Bild: Tidningen Politikens förstasida den 17 maj 1908 illustrerar hur björnarna, efter att i burar forslats ut till Kvinnoöarna i sjön Immeln, lockas med honung för att sedan en efter en skjutas ihjäl av kraftigt berusade jägare som, enligt reportern, hällt i sig ”Snaps af den tidobbelte…”.
Flera björnar lär ha dödats norr om Kristianstad i början på 1900-talet. Fanns det björnar här vid denna tid?
Bakgrunden är lika besynnerlig som tragisk. Allt inleddes 1907 när det danska bolaget Nordisk Films Kompagni under den spektakuläre filmmakaren Ole Olsens ledning gör en skandalomsusad film med titeln Lejonjakten, i vilken två riktiga lejon skjuts inför snurrande filmkameror. Filmen totalförbjöds i Danmark men blir ändå en stor ekonomisk succé med visningar i ett antal andra länder, bland annat i Malmö (dit danskarna vallfärdade för att se filmen). Stärkt av succén bestämmer sig Ole Olsen i maj 1908 att spela in en uppföljare till Lejonjakten. Efter kontakt med släktingar i trakten beslutade Olsen att inspelningsplatsen skulle bli skogarna norr om Kristianstad och filmtiteln Björnjakt i rysk miljö. Den ryska miljön gestaltades av Immelnskogarna, där filmteamet släpper ut fem nyligen infångade vuxna björnar som skjuts ihjäl inför rullande kameror av påtagligt överförfriskade jägare. Den danska tidningen Politiken hade en reporter på plats som skildrar det sorgliga dödandet av björnarna, förvirrade av den okända terräng de plötsligt släppts ut i. Sittande i en klunga på en stenhäll skjuts björnarna en efter en. Händelsen blir känd som ”Den stora björnslakten” och väcker starka reaktioner, men då hade filmteamet redan lämnat Kristianstadstrakten och återvänt till Danmark.
Jag har förstått att det finns en koppling mellan den kände skulptören Ivar Johnsson och Vittskövle IF, men aldrig fått kläm på vad det är.
Ivar Johnsson, född i Vittskövle den 12 februari 1885, är en av landets mest kända skulptörer. Många av hans verk finns på offentliga platser runt om i Sverige, även i vår trakt (en del stulna), som ”Mannen i Islandströjan” och ”Ungdom” i Kristianstad, ”Flyende moder” i Vittskövle och ”Skörd” i Degeberga.
Här följer kortfattat historien om den besynnerliga kopplingen mellan Ivar Johnsson och Vittskövle anrika fotbollsförening och hur hans första för egna händer snickrade ateljé – efter åtta år som lökförråd – slutade som minimalt omklädningsrum på Vittskövle IF:s idrottsplatser på Tegelhagen och Möllekullen.
Allt började med tillstånd från markägaren, Rudolf Stjernswärd på Vittskövle slott, att upplåta mark som möjliggjorde för den unge Ivar Johnsson att somrarna 1909 -10 (då han var ledig för konststudier i Stockholm) bygga och inreda sin första ateljé. Den låg invid hans föräldrahem intill den porlande Segesholmsån utanför Vittskövle by. Efter en brytning 1911 mellan Ivars far och godsägaren på Vittskövle, fick fadern lämna sin tjänst som stuteriföreståndare på godset och familjen bostaden, som låg under godset (då befann sig Ivar i Paris för konststudier). Även Ivars ateljé, stående på godsets mark, övergick till Rudolf Stjernswärd som gjorde om ateljén till förråd för tulpanlökar, som i folkmun blev ”Segesholms lögabod”.
Vid denna tid hade idrottsrörelsen spridit sig över landet. I hopp om att traktens pojkar skulle stanna kvar i bygden (och arbeta på godset) skänkte godsägaren 1920 – efter ödmjuk förfrågan från byafolket – en markplätt där det iordningställdes en idrottsplats. Markområdet, benämnd Tegelhagen, var belägen halvvägs mellan Vittskövle by och Segesholm (min 92-åriga mamma har berättat att vid Tegelhagen fanns på 40- talet, förutom en idrottsplats, även en populär utedansbana. Vi båda har i nutid besökt platsen, men idag finns inga synliga spår efter vare sig den gamla idrottsplatsen eller dansbanan).
