Kustvägen till Brösarp krökte sig likt en orm ju närmare jag kom målet för resan. Sommaren stod i full blom och bilen rullade lätt mellan de grönklädda kullarna. Österut skymtade Östersjön, glimmande blå. Detta var paradiset. När jag svängde in på Brösarps gästgivargård upptäckte jag att parkeringen var full med Jaguarer, av alla årgångar. Hittade till slut en tom lucka och ställde min röda Seat. Jag knallade in på värdshuset för en kafferast. När jag kom uppför trappan, var matsalen full av män i rutiga kostymer, kravatter och färgglada byxor. Kvinnorna såg ut som klippta ur veckotidningar om den engelska noblessen. Scarfar och chica dräkter. Detta visade sig vara Sveriges till medlemsantalet största bilsammanslutning – Jaguarklubben – som drack afternoon tea – på engelskt manér, med scones och clotted cream. Jag satte mig en stund och beställde in te jag också. Med scones. Slog mig i slang med Jaguarklubbens medlemmar, fruar och flickvänner. Det var fascinerande. Föreningen har träffar fera gånger om året och besöker då gemensamma utflyktsmål med bil.
”Mycket kultur”, sa en man och puffade på en cigarr.
”Ja”, nickade hans fru och bet i en scones, ”Igår var vi på kannibalmuseum i Önneköp.”
Jag tappade hakan. Vissa kallar mig kulturarbetare. Inte visste jag att kannibalerna var mina kolleger. Att kannibalism också är kultur. Men självklart är det så. Allt är idag kultur. Och därför självklart också vissa bilmärken. Som Jaguar, till exempel.
Drömmen om en Jaguar är djupt rotad i delar av människosläktet. Jag har själv alltid velat köra en Jaguar, lackad i Racing green. Tanken på att bromsa in vid en bed and breakfast på engelska landsorten och dricka high tea fyller mig med värme. Men det får nog stanna vid en dröm. Jag har hittills aldrig fått möjlighet att varken köra eller äga en Jaguar.
Det finns andra bilar jag hört talas om men inte heller haft förmånen att köra eller ens åka i. En skånsktillverkad bil till exempel, från mitten av Öresund. Men så sprang jag på lantbrukare Per Remberg under en promenad på ön Hven – där jag har ett sommarviste.
”Du som kan Hvens historia på dina fem fingrar, stämmer det att det en gång fanns en bilfabrik här på ön?”
”Det kan du ge dig fan på”, svarade han. ”Kom hem till mig imorgon eftermiddag ska vi gå ut i min lada.”
Nästa dag knackade jag på hos honom. Och så släntrade vi under högtidlig tystnad ut i lagården och klev uppför en stege. Och där, under en presenning, avtäckte han den lilla röda diamanten: King Fram Fulda – Den röda faran – en röd plastbil, tvåtaktare med 10 hästkrafter. Den hade en växel för forward och reverse. Gick lika fort bakåt som framåt.
”Hade jag bara hunnit fått skruva på den lite så skulle den gå igång.”
Jag beundrade den lilla klenoden. Inte i skick som ny men ändå i någorlunda kondition. Jag öppnade bildörren och hoppade in på förarsätet medan Per Remberg berättade om dess öde.
”Bilmotorn och inkråmet kom från Tyskland medan karossen tillverkades i en plastfabrik här på ön mellan 1954 och -58 av Plastfabrikör Öberg. Men 1958 brann fabriken ned och produktionen kom av sig. Idag hittar du öns enda matvaruaffär i lokalerna samt frivilligkårens brandbil. Den här bilen var klart före sin tid. Klassades som lätt motorcykel med plats för fyra. Idag tillverkas små minibilar som den här i plast för att passa stadskörning.”
Han stirrade på mig med uppspärrade, nästan febriga ögon.
Detta var en manlig dröm, detta att framföra en så unik bil. Och drömmen skulle gå i uppfyllelse. Nån gång i framtiden. Om bara tiden räckte till.
Det gör den aldrig för de flesta av oss. Men för norrmannen Knut Veum gör den faktiskt det, numera. För ett tiotal år sedan, veckorna före den globala finanskrisen, sålde han av sitt hotellkomplex i Norge, pensionerade sig och flyttade till ett charmigt medeltidshus i Languedoc. Och för att göra drömmen komplett, så köpte han Norges storhet – en Excalibur, från början av 70-talet. Den som råkar ha sett filmen Fråklypa Grand Prix vet vad det är för bil. I den filmen förekommer en Il Tempo Gigante och detta är en kopia. Det finns bara några få exemplar och nu står Excaliburn i Knuts garage i Marseillan. Sex utanpåliggande avgasrör och reservhjul på bilens sidor tillhör till dess yttre kännetecknen. 250 hästkrafter under huven dess inre.
Det var i höstas han bjöd mig på en åktur. Enligt gammal sed knäppte vi på oss läderhuva och spände för goggles när bilen rullade ut på den soldränkta kustvägen, längs medelhavet, förbi vin- och ostronodlingar. Vinden ven och motorn surrade behagligt. Detta var den manliga drömmen på fyra hjul.
Vissa män är beredda att gå långt för denna dröm. Min far var en sådan. Han for till Amerika med sin familj vid mitten av sextiotalet för att arbeta i Bloomington, en liten håla i mellanvästern. Väl där köpte han sin drömbil, en ljusblå Corvair – samma modell som spelar en avgörande roll i Netflixserien Fargo, tredje säsongen. Eter några år satte han fru och oss två barn på Gripsholm hem medan han själv korsade Atlanten själv två veckor senare på en lastbåt. Han ville ju ha hem bilen.
Jan Sigurd