Att ”Their Satanic Majesties Request” överhuvudtaget kom till är ett smärre under, med tanke på omständigheterna vid den tiden. Keith Richards skriver på sidan 216 i sin bok ”Livet”: ”Det året kämpade vi på måfå med att göra ”Their Satanic Majesties Request”. Ingen av oss ville göra det, men det var dags för ett nytt album, och The Beatles var på väg att släppa Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band, så vi tyckte i princip att hela grejen var en bluff. Fast vi hade i alla fall världens första skivomslag i 3D.” Och vidare skriver Keith på sidan 221: ”Vi hade slut på bränsle. Jag tror inte att jag insåg det då, men det var en period där vi kunde ha stupat – ett vanligt slut för ett hitskaparband. Det kom efter Satanic Majesties…, som jag tyckte var rätt tramsig”
Men var detta verkligen det enda som Keith Rickards kunde få ur sig om denna, faktiskt på sina ställen, eminenta och onekligen nyskapande LP. Åtminstone, vad det gällde en LP av ”Stones” från just den tiden. Och vad menade Keith Rickards med ”hela grejen var en bluff”? Vida känt är att Keith Rickards ambition alltid varit att Rolling Stones skulle vara en grupp som hade sina huvudsakliga rötter och influenser i den tidiga och äkta Chicago-bluesen. Och att Keith benämnde Their Satanic… som ”rätt tramsig”, var möjligen ett uttryck för att musiken inte på långa vägar var influerad av hans intentioner som var hemmahörande inom Chicago-bluesen!?
Bill Wyman har berättat att varje inspelningstillfälle var en mardröm då han och Charlie Watts inte visste vilka av de övriga Stenarna som skulle dyka upp i studion. Men då Mick, Keith eller Brian dök upp kunde de ha fem, tio personer vardera med sig i sitt följe, vänner liksom flickvänner. Detta var naturligtvis ytterst frustrerande för Bill och Charlie, vilka det var mer ordning och reda med. En månad före planerad utgivning fanns inte en enda låt färdig. Det tog över åtta månader att spela in plattan, vilket gjordes mellan den nionde februari och den 23 oktober 1967. Den släpptes den åttonde december 1967 och dagen därpå i USA. Det var det första av Stones album som hade exakt samma låtar, samt låtföljd både i Europa och USA.
Att inte Keith Richards nämner mer i sin bok ”Livet” om ”Their Satanic…”, och detaljer runt inspelningen, beror sannolikt på att det fanns en djup ångest, eller möjligen osämja inom gruppen. Eller att Keith under denna tid oftast var hög och därför inte minns någonting. Möjligen var Rolling Stones även ur fas, sannolikt på grund av efterspelet av den så kallade ”Redlandsrazzian”, vilken resulterat i en rättegång mot bland andra Keith Richards i Chichester den tionde maj 1967. (Redlands estate, var Keiths Richards vallgravsomgärdade lilla herrgård i West Witterings, Sussex.)
Den brittiska polisen trodde sig nämligen veta att det förekom ohämmat med droger på Redlands. Men man hade kammat noll vid tidigare tillslag. Emellertid hade polisen hela tiden ögonen på Stenarna och deras förehavande då de varit mycket illa ute ett antal gånger tidigare, bland annat under turnéer i USA. Således gjorde polisen helt enkelt en razzia på Redlands under våren 1967. Flera av de gäster som togs om hand hade droger på sig. Samt inte minst, att Anita Pallenberg, vid tillslaget, endast var iklädd en matta då polisen tog sig in i huset. Och sådant kunde naturligtvis inte få förekomma under några omständigheter i det strikta England, även om det var på landet.
Angående gruppens musikaliska framtid hade Keith Rickards en helt annan uppfattning än den som Brian Jones hade tänkt sig. Brian Jones var mycket mer för det ”psykadeliska” och vilken gärna experimenterande med för Stones udda instrument såsom exempelvis mellotron. Samt ljudbilder med blås- och stråkarrangemang. Men visst, Brian Jones hade vid denna tid även börjat använda droger ganska ohämmat. Brian var ofta aggressiv vid dessa tillfällen, vilket ibland resulterade i att han fick ”spel” och pucklade på sin ursnygga fästmö Anita Pallenberg. Men eftersom Pallenberg var av ytterst vältränad kaliber, golvade hon lätt den tanige Brian vid åtskilliga tillfällen. Han syntes ibland även med blåtiror som Anita sannolikt hade åsamkat honom. Emellertid varade förhållandet mellan Brian och Anita under flera år. Och lustigt nog verkade detta vara ett högst naturligt tillstånd de båda emellan.
Men absolut icke att förglömma, Keith Richards ”snodde” faktiskt den långa, fräcka, ursnygga fotomodellen och skådespelaren Anita Pallenberg från Brian Jones, vilket naturligtvis orsakade osämja dessa två frontfigurer emellan. Man ska även beakta att det var Brian Jones som var den egentlige stiftaren av Rolling Stones. Sedermera, under inspelningen av ”Let It Bleed”, höll det inte längre utan resulterade helt enkelt i att Brian Jones fick sparken från Rolling Stones. Och kort därefter drunknade han, sannolikt helbombad i sin egen pool. Möjligen med god ”hjälp” av den byggledare som vid tillfället var entreprenör vid ombyggnaden av Brian Jones nyligen inköpta hus. Åtminstone har denne själv vittnat om den speciella händelsen då han låg på sin dödsbädd.
