Bild: Den Svenska Lenne & The Lee Kings.
Under det gångna året har förmodligen vissa läsare av KJ undrat vad det är för en gök, den där Dr. Guro som i varje nummer tvunget måste ta ton och författa en ”betraktelse” över något LP-album från andra halvan av 60-talet. Emellertid, om jag analyserar mig själv så tror jag, att jag sedan det begav sig, lider av ren avundsjuka på de artister och musiker som, speciellt just på den tiden, kunde skriva och spela in musik som gjorde att man typ blev tårögd och varm i hela kroppen, samt att håren (om jag då hade några) reste sig på armarna. Själv kan jag nämligen endast ”trumma takten hyfsat på knäna”, speciellt om jag är ”dopad”. Ja, förutom att blåsa på en kall potatis!?
Jag har ända sedan mitten på 60-talet fått en påtaglig känsla av välbehag i kroppen, alltså i hjärnan, då jag lyssnar på vissa genrer av musik. Det vill säga om musiken i mitt tycke är bra, eller att musiken eller i vissa fall musikerna ”inte är kloka” som vi säger i min krets. Men det senare ska då tolkas tvärt emot. Det kan röra sig om Pop, Rock, Soul, Jazz, eller annat av mer avancerad art. Däremot känner jag till alldagligt folk, även om de inte är många, som inte känner ett uns, ens om de exempelvis får lyssna på Tommy Körberg då denne framför ”Anthem” ur den smått mästerliga musikalen Chess av Björn Ulvaeus, Benny Andersson och Tim Rise.
Förutom, då mina favoritartister på den tiden släppte ett nytt LP-album, var höjdpunkterna, jag talar alltså om åren 1966 till 1969, då mina favoritartister inom Pop & Rock bevistade Sommarlust i Kristianstad. Tyvärr kan jag inte ståta med att jag då såg alla de stora grupperna från den tiden på Sommarlust. Men faktiskt ganska många av dem, trots att jag 1966 endast var 13 bast.
Det kostade ju en del på den att köpa en LP-skiva 1965, typ 27,50 kr och med en tia i veckopeng… Men att kolla en dåtida känd grupp på Sommarlust, engelsk som svensk, kostade faktiskt inte mer än just en tia. Under sommaren och en bit in på höstarna var det inga större problem med min egen ekonomi, eftersom jag redan då var ”affärsman” i fiskbranschen. Det vill säga, farsgubben pilkade torsk strax söderut utanför Yngsjö på helgerna under hela sommarhalvåret. Och på söndags-eftermiddagen då gubben anlände med båten vid Yllefabriken vid Helge å, cyklade jag runt till hela släkten i Kristianstad med torsk som farsgubben skänkte dem. Emellertid fick jag, som alltid var varmt välkomnad, oftast hyfsat med dricks av alla de släktingar som jag besökte. Varvid jag sedan under kvällen endast hade två tankar i skallen: LP, LP, LP! Sommarlust, Sommarlust! Tjohoo!
De flesta av de exakta datum för popgruppernas framträdande har jag fått av ett annat dåtida och jag skulle nog säga, faktiskt även nutida popsnöre, precis som undertecknad. Nämligen min vän sedan många år, Lars Gehander. Lasse har genom sina dagböcker bidragit med 33 fastställda datum som innehåller sammanlagt 55 olika framträdanden av engelska och svenska popgrupper.
Men hör upp! Om det är någon läsare, eller någon läsare som känner någon annan som kan bidraga med ännu fler datum, eller för den del, bilder, på/när Popgrupper under dessa magiska år framträdde på Sommarlust. Tveka inte att meddela KristianstadsJournalen med sådan värdefull information eftersom redaktören behöver denna information för ett kommande större bokprojekt. Så snälla, hjälp oss gärna! Vi vore tacksamma för fler datum, bland annat gällande TAGES, Red Squares, The Troggs och The Loot. Samt, om någon råkar ha entrébiljetter sparade från den tiden som redaktören kan få kopiera.
