Beatles-singeln ”Help!” släpptes i juli 1965 och LP:n med samma titel kom i augusti samma år. Jag kan inte tro annat än att jag åtminstone hade hört titelspåret, alltså låten ”Help!” under tiden som passerat fram till julen 1965. Däremot är jag högst osäker över om jag hade hört ett enda spår från Beatles-LP:n ”Rubber Soul”, vilken kom ut i början på december 1965. Oavsett så var dessa två LP, var de enda julklappar som jag då önskade. Det vill säga, jag fick den ena av morsan och den andra av farsgubben. En LP-skiva kostade då 27,50 kr. Sannolikt fick jag även en del klädesplagg den julen, men det är ingenting jag har något minne av. Jag menar, ”mjuka klappar”, who cares?
Beakta även att dessa två album släpptes inom en tidsrymd på cirka fyra månader. Samt att Beatles under hösten 1965 hade genomfört en framgångsrik turné i U.S.A. Men så i början av oktober var det åter dags för Beatlarna att spela in nästa album. Emellertid hade låtskrivandet hamnat på efterkälke under USA-turnén. Oavsett, så mellan den 12 oktober och den 15 november 1965 komponerar Beatlarna 14 spår, minst och spelar in hela ”Rubber Soul”. Givetvis med assistans av the real Guro, producenten Georges Martin, vilken ju alltid har betraktats som den femte Beatlen.
Samt att Beatles därtill, hör och häpna, spelade in singeln med både ”Day Tripper” och ”We Can Work It Out”. Och här måste jag hålla med Maths Broborg, P3 som 2000-02-05 skrev om ”Rubber Soul”: ”Denna kreativa urladdning får nog betraktas som svårslagen – inte minst med tanke på det högklassiga resultatet. På ”Rubber Soul” samlas fullständigt strålande låtskriveri med ett enhetligt sound. Där finns tight samspel, finurliga arrangemang, textmässig mognad och en stor dos ljudmässigt uppfinneri. Plattan var också den sista där bandet fungerade som en riktig enhet.”
Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Nej naturligtvis kunde ingenting bli bättre än ”Rubber Soul”! Det begriper väl alla! Möjligen lika bra, men absolut inte bättre. Och för en gångs skull har faktiskt även ”The Rolling Stone Album Guide” delvis rätt, då de gav ”Help!” 4,5 stjärnor och ”Rubber Soul” 5 stjärnor. Och naturligtvis kan de inte heller ge efterföljaren, alltså Beatles-albumet ”Revolver” mer än 5 stjärnor, eftersom de helt enkelt inte delar ut mer än 5 stjärnor. Men naturligtvis förtjänar även ”Revolver” sina 5 stjärnor, även om vissa nog anser att ”Rubber Soul” är ”snäppet bättre”.
Men det bevisar ju endast, vilket jag med emfas alltid hävdat, att en femstjärnig skala låter sig absolut inte gällas i bedömningar av musikalbum. I dessa sammanhang måste självklart skalan vara tiogradig, men det har aldrig ”The Rolling Stone Album Guide” fattat. Självklart måste vi jourhavande superkännare (nej vi är absolut inga nördar) kunna skilja på plattor som ”Rubber Soul”, Revolver” osv.
För vad händer i början av juni 1967. Jo, då kommer naturligtvis Beatles med ytterligare ett mästerverk. Sannolikt deras bästa de någonsin kom att göra under sin storhetstid tillsammans. Nämligen ”Sgt:s Peppers Lonely Hearts Club Band”, vilket är det album som i stort sett hela världens något sånär intelligenta musikkännare anser vara Pop- och Rockhistoriens absolut bästa album. Somliga anser även att SPLHCB i dess fulländning vara ett av världens främsta, men även mest lättlyssnade psykedeliska Pop/Rock-album. Ett påstående som även jag finner svårt att argumentera emot.
Därefter händer inget på skivfronten utav egentlig vikt förrän den november 1968. Såvida man inte räknar singeln med ”Hej Jude” och ”Revolution”, vilka båda spelades in i samband med The White Album och som släpptes i augusti 1968. Men så den 22 november 1968 släpper Beatles ”The White Album”. Alltså nästan sexton (16) månader efter Sgt:s Pepper, vilket förefaller synnerligen egendomligt. Inte heller nu hade man släppt några singlar från The White Album. Man kan i och för sig undra varför. Det finns misstankar om att Beatles vid denna tid var så pass i luven på varandra att de möjligen inte heller kunde komma överens om vilken eller vilka singlar som borde släppas?
Närvarande personer vid den tiden har vittnat om hur medlemmarna i Beatles ofta blev ovänner då de hade vitt skilda åsikter om LP:ns olika låtar. Ett annat, för Paul, Georges och Ringo, högst irriterande element var Yoko Ono, vilken John hela tiden envisades med att ha med sig i studion. Vilket även var i rak motsats till vad som tidigare varit överenskommet Beatlarna emellan.
En rad olika problem uppstod i samband med inspelningen, däribland att producenten George Martin plötslig behövde ledighet. Samt, att den ordinarie teknikern Geoff Emerick slutade tvärt. Diverse olika spänningar fortsatte under det följande året, vilket ledde till att Ringo Starr ”lämnade” bandet i augusti 1969. Vilket var en av orsakerna till att Beatles i april 1970 splittrades helt.