I samband med överlåtelsen av marken överlämnade godsherren också Ivars gamla ateljé som klubbhus och omklädningsrum till Vittskövle IF, som bildats våren 1921. Ateljébyggnaden var inte lämpad för sitt nya ändamål. Vatten och avlopp saknades och två fotbollslag plus domare trängdes i samma minimala utrymme. Efter flera skärmytslingar då knytnävarna talade, särskilt efter matcherna, delades den lilla byggnaden in i tre rum. De två lagens spelare fick trängas på vardera sju kvadratmeter och domarens utrymme på mindre än två (gick inte att sitta ner).
Vittskövle IF rönte snabbt fotbollsframgångar och vann flera gånger Gärds pokalserie. Samma år föreningen firade 30-årsjubileum 1951 förvärvades mark för en ny idrottsplats på Möllekullen öster om Vittskövle kyrkby. Ivars gamla ateljé flyttades dit eftersom föreningen inte hade råd att investera i en ny byggnad. (Jag minns själv mycket väl när jag med Yngsjö IF:s olika pojk- och seniorlag under 60- och 70-talen bytte om i den minimala gamla ateljébyggnaden, som då åtminstone blivit försedd med en högst spartansk dusch utomhus).
År 1979 invigde klubben ett nytt klubbhus på Möllekullen. Ivar Johnssons ateljébyggnad fick emellertid stå kvar ännu ett antal år, användes som förråd och förföll. Rivning hotade, men tack vare några eldsjälar räddades ateljén. I juni 1988 fraktades den illa medfarna byggnaden till hembygdsparken i Degeberga. Under 1990 påbörjades ett mödosamt restaureringsarbete för att återställa byggnaden som den tett sig när Ivar byggt den. I nästan ursprungligt skick invigdes den i maj 1992. Ett separat intilliggande Ivar Johnssonmuseum med utställningshall invigdes i september 2001. I maj året därpå företogs en andra invigning när det nya museets samlingar kommit på plats.
Ivar Johnsson första ateljé, som onekligen bär på en lika lång som skiftande historia, hade därmed äntligen hamnat i sin rätta kontext.
Vilket år och var någonstans fick Kristianstad sitt första trafikljus? Jag har läst någonstans att det är ljusen vid korsningen på Vilan som nu byggs om?
Vid ombyggnationen av korsningen på Vilan har det förekommit uppgifter om att trafikljusen här är Sveriges äldsta. Det är inte korrekt, men väl att de fram till nedmonteringen var de i landet äldsta trafikljus som ännu var i bruk. Kristianstads första trafiksignal sattes upp 1955 vid gamla Riksvägsbron på nuvarande Södra Boulevarden invid korsningen till Östra Boulevarden. Denna signal avsåg att hjälpa gående att korsa den alltmer trafikerade Riksvägen (nuvarande Södra Boulevarden). Därefter skedde en snabb utbyggnad av ljusregleringen och 1959 var samtliga gatukorsningar ljusreglerade längs denna vägsträcka, bland annat hade också korsningen på Vilan då försetts med trafikljus.
K-G Persson undrar om det finns något nedskrivit om nödåren 1867 och framåt, speciellt i Glimåkra socken.
Jag har inte funnit något nämnvärt i mina efterforskningar i arkiven som berör explicit Glimåkra socken. Men i Osby Hembygdsförenings årsbok 1981 har Arthur Svensson skrivit en kort text om nödåren på 1860-talet i trakterna omkring bland annat Glimåkra. Enligt skribenten var av nödåren 1868-1869 vintern och våren 1869 den allra svåraste tiden. Orsaken var torka och med det felslagen skörd. Missväxten var stor, kornet blev så kort att det fick ryckas upp med rötterna. Allt som gått att skörda var snart uppätet och det fanns inget till de överlevande djuren. Svälten bredde ut sig i trakterna av Osby och Glimåkra.
Det finns även intressanta uppteckningar, förvarade på Nordiska museet, som skildrar svälten och eländet dessa nödår i gränsbygden Småland, Blekinge och Skåne och då särskilt Göingebygden i norr. Även i Lunds Folklivsarkiv förvaras hjärtskärande berättelser och hur folket i nämnda trakt svalt, särskilt vintern 1869, som gått till hävderna som ”barkbrödsåret”. Då tvingades unga som gamla kvinnor genomföra milslånga barkvandringar till Skånes bokskogar, där de skar ut bark, stoppade bitarna i säckar och drog dem på kärror tillbaka till hemmet, där det förvandlades till hårdsmält barkbröd, som många blev sjuka av, inte minst barnen.