Men vilken var då den första Popgrupp som jag såg på Sommarlust i Kristianstad? Frågan gör mig lite osäker, men om jag går efter Lasse Gehanders olika datum, så bör det vara svenska Lenne & The Lee Kings. Lenne Broberg var sångare i gruppen och vilken sedermera fick en smash-hit med den makalöst fina ”Mälarö Kyrka”, skriven 1968 av SVT:s dåvarande nyhetsuppläsare Sven Lindahl. Gruppen innehöll även den engelske basisten Mike Watson, senare känd som ”Little Mike…” Mike Watson hade råkat få en fling för Sverige då han dels turnerade här som gitarrist med Gene Vincent i oktober 1964. Dels med Larry Finnegan då denne turnerade i skandinavien 1965.
Emellertid finns det två olika datum då de säkert framträdde på Sommarlust, nämligen lördagen den 5/2 1966, samt lördagen den 30/4 1966. Jag är tämligen osäker över om de framträdde i Kristianstad därefter. Oavsett, Lenne & The Lee Kings hade, bland ett tiotal singlar på dåtidens listor, två riktiga kanonlåtar, nämligen ”L.O.D.” (Love On Delivery) och ”Stop The Music” från 1965. Båda finns på LP:n med samma titel (vilken även innehåller tre spår med The Sunspots). Båda dessa låtar snurrar även numera någon gång då och då på min skivtallrik.
Förutom Lenne & The Lee Kings två besök på Sommarlust 1966, framträdde även The Hep Stars lördagen den 12/3. The Namelosers (från Malmö) fredagen den 25/3 och relativt okända The Factotums från England, lördagen den 24/9. Emellertid borde sannolikt fler kända grupper gjort framträdanden under 1966, vilket i så fall, det skulle vara mycket intressant att få information om.
Ett annat besök på Sommarlust som är säkerställt genom mitt eget minne, äger rum söndagen den 1/1 1967 då ett av mina absoluta favoritpopband framträdde på scenen i stora salongen. Nämligen Manfred Mann (som bandet fortfarande hette på den tiden). Jag minns framträdandet mycket väl eftersom bandet gjorde två framträdanden under samma kväll. Det första vid typ 19-tiden och det andra vid typ 21-tiden ungefär, minnet är här inte solklart. Ledningen hade bestämt att de som såg det tidigare framträdandet skulle slussas ut och nytt inträde skulle slantas för de som ämnade kolla det senare framträdandet. Mig veterligt är detta enda gången som en känd popgrupp har gjort två framträdande under samma kväll på Sommarlust. Förband till M.M. under kvällen var The Cruels.
Vi var då några stycken som kom på den makalöst briljanta idén att, eftersom det var mitt i vintern och således bäck mörkt, smög vi istället bakåt i parken och gömde oss i ett mindre öppet lustrum, byggt i trä och om inte jag missminner, målat i gult och vitt, strax till höger om utescenen. Där satt vi på trägolvet och tryckte och frös som fan. Tills… Jo, tills vakterna fick för sig att kolla runt även i den delen av parken och att de naturligtvis även stack in huvena i lustrummet och utbrast AHAAA!
Snabb i flabben som jag tydligen var redan då, minns jag att jag genast utbrast, i mitt tycke synnerligen trovärdigt: ”Vvvvi visste inte att det var två föreställningar ikväll och och och, våra föräldrar hämtar inte oss förrän klockan elva, vi bor inte här! (Alltså typ 23.00.) Men den gubben gick min själ inte. Men eftersom vi lät synnerligen trovärdiga blev vi endast eskorterade ut från Sommarlust. (Jag kommer ihåg hur vakterna såg ut och drar därför vissa paralleller till ”The Men In Black”.) Ja, och lovor hade vi naturligtvis inte så vi kunde eller hade lust att erlägga nytt inträde på en tia. ”Torsksäsongen” var ju för länge sedan över. …Nej, det var bara att cykla hem till Fabriksgatan på Söder igen. Men makalöst bra var de i alla fall, Manfred Mann.
