskare började användas mer allmänt.
Den historiska noggrannheten säger mycket om Hånsa. Han vårdar inte bara traditionen kring ålafisket – han värnar också om detaljerna. Samtidigt är han det mest färgstarka inslaget man kan tänka sig på ett ålagille i Hanöbukten.
Under årens lopp har han bjudit gäster på den ena osannolika historien efter den andra, alltid med gitarren inom räckhåll. Det finns några få personer som illvilligt hävdar att alla berättelser inte är hundraprocentigt sanna. Men när samtalet handlar om själva hantverket finns det inget utrymme för överdrifter. Där är Hånsa ett levande uppslagsverk.
Kunskapen fördes vidare från farfar och far – inte bara hur hommor sätts och hur ålen rör sig i havet, utan också allt det som aldrig går att läsa sig till. Skrocken. Vädertecknen. De oskrivna reglerna.
Som att aldrig sätta en homma – den traditionella ålryssjan – på en tisdag. Och definitivt inte fredagen den trettonde.
Men den som tror att Hånsas liv enbart handlar om att dra upp ål ur Hanöbukten har inte bilden klar för sig.
Efter några år med andra arbeten i Göteborg återvände han under 1980-talet för att ta över familjens fiske. Samtidigt insåg han att framtiden inte enbart låg i fångsten, utan också i upplevelsen.
Tillsammans med hustrun Maria utvecklade han åla-
gillena till något betydligt större än en måltid. Gästerna kommer visserligen för de klassiska ålarätterna, men de återvänder för berättelserna, musiken och känslan av att få stiga in i en värld som nästan har försvunnit.
Under många år har Hånsa också varit en av landets mest välkända företrädare för de svenska ålafiskarna.
När reglerna kring ålfisket har skärpts har han stått längst fram i debatten. Han har protesterat mot beslut som han menar slår hårt mot det småskaliga kustfisket och mot ett kulturarv som riskerar att gå förlorat för alltid.
Samtidigt är han noga med att understryka att ålen är en hotad art och att beståndet måste återhämta sig. Enligt Hånsa måste diskussionen bygga på en helhetsbild, där även vattenkraft, vandringshinder och andra påverkansfaktorer vägs in. Därför har han under lång tid engagerat sig i den offentliga debatten genom manifestationer, informationskampanjer och otaliga intervjuer.
Oavsett var man står i frågan är en sak svår att invända mot: Hånsa har blivit ansiktet utåt för en yrkeskår som blivit allt mindre.
Samtidigt har han byggt upp ett rykte som en av Skånes mest uppskattade entertainers, med en unik blandning av musik, humor och berättarkonst.
Det finns människor som berättar historier.
Och så finns det människor som själva blir en historia.
Hånsa tillhör den senare kategorin.
Han kan tala om ål, hav och gamla fiskemetoder med samma glöd som andra talar om sina största passioner. Ena stunden levererar han en torr ordvits. I nästa berättar han om sina upplevelser på ett sätt som får tiden att stanna.
Det är därför människor återvänder till Tvillingaboden.
Inte bara för maten.
Utan för mötet med en människa som fortfarande lever mitt i ett kulturarv – och som med åren själv har blivit en del av det.
När Hånsa tar till orda känns historien inte som något som en gång varit och flytt.
Den sitter fortfarande kvar vid bordet.
Tomas Tillberg