För några månader sedan var jag hemma hos en av mina vänner i vårt exklusiva sällskap ”Vaxöronen”. Sällskapets namn är tänkt att illustrera gängets fascination för LP-skivor, alltså ”vax”. Samt även, att vi vill undvika parantologin att förväxlas med en annan obskyr gubbklubb i staden, vilka benämner sig ”Guldörat”.
Vaxöronen lyssnar företrädesvis på själva musiken, emedan herrarna inom Guldörat endast lyssnar på ljudet. Och då främst på de olika kablar som sammanbinder en modern HiFi-anläggning. Alltså ”kablar” vilka medlemmarna inom Guldörat även försöker utmana varandra på, då och då.
Angående den här kvällen för några månvarv sedan – var som vanligt tanken att vännen och undertecknad, samt två av våra externa vänner, Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin, skulle prova några pavor jum-jum, samt till dessa intaga lämplig smalmat. (Vi vill ju självklart även hålla oss i form.) Men huvudsaken var naturligtvis att avlyssna min väns senaste inköp av LP-skivor. Kvällen förflöt på ett uppsluppet och angenämt sätt som alltid, då några av Vaxöronens medlemmar sammanstrålar. Och de tre pavorna som Sigge och Anna-Lena hade vänligheten att medbringa gjorde naturligtvis sitt till.
Ett av vaxen, som min vän absolut ville vi skulle lyssna lite extra på, var den nya mixen av John Lennons ”Imagine”, vilken hade släppts under Record Store Day 2019. Vännen hävdade bestämt att denna faktiskt var något i hästväg.
Varför då, undrade vi andra förstås. Jo denna, vilken kallades för ”Raw Studio Mixes” hade tagits direkt från mastertaperna, alltså innan den klåfingrige Phil Spector hade lyckats att ”klödda” till musiken genom att bland annat, mixa in sina helt onödiga reverbs. (Reverbs är en effekt inom ljudtekniken som skapar en simulering av ett rums efterklang.)
Vännen – vilken även är välkänd proffsmusiker från trakten, hade naturligtvis i vanlig ordning helt rätt. (Annars hade sannolikt denne vän inte heller varit omnämnd i boken ”Vinyl – Svart Guld”.)
Plattan lät nämligen ”inihellvette” bra. Men visst, en 180 grams pressning från 2018, med bland annat djupare spår, bör naturligtvis låta bra. Skit vore det annars. Betänk även att plattan gjordes som original redan 1971.
Oavsett det så var alla rörande överens och jag började genast fundera över hur jag skulle kunna få tag i ett exemplar av denna raritet, vilken inte längre gick att erhålla över disk.
Dagen efter gjorde jag som vanligt min dagliga sondering på Tradera. Och hör och häpna, där låg minsann ett garanterat ospelat exemplar av ”Raw Studio Mixes”. Auktionen skulle avslutas den 29 mars.
Så, den 29 mars 20.45 satt jag lagom dopad för att lägga ett bud. (Att vara dopad med några glas jum-jum är egentligen inte att föredra, eftersom jag i sådana fall har en svag tendens att bli aningen för generös.) Oavsett, jag skulle ha plattan, så jag drog till med en ansenlig summa då det var tre sekunder kvar på auktionen. …Jäss, där satt den! Och för endast 241 pix, plus 63 för frakten.
Plattan anlände efter några dagar och höll det skick som utlovats i annonsen på Tradera. Under kvällen då jag avlyssnade plattan, samtidigt som jag lusläste informationen på konvolutets inserts, noterade jag att Klaus Voormann lirade bas på alla spåren. (Det ska sägas att jag aldrig själv ägt den ursprungliga versionen av Imagine. Jag tyckte förmodligen att den kom i en tid då Popmusik hade böjat att bli mer och mer ointressant för mig. Den modernare Jazzen, bland annat, hade istället börjat fånga mitt allt bredare musikintresse.)
Alltså, Klaus Voormann, denne lågmälde tyskfödde gigant, inom både konst och musik, samt inte minst som producent. Jag bekänner, jag har faktiskt haft en vurm för Voormann sedan 1966. (Och då inte endast för att han gjort layouten till konvolutet till ett av Beatles mästerverk, Revolver från 1966.) Voormann och dåvarande fästmön och fotografen Astrid Kirchherr blev mycket nära vänner till alla i Beatles redan under Beatles tid i Hamburg under 1962 och -63. Vilket också kan vara en förklaring till att Voormann har lirat bas på ett stort antal av Beatlarnas olika soloprojekt. Därav skulle man sannolikt även kunna benämna honom som de sjätte Beatlen.
Första gången jag råkade möta Klaus Voormann var söndagen den första januari 1967 på Sommarlust i Kristianstad. Denne lirade då bas med kvällens stora attraktion, popbandet ”Manfred Mann” från England. Bandet som var ett riktigt stort namn redan då, lirade på stora scenen i salongen. Jag anlände till kvällens konsert med två polare. Alla tre var vi poppigt klädda med så att säga, ”ovårdade” frisyrer, vilket var kutym för auktoriserade popsnören vid denna tid. Jag minns speciellt att jag var klädd i en snitsig lila polojumper, förmodligen i ull, vilket egentligen inte alls var något speciellt för den tiden. Speciellt inte under vintertid. Jag menar, varför skulle den vara speciell?