Vidare under 1967 såg jag lördagen den 28/1 Mike Wallace & The Caretakers. Bandet, som var från Jönköping, hade som namnet antyder en engelsk sångare. Caretakers fick en dunderhit med låten ”The End Of The World”. Däremot är jag tämligen osäker över om jag dagen efter, alltså den 29/1 såg The Shanes (från Kiruna). The Troublemakers (från Malmö). Nursery Rhymes, som var ett populärt tjej-rockband från Stockholm. Samt Road Runner Sect, som jag har för mig var från Holland. Hela fyra band som uppträdde under samma kväll. Alltså dagen efter The Caretakers.
Men att jag såg The Hep Stars, sannolikt i slutet på mars detta år, råder det minsann inget tvivel om. Jag bröt nämligen ett mindre ben i höger fot några timmar innan konserten (vilket jag ytterst noga redogjorde för i KristianstadsJournalen förra sommaren). Skulle ju vid 17-snåret hämta en tia hos morsan på hennes kneg som, så att säga, skulle vara till inträdet på Sommarlust, varvid jag ”flög” nerför trapporna på väg därifrån. Men min flygtur slutade med att jag ”störtade” och bröt foten.
Tyvärr saknar jag exakt datum för Hep Stars framträdande, så om någon vet… Däremot vet jag att jag blev av med gipset fredagen den 31 mars, alltså dagen innan jag skulle konfirmeras den 1 april 1967. Datumet står ingraverat på den Certina-klocka jag då fick och fortfarande har i min ägo.
I nästa del ämnar jag berätta om de riktigt stora banden som framträdde i Kristianstad på den tiden. The Who, The Hollies, Small Faces, Jeff Beck Group med Rod Stewart, Pretty Things, The Troggs, samt Dave Dee, Dozy Beaky Mick & Tich, m.fl. Men glöm för all del inte efterlysningen här ovan.
Förr i tiden, under sommaren, arrangerades något som hette ”Måndagskul” på Sommarlust. Jag kan inte minnas att jag besökte Sommarlust under dessa måndagar, då de var ämnade för ”hela familjen”. Oavsett så vet vi att den 5 juni 1967 uppträdde Gonks som var ett populärt popband från Malmö med bland andra Ola Ström, vilken sedermera bland annat blev känd som ”Ulla-Bella min sekreterare” från TV-programmet Solstollarna.
En av KristianstadsJournalens läsare, Svante Gran i Nävlinge, lade på minnet att jag i detta nummer ämnade skriva om The Who. Svante har därför skänkt oss en inträdesbiljett från just konserten med The Who. Biljetten, som även har texten ”Bänk 11 Plats Nr 417”, har Svante sannolikt haft i sin ägo sedan veckan innan söndagen den 7 maj 1967. Vi tackar speciellt för denna.
Själv satt jag under Who-konserten som började klockan 16.00 på tredje bänk, ihop med mina vänner Bengt N. och Erling E. mitt framför Pete Townsend. Som en del läsare säkert förstår var vi alla tre synnerligen uppskruvade. Jag menar, The Who i Kristianstad, HALLÅ! Det fanns inte många andra popband 1967 som hade ”smällt” högre, möjligen Rolling Stones och Beatles.
(Emellertid hade Folke Isaksson, Sommarlusts mångårige och legendariske boss, fått ett erbjudande om två konserter med The Beatles, vilka skulle äga rum under lördagen den 26 oktober 1963. Men tackat nej, vilket Kenth Olsson mycket sakligt redogjorde för 2012 i KrJ:s marsnummer.)
Värt att nämna i sammanhanget är att för den tian, eller möjligen femton kronor, minnet sviker mig där, som biljetten kostade, fick vi uppleva hela fyra ”förband”. Nämligen The Lollipops och The Rocking Ghosts från Danmark, samt Bread och The Troublemakers från Sverige.
The Who´s framträdande flöt på i vanlig ”stil”. Det vill säga, under sista låten (har för mig det var ”My Generation”) tog Pete Townsend ett skutt och kickade till en av de fyra högtalarna i sin Marchall-stack, så att denna flög bakåt på scenen, samtidigt som han spelade vidare på sin strata. Men strax därefter slog han med all sin kraft gitarren i scengolvet så att delarna flög om det.
