Om man inte är från Stockholm är man från ”landet” och anses – av huvudstadsfolk – vara expert på gödselspridning, tröskning, och dikesgrävande. Det är dock inte jag. Äger varken grep eller ett par stövlar. Men faktum är att 76 procent av Sverige ligger på landet (enligt FN:s definition). På teve säger man ofta saker som att ”denna vecka kan ni gå och se Norénpjäsen si och så på Stadsteatern”. Men om man då går ut på stan i Hästveda så hittar man inte Stadsteatern där pjäsen skulle spelas, hur mycket man än traskar runt. Och övervägande del av Sveriges befolkning bor i Hästveda eller på motsvarande ställen och är alltså Hästvedianer – inte Stockholmare. Det kan irritera, all denna välvilliga information – som inte gäller oss.
Nu låter jag som en lokalpatriotisk skåning men det är jag inte. Jag är kluven. Det finns så mycket minnesvärt som jag upplevde under mina 2 år som Stockholmare: att till exempel åka tunnelbana i 45 minuter innan man kommer fram till en bekant som inte är hemma när man väl kommit fram (före mobilens tid). Starkölspriserna är 15 kronor dyrare än på andra ställen och man kan gå på fina krogar och få service av högsta klass – om man heter Tommy Körberg, Alex Schulman eller är kompis med kungen. Jag har erfarit så mycket i hudstaden att jag känner att jag numera har två rötter. Men vadå? Det har ju tanden också!
Gå nu inte i svaromål, kära Stockholmare, och framför allt: klaga inte på oss skåningar. Vi har inte bett om att få tillhöra Sverige, vi är orättmätigt annekterade. Försök framför allt inte ställa er in. Fjäsk går inte hem bland oss. En dag när mina vänner och jag skulle välja lunchställe under min tid i Stockholm, såg jag att i Dagens rätt ingick något som kallades Skånsk potatis. Mina lunchkamrater dunkade mig i ryggen och antydde att på detta ställe ville jag väl äta, ”så du känner dig hemma”. Vi gick in och jag beställde rätten. Tio minuter senare serverades maten och på ena halvan av tallriken låg något slags brunaktig ävja med potatisinslag. Jag tyckte det smakade avskyvärt och kände mig minst av allt hemma. Blandfärs, fittamador eller uttrycket ”läret i rövalomman” hade jag förstått, men ”skånsk potatis”?!?
Vid ett annat tillfälle hade jag från norr kommande bekanta i Malmö. När vi promenerade förbi ett konditori ville de prompt köpa spettekaka och ta med hem som minne. Själv stod jag frågade. Som minne av vadå? sa jag. Av vårt besök i Skåne, sa de.
Men ni har ju inte fått spettekaka. Jag äter aldrig spettekaka, tycker inte om det och det skulle aldrig falla mig in att servera denna dammiga söta klump till vänner. Ändå skulle denna kaka utgöra minnet av vistelsen hos mig i min landsända.
Det är knepigt det här med rötter och identitet. När jag till exempel besöker Malmös Folkets park associerar jag inte till visor på Far i Hatten, utan till Ray Charles konsert i samma park. Som liten kravlade jag runt på golvet hemma i familjens lilla lägenhet medan pappa spelade blues på piano, eller lyssnade på amerikansk jazz på radio. Lunds Folkets park minns jag bara av en enda anledning: där träffade jag en gång en gammal man som sjöng och spelade spanska befrielsesånger på munspel. Han hade varit med i Spanska inbördeskriget som frivillig.
Mitt allt överskuggande minne av Trollebergsvägen i samma stad var när en turkisk granne, Talip, lärde mig laga piroger – som hans mor brukade göra dem i Istanbul. Näverkontar och Dalahästar har jag i stort sett bara kommit i kontakt med i en Sverigebutik på Rue Saint Gérmain i Paris. Och nyckelharpa har jag sett på en engelsk folkmusikfestival.
Men jag har i alla fall beundrat Snoddas-statyn i Bollnäs, träffat Lill-Babs och Astrid Lindgren, Hyland, Sickan Karlsson samt Sven-Bertil Taube & Monica Zäta. Surströmming har jag ätit en gång och det gör jag inte om. Volvon vi hade var jämt trasig och tyrolersmäck associerar jag mer med Chico Marx än med Edvard Persson. Svenska filmer är jag skeptisk till. I de gamla talar folk så överdrivet högdraget att man storknar och i de nya sluddras det så man inte hör vad de säger.
Vad är man då? Kosmopolit?
Vi säger så.
Jan Sigurd