Det är i och för sig inget konstigt med att popgrupper splittras. Hur många grupper har splittrats på grund av två, eller möjligen att tre starka frontfigurer har haft olika meningar om en grupps musikaliska utveckling? Jo nästan alla Pop/Rockgrupper från den tiden. Ja, ock så fanns ju grupper då kvinnor kom in och började lägga sig i, och fick alldeles för mycket inflytande över en viss frontfigur i en Popgrupp. Det mest kända Popbandet som drabbades av ett sådant var Beatles. Yoko Ono var högst sannolikt en utlösande faktor angående splittringen av The Fab Four, vilken i och för sig med tiden hade varit oundvikligt, med tanke på ”nallebjörnsdiktatorn” Paul McCartney.
Jag måste villigt erkänna att i stort sett alla mina musikkamrater under åren, haft väldigt svårt att förstå hur jag kunde och fortfarande tycker att ”Their Satanic…” är ett av Stones bästa album. Förklaringen är den att jag egentligen inte gillade Stones speciellt mycket. Jag gillade ju Beatles mycket mer. Det var lite som, för de som kommer ihåg andra halvan av 50-talet, då frågan ofta ställdes om någon var Elvis- eller Tommy-fan. (Alltså Tommy Steele.) Och, den enda Stonesplatta som jag hade innan Their Satanic… var deras, i mitt tycke, fantastiska samlingsplatta ”Big Hits (High Tide and Green Grass)” som släpptes i slutet av mars 1966.
några låtar på Their Satanic… som bör omnämnas. Jo, faktiskt alla. Plattan börjar onekligen ganska flummigt med spåret ”Sing this all Together”, vilket förutom en markant blåssektion som flåsar till då och då, verkar innehålla studions samlade arsenal av instrument och slagverk, förmodligen hanterade av stora delar av den mer eller mindre påtända vänkretsen. Därefter spåret ”Citadel”, vilket inte är så mycket att orda om. Mer än att det mest påminner om en Stones-låt från någon av de tidigare plattorna.
Och sedan ”In Another Land”, med backing vocals av Ronnie Lane och Steve Marriott, vilken även lirar 12-strängad akustisk gitarr (båda från Small Faces). Därtill Brian på mellotron och polaren Nicky Hopkins på harpsichord. Låten är en av tre som inte har signerats Jagger/Richards, utan av Bill Wyman som även här lirar piano. Och den enda Stones-låt som Bill sjunger på. Spåret är en mix av psykadelika och gamla Stones. Faktiskt väldigt bra, i mitt tycke. Låten släpptes, hör och häpna, som singel, med ”The Lantern” som B-sida, en veckan innan albumet kom ut.
Därefter ”2000 Man”, vilken egentligen är två olika låtar sammanslagna till en. Typ ”As Tears Go By” möter ”Jumping Jack Flash”. Och sedan flummar, eller för att använda Keiths ord, ”tramsar” man till det ordentligt i ”Sing This All Together” (nr. 2). En av Stones längre låtar (7,58). Även här verkar alla vännerna som Mick, Keith och Brian hade med sig till studion vara med. Samt blåssektionen. Oavsett så är spåret typ tusen gånger bättre än ”Revoloution Nr. 9” från Beatles ”White Album”. Men visst, jag har full förståelse om dåtiden traditionella Stonesdiggare klöktes, eller till och med kanske valde att bli inlagda, då de hörde låten.
Och sida två: ”Shes Like A Rainbow”, vilket är ett spår som faktiskt går hyfsat att ”flytta damer” till (salig Johnny Rülfs uttryck) trots att låten avgränsas med en stråkkvartett i mittpartiet. Psykadelisk, något flummig, men faktiskt förbannat bra. Därefter ”The Lantern”, vari man tydliga hör klara ekon från gamla Stones. Och det är ta mig tusan inte dåligt. Men så kommer då ”Gomper”, vilket är ett spår som man kanske inte nödvändigtvis skriver hem till morsan om. Jag gissar att det var sent på natten och att de flesta i studion, ja ni förstår…
Men så kommer ju då albumets absoluta rökare, ”2000 Lightyears From Home”, vilken faktiskt även den är en riktigt schysst danslåt i, ska jag säga, ”klubbstil”, fast från den tiden. Här hör vi tydligt ett av dåtidens populära ljudframbringare, alltså mellotronen. Men mycket annat, makalöst bra, det är nästan så håren reser sig. Nej, inte dom i röven.
Och så det lite udda men festliga finalspåret ”On With The Show”, vilket är mycket passande i sammanhanget. Spåret indikerar nämligen att festen är över. Och faktiskt åter igen en danslåt, helt enkelt en foxtrot, emellertid av något snabbare slag. KJ:s redaktör, som även är i musikbranschen, benämner denna som en ”stressfox” eftersom fötterna tydligen måste gå som lärkevingar. Men det går även utmärkt att bugga till spåret. Det vill säga om buggarna är något sånär nyktra.
Alltså, jag tycker fortfarande att Their Satanic… är ett av Stones mest spännande album från den tiden. Speciellt om jag måste jämföra med de plattor som kom några år in på 70-talet, då Mick Jagger verkade fått för sig att Stones var ett mer eller mindre renodlat ”discoband”, med låtar som ”Star Star”, alltså ”Starfucker” från 1973 och ”Miss You” från 1978. Jo visst, kom igen!
Men du, köp, eller ta fram ditt exemplar av Their Satanic… lyssna med nya öron, ta ett glas Allesverloren Tinta Barocca och bjud upp din partner till en stressfox.
Dr. Guro