Men hur kan jag då, som rubriken indikerar, ”dizza” ett av så många ändå uppskattat album? För det första, de flesta har inte analyserat albumet. Samt, naturligtvis för att det dock måste jämföras med i första hand, de fyra album som jag nämnt tidigare i betraktelsen. Upprinnelsen till att jag även väljer att dela med mig av min obevekliga uppfattning är att jag för några månader sedan råkade komma över ett komplett mint-exemplar i mono. Vilket var det återstående av Beatles samtliga album som jag inte tidigare hade i mono. Eftersom det är märkbara skillnader på vissa av Beatles låtar, om man jämför mono- och stereomixningarna, så finns ju inget legalt hinder att ha båda.
Hade Beatles istället valt att släppa detta album som en enkel LP hade det i mitt tycke kunnat bli sjua eller möjligen en åtta på en tioskala. Vad jag menar är att hälften av spåren är så dåliga att man helt enkelt blir förbannad då man jämför dessa med tidigare album. Emellertid hade de ”hyfsade” spåren sannolikt kunnat utgöra 50 minuters underlag till en hel LP. Men vilka spår är då, i mitt tycke ska tilläggas, bra, eller hyfsade och vilka är då de gravt undermåliga.
LP:n inleds med den hyfsade ”Back In The U.S.S.R.” av Paul. Fortsätter med ”Dear Prudence” av John som faktiskt får anses vara snäppet bättre. Därefter ”Glass Onion”, av John vilken också får platsa. Sedan den megatöntiga dansbandshiten ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” vilken förefaller vara typiskt trams från Paul. Därefter ”Wild Honey Pie” också denna av Paul, vilken är helt onödig. LP:n fortsätter med ”…Bungalow Bill”, vilken är bland det mest banala man hört från John.
Men sedan händer något riktigt positivt, nämligen både ”While My Guitar Gently Weeps” av Georges och den kanske bara snäppet sämre ”Happiness Is A Warm Gun” av John. Sedan ”Martha My Dear” som får passera även om den handlar om Pauls hund. Det är ju dock lite ”Eleanor Rigby” över denna. Därefter det ytterst tveksamma Lennon-sömnpillret ”I´m So Tired”. Sedan kvittrar Paul vidare i ”Blackbird” som även den får platsa. Men sedan då, fyra töntlåtar på raken som absolut inte håller, nämligen ”Piggies” av Georges, ”Rocky Raccoon” av Paul, ”Don´t Pass Me By” av Ringo och ”Why Don´t We Do It In The Road” av Paul. Därefter avslutar Paul LP 1 med ”I Will” och ”Julia” av John, vilka jag tycker att båda får platsa på albumet.
Sida tre börjar med en riktig Rock n Roll-rökare, alltså ”Birthday” med både Paul och John som upphovsmän, vilken får godkänt eftersom den är BETYDLIGT bättre än allt Rolling Stones gjort i närliggande gengrer. Därefter ”Yer Blues” av John, vilken egentligen är varken bu eller bä, men ändå lite intressant på sitt sätt. Sedan ”Mother Nature´s Son” av Paul som får passera. Men vad jag ska tycka om ”Everybody´s Got Something To Hide Except me And My Monkey” av John är fortfarande högst oklart, oavsett kunde de kanske gett denna till Rolling Stones!?
Därefter ”Sexy Sadie”, även den från John, som får passera fast den är sådär. Däremot känns efterföljande ”Helter Skelter” från Paul helt onödig. Det funkar inte alltid för Beatles att lira Rock n Roll. Därefter njuter jag till Georges Harrison korta men fina ”Long, Long, Long”. Och sedan ”Revolution” som trots sitt smått banala ”sjubidoande” faktiskt kan tillåtas platsa. Denna följs sedan av ”Honey Pie”, av Paul, vilket är ett trevligt litet stycke i 20- eller möjligen 30-talsstil. Och hallå ja, det är nu det händer på riktigt, ”Savoy Truffle” håller nämligen den höga klass som Georges Harrisons låtar oftast höll. Åter igen en låt som är bättre än det Stones gjorde i samma genre.
Jag anser nog även att den efterföljande ”Cry Baby Cry” med både John och Paul som upphovsmän kan få platsa. Men sedan får det vara nog. Jag menar vad menade man med att terrorisrea oss med en över åtta minuter long ”Revolution 9”, vilken sannolikt skulle vara en psykedeliskt utflykt… Och slutspåret då ”Good Night” påminner åtminstone mig om en finalmelodi i en musical. Men jag säger som min vän HOA ”rätt så bra” (för att vara Ringo).
Nej, vad gäller ”Beatles White Album” så borde sannolikt hälften av spåren istället ligga på ”Beatles Black Album”, vilken om så vore fallet, naturligtvis även den jag skulle ha i mitt skivarkiv. Jag är ju fortfarande ett Beatles-fan. Men kom inte med musik, eller ett album, som inte håller i kvalitet, oavsett vilket årtionde vi talar om. …Och att behöva välja mellan svart eller vitt…
Nej då sätter jag hellre på min US-pressade LP-utgåva av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus fantastiska musical ”Chess”, (vilket förmodligen frapperar några läsare). Då får jag nämligen både svart och vitt i en makalös fin mix. Chess får ju dessutom snudd på en ”åtta” på min tioskala. Beatles White Album i sin helhet får tyvärr endast en ”sjua” och då känner jag mig riktigt generös. Har du som ”musikkonnässör” avvikande meningar i ärendet, ja men skriv då en bok!
Dr. Guro