Jag sitter på ett tunnelbanetåg i utkanten av Oslo. Vi står av okänd anledning helt stilla och jag är just nu 25 minuter försenad till ett möte inne i stan. Som den totala ”tidsfascist” jag är håller jag på att fullkomligt gå upp i molekyler. Vad ska min dejt tänka? Kommer han ens att stå kvar på vår mötesplats?
Detta är några av de absolut värsta minuterna i mitt liv (vilket, inser jag nu ödmjukt, måste innebära att jag har ett underbart liv…) och jag känner kallsvetten rinna längs ryggraden. Det finns ingenting, absolut ingenting jag kan göra åt situationen. Tåget står där det står och då gör jag också det.
Och året är 1989. Det finns inga mobiltelefoner.
Hur överlevde vi? Under en supermysig AW häromkvällen började vi tre flickor prata om livet ”pre-mobilen”. Man känner sig nästan som en dinosaurie när man erinrar sig ett liv med skrivmaskiner och ”snigelpost” = bruna kuvert som skickades mellan olika avdelningar på stora svenska exportföretag. Det kunde ta flera dagar innan kollegan, fyra våningar upp, fick brevet, läste det och skickade ett svar med samma kuvert (man strök bara över sitt eget namn och skrev in den nya mottagarens).
Vad gjorde man under tiden som man väntade på svaret, levererat av internbrevbäraren (den person som hela dagarna gick omkring i de stora företagens korridorer och hämtade, sorterade och levererade post)? Man skickade så klart ännu fler brev med snigelpost. Med detta eminenta system damp det alltså varje dag ner svar på förra veckans frågor. Och på så sätt växte de stora, svenska framgångsrika exportföretagen så att det knakade!
Flickorna på AW:n har alla överlevt en massa år utan mobiltelefon, email eller swish. Vi vet ju att livet skulle fungera utan dem. Men vi har ändå väldigt svårt att komma ihåg hur det gick till. Som detta med att hitta en person man har stämt träff med – hur sjutton lyckades man med det?
Vi måste ju ha ringt varandra på en fast telefon och bestämt tid och plats. Men sedan? Om den ena inte kom i tid till utsatt plats? Hur gjorde vi då? Stod vi kvar och väntade och i så fall hur länge? Och om vi bestämde oss för att strunta i alltihop och gå därifrån, blev vi osams för livet med den vi skulle ha träffat?
Min dejt i Oslo, den där gången på 80-talet, stod faktiskt kvar på perrongen när jag anlände med hjärtat i halsgropen – mer än en halvtimme försenad. Kanske hade han haft en ganska mysig stund för sig själv, när han inte behövde kolla mail i mobilen eller svara på snabba frågor från någon som ringde från kontoret. Möjligen började han fundera över vart jag hade tagit vägen, men med lite tur ropade någon upp i högtalaren att det var förseningar på linjen.
Alldeles säkert är att vi överlevde den där gången – båda två. Livet gick vidare, maten serverades och rosévinet kunde korkas upp. Vilket det förövrigt också gjordes på vår mysiga AW 30 år senare. Egentligen inte så himla stor skillnad, med andra ord…
Åsa Scharin