Men tydligen. Strax efter konsertens slut blev knackad på axeln av en herre i ljus skjorta som på engelska undrade var jag köpt min ”nice” purple sweater.
Ytterst språkbegåvad, vilket jag som knapp 14-åring redan då var, svarade jag att
– ”Mein mutter köpt this polon åt mig på Ekbergs Jung Männ, inside Kristianstad”.
Alltså Kristianstads då ledande butik för oss som var lite ”Dedicated Follower of Fashion.” (Morsan hade slantat för polon dagen innan, men jag valde färg.)
Emellertid kände jag igen mannen som frågade om polon, det var Klaus Voormann, som sa: ”Good” och lite till… Som jag förstod på honom skulle bandet bo över i Kristianstad till måndagen då de, om jag inte missminner, skulle vidare till Stockholm.
Några månader senare råkade jag gå förbi Ekbergs Unga Män. (Butiken låg då på Västra Storgatan och fick något år senare namnet ”JC” och flyttade till andra sidan gatan. I lokalen fanns efter det outletbutiken ”Fyndaren”.)
Gunter Franke, som då förestod butiken Ekbergs Unga Män, hade vid tillfället beordrat Jörgen Appelqvist (ni vet han, numera storfräsaren med ”Gina Tricot”) att placera en stapel med typ, tio polojumpers i olika knalliga färger i ena skyltfönstret.
Överst låg en lila polojumper (likadan som min). Och intill stapeln hade man lagt en helsida, saxad från Bildjournalen på Klaus Voormann, iklädd just en lila polojumper. (Bildjournalen var alltså – för er som då fortfarande brukade babysitter – den tidens ledande Pop- och kulturtidskrift.)
Oavsett… Klaus Voormanns lila polojumper kan även beskådas på framsidan av konvolutet till Manfred Mann´s LP ”Mighty Garvey”, vilken släpptes den 28 juni 1968. Dessutom kan man beskåda honom i en röd polojumper på ett av de olika konvoluten till Manfred Mann´s LP:n ”As Is”. Konvolutet som kallas ”Train Cover” gjordes enligt uppgift för mono-versionen av LP:n 1966. Under senare år har han dock blivit mer modern och som något av en händelse, liksom undertecknad, övergått till svart polojumper.
Det verkar alltså som att Klaus Voormann klädde sig i polotröja redan 1966. Annars hade jag förmodligen skrivit att det självklart var jag, alltså som vanligt, långt före både i tid och tanke – som 1967 blev dåtidens ”influenser” åt Klaus Voormann att använda det praktiska plagget polojumper. Och vem vet, om jag hade råkat stöta på Klaus i något sammanhang under senare år, hade han förmodligen numera även burit svart basker. Den som inte redan känner till Klaus Voormanns storhet kan ju kolla denna sida:
www.voormann.com
Sommarlust – som under åren 1966 till -69 faktiskt hade kunnat mäta sig med dagens arenor, vad gäller kända stora artister inom Popmusiken, har numera gått i graven. Jag uppskattar antalet till cirka 50 stora engelska och svenska Popgrupper som besökte Sommarlust under dessa år. Jag såg själv minst cirka 20 stycken uppträden, varav jag kommer ihåg en del av dessa, här i kronologisk ordning:
Lenne Broberg & The Lee Kings, Cruels, Manfred Mann (även 19/5 1968 på utescenen), Mike Wallace & The Caretakers, Hep Stars, Bread, Lollipops, Rocking Ghosts, Troublemakers, The Who, The Hollies, Tom & Mick and The Maniacs, Deejays, Jeff Beck Group med Rod Stewart, Dave Dee Dozy Beaky Mick & Tich, Pretty Things, Ola & The Janglers, The Move med Roy Wood, Renaissance (som bildats ur Yardbirds), Red Squares, The Troggs, och The Loot…
Ett stort TACK vill redaktören och undertecknad rikta till Tomas Ekberg, vilken blev inkopplad i ärendet via sin syster Pia. Tomas erinrade sig nämligen då att det fanns en sparad gästbok som tydligen hade sitt ursprung från Ekbergs Unga Män. Och i boken återfinns autografer från ”Manfred Manns” bandmedlemmar från den 2 januari 1967, däribland Klaus Voormanns, vilken även skriver:
”I have the pleasure to start this look”.
Tack för i afton!
Dr. Guro
Reds anm: Jag kontaktade Klaus Voormann i egen hög person och diskuterade sejouren i Kristianstad. Den idag 82-åriga Klaus mindes inte alla detaljerna helt klart. Men de spelade uppenbart på Sommarlust, och han bekräftar att de var i butiken för att handla samt skrev i gästboken. Om han minns Dr. Guro vill han varken bekräfta eller förneka. Men det kan man kanske förstå. Det har hänt väldigt mycket i Voormanns liv efter det.
Bara att få hänga med John Lennon och folket kring honom vid inspelningen av albumet Imagine något år senare kan till och med få minnet av ett färgstarkt, då 14-årigt popsnöre från söder i Kristianstad att blekna.
Tomas Tillberg