Vad är bakgrunden till att beteckningen C4 finns på så många ställen i Kristianstads kommun?
Den danske kungen grundade Kristianstad 1614, men det dröjde hela åtta år innan han var nöjd med hur stadsvapnet skulle se ut. Men så den 15 mars 1622 hade kungen långt om länge bestämt sig. Denna dag utfärdar han ett privilegiebrev i Köpenhamn där staden tilldelades det ännu i dag så populära stadsvapnet C4, det vill säga Christian IV:s krönta monogram.
År 1658, 44 år efter grundläggelsen, blev Kristianstad svenskt. De styrande ville fortsätta att behålla det stadsvapen som de hade väntat på i så många år.
Karl X, fullt upptagen med sina favoritsysselsättningar, att frossa i mat och kriga, hade ingen tid med ärendet utan lät saken bero. Dessutom stämde färgerna i Christian IV:s lejoninramade C4 i gult på blå botten väl överens med svenska flaggan. Så det slutade med att Kristianstad kunde fortsätta använda sitt danska stadsvapen. Och än i denna dag är C4- emblemet stadens signum både internt inom kommunen och externt mot omvärlden. Faktum är att Kristianstad som stad är unik i världen att genom århundraden envist hållit fast vid ett annat lands kungliga initialer som sitt stadsvapen. Det snart 400-åriga C4-emblemet står för så mycket mer än bara en bokstav och en siffra. I C4 ryms mycket av Kristianstads historia och identitet in i nutid.
Allt talar för att det var Christian IV själv som ritade vapnet till hans nya stadsskapelse på Allön. Den som vill bekanta sig med originalet får bege sig till Rigsarkivet i Köpenhamn.
Vad är det knäppaste en kung har gjort i Kristianstad?
Det torde vara Christian IV:s galna idé 1614 då han fick för sig att anlägga en helt ny stad på den lika ogästvänliga som obebodda Allön omgiven av sjukdomsalstrande sumpmarker. Men med facit i hand dryg 400 år senare blev det ändå bra – idag är Kristianstad en utmärkt stad – och därmed lanserar jag istället Karl XII, som får den tvivelaktiga äran att utses till den regent som stått för det knäppaste av allt knäppt kungar gjort i Kristianstad. Händelsen utspelade sig vid hans första (av fyra) besök i Kristianstad. Det var i augusti 1698, då han passerade på väg till Ystad. Genomresan hade passerat obemärkt förbi, om inte den unge regenten hade ridit ifrån sitt följe och ensam anlänt till den smala vägbanken som förband Härlöv med Långebro. Där höll en gammal gumma på att valla sin ko, som betade på vägslänten, då den plötsligt tog sig upp på vägen och hindrade kungens framfart.
Kon vägrade att flytta på sig, vilket satte den blott 16-årige kungens hetsiga humör i svall: han ryckte upp sin pistol och sköt kon, som föll död ner framför gummans fötter. Förfärad över den hästburne ynglingens dåd, läxade hon upp honom efter noter, ovetande om att det var landets kung hon åthutade. Väl känt för gumman var att Karl XII vid denna tid skulle passera Kristianstad på genomresa, och hon gjorde klart för främlingen att hon skulle klaga för den gode kungen när han kom.
Alltmedan gumman gick på mot den anspråkslöst ekiperade främlingen, till det yttre likt vem som, anslöt det efterföljande kungliga sällskapet. Övertygad om att landets regent ingick i detta sällskap, vände gumman sig till den med dyrast utstyrsel och avgav sitt klagomål. Då informerades hon om att den skjutglade ynglingen framför henne var landets regent. Incidenten löstes på så sätt att den gamla kvinnan, sannolikt förskräckt över att ha skällt ut landets kung, mer än väl nöjde sig med den unge Karls erbjudande om dubbla värdet av den skjutna kon. Därefter steg kungen på hästen och fortsatte färden mot Ystad. Allt medan, får man förmoda, en omtumlad vallgumma skyndade hem för att berätta den osannolika historien för sin familj.
Kenth Olsson