I samma veva började Keith Moon banka allt intensivare på trumsetet för att strax välta omkull båda baskaggarna mot scenkanten till. Samtidigt som basisten John Entwistle står lugnt tillbakalutad mot sin Marchall-stack och iakttar det hela. Vad sångaren Roger Daltrey håller på med framgår inte av de bilder vi har. Jo nämligen, jag kommer ihåg händelsen väl, eftersom jag till min hjälp har boken ”The Who In Sweden”, vilken jag själv levererat några av bilderna till. Boken, som ibland finns att tillgå på Tradera, innehåller hela 42 foton från konserten på Sommarlust. Snacka om pophistoria…
Lördagen den 26 augusti 1967 var det åter dags ett av de riktigt stora engelska popbanden som turnerade flitigt på den tiden, nämligen The Hollies. En fantastisk konsert då Hollies rev iväg samtliga av sina dåvarande hits, samt valda låtar från deras senaste LP, mästerverket ”Evolution” som hade släppts den 1 juni samma år. Som vanligt hade jag min kamera, en Instamatic 104, med mig och har fortfarande i min ägo fem foton från konserten som var på utescenen.
Någon har menat att Hollies skulle ha framträtt på Sommarlust två gånger, vilket jag inte har något minne av, eller några uppgifter om. Det kan ha varit så, om någon vet så hör gärna av er. Vad jag däremot kommer ihåg är jag, (förmodligen) efter ovan nämnda konsert, cyklade hem till söder för att hämta den enda Hollies-LP jag då ägde, vilken var en svensk utgåva från 1965 med deras dåtills största hits. Jag anade att Hollies skulle bo på Frimurarhotellet, så jag cyklade dit med LP:n.
Då jag kom inte på hotellet med andan i halsen stod sångaren, Alan Clarke, vid receptionsdisken. Han hade precis fått en macka, som han just betalade för. Jag sträckte strax fram LP:n och en penna, varvid Alan, efter att han skrivit sitt namn på konvolutet, sa ”Wait a minute!” Därefter gick han upp för trappan med min platta i ena handen och mackan på ett fat i den andra. Efter några minuter kom han åter, då även med Tony Hicks och Graham Nash´s namteckningar på konvolutet.
Det finns dock ett smolk i denna story. Jag sålde nämnda LP vid ett svagt ögonblick under 70-talet till en arbetskamrat på KET vid namn Jan Pettersson, vilken då bodde i Färlöv, men som sedermera flyttade till Småland. Om nu någon har koll på honom. Jag köper väldigt gärna tillbaka den LP:n.
Vidare har vi en uppgift på att fredagen den 20 oktober uppträdde åter igen både Troublemakers och Gonks, vilket kan förefalla lustigt då dessa var där även den 5 juli i samband med The Who-galan.
Året 1968 började med att The Shanes från Kiruna spelade lördagen den 6 januari. Jag kan inte minnas att jag var där då. Men därefter, lördagen den 13 januari framträdde Tom & Mick and The Maniacs och dessa såg jag. Bandets ”Tom” var ingen mindre än Tommy Körberg. Jag gillade skarpt och gör faktiskt fortfarande deras stora hitlåt ”Somebody Is Taken Maria Away”.
Därefter duggade det ganska tätt med hyfsat prominenta band. Exempelvis Lördagen den 17 februari framträdde The Deejays från Stockholm. Ni minns kanske deras stora hitlåt ”Baby Talk”. Jag har absolut för mig att jag såg dessa. Men hur jag kunde missa Small Faces lördagen den 23 mars 1968 står skrivet i stjärnorna. Jag minns att jag då hade lierat mig med en tjej vid namn Vivianne A. Det kan ha varit så att jag inte hade lovor till allt som ett stadigt förhållande medförde. (Det fanns inga gratiskondomer på den tiden.) Oavsett, förband denna kväll var Carpet Baggers från Kristianstad med bland andra Björn ”Bas”-Bengtsson, Inge Birgersson och Lars Pettersson.
Lördagen den 27 april, hade Sommarlust, som faktiskt än idag är, två av de riktigt stora artisterna, var och en på sitt sätt. Rod Stewart var då sångare i Jeff Beck Group. Tyvärr var deras ordinarie basist, Ron Wood (numera Rolling Stones) kvar i England på grund av sjukdom. Min vän Lars Gehander har fixat fram foton till mig (vilka är tagna av Lars framlidne broder Sven) under tidig kväll vid Konsum på parkeringen utanför Sommarlust, där Jeff, Rod och några fans lirar fotboll. Psssst! Senare under kvällen spelade Lasse Stefanz dansmusik på den mindre kilformade scenen.
Den 11 maj spelade Hansson & Karlsson och Jackpots från Sverige. Den 19 maj fick vi återbesök av Manfred Mann från England. Konserten har jag förevigat med fem foton. Manfred Mann, som gruppens ledare heter, gjorde en fantastisk konsert på utescenen. Manfred som idag är 77 år gammal, gör fortfarande musik och bor delvis i Helsingborg. Dåvarande basisten och konstnären Klaus Voormann blev även känd för att ha gjort konvolutet till Beatles-albumet ”Revolver” 1966.
Fredagen den 7 juni hade Sommarlust hela tre band, Jerry Williams, The Hounds samt Tom & Mick and The Maniacs. Under Måndagskul den 17 juni spelade åter igen The Troublemakers. Den 24 augusti såg vi åter igen ett av de stora engelska banden, nämligen Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich på utescenen. Gruppen hade ett tiotal stora hits i Sverige under andra halvan av 60-talet. Dessa var kanske, i mitt tycke, på gränsen till ”tuggummipop”, men what ever. …Jag har två LP med dem.
Den 2 november såg vi Pretty Things från England, vilka tyvärr inte satte något större spår hos mig mer än att de var av det råare slaget. Lördagen den 9 november såg jag mina favoriter Ola & The Janglers. Strax innan spelningen bevistade jag toaletten och där stod basisten, Åke Eldsäter och borstade tänderna. Jag fick hans autograf i mitt autografblock, vilket sedan många år är puts väck.
Året 1969, onsdagen den 19 februari, hade Sommarlust åter igen besök av Jerry Williams, nu med Dynamite Brass. Den 8 mars framträdde Leapy Lee, han med låten ”Little Arrows”. Den 29 mars såg vi ett av de större banden från England, nämligen The Move med bland andra Roy Wood och som året efter utökades med Jeff Lynne (vilken sedermera bildade Electric Light Orchestra). The Move hade stora hits med ”Fire brigade”, Flowers In The Rain” och ”I Can Hear The Grass Grow”.
Lördagen den 19 april spelade den engelska gruppen Marmalade, alltså de som gjorde en cover på Beatles-låten Ob-La-Di, Ob-La-Da. Onsdagen den 28 maj hade vi löst biljetter till John Mayall & The Bluesbreakers. Men då vi anlände stod det ”Renaissance” på skylten ovanför entrén. John Mayall var ersatt av ett band som bestod av två medlemmar ur den engelska gruppen The Yardbirds. Renaissance framförde progressive psykadelisk musik som i mitt tycke lät mycket spännande. Två av Renaissance LP står fortfarande i arkivet. Förband denna kväll var Samdation från Danmark.
Fredagen den 12 september fick vi se Mecki Mark Men, Peps & Blues Quality och Train, samt Salt & Peppar. Tom & Mick hade då delat på sig och ”Mick” Michael Johansson sjöng då istället i Salt & Peppar. Den 30 oktober, vilket torde vara en torsdag (fast tveksamt) framträdde Shanes med Lennart Gran, sångaren som tydligen då hade tagit kommandot över gamla The Shanes.
Dessa är de datum vi har för närvarande. Emellertid har redaktören och undertecknad planer på ett kommande projekt om hela musiklivet i Kristianstad under 60-talet och skulle därför bland annat behöva ha tips om fler datum och framträdande. Exempelvis: Red Squares, The Troggs och The Loot, vilka jag då såg på Sommarlust. Samt ytterligare datum med den svenska gruppen TAGES.
Dr. Guro