– Vad? Har morbror Guy dött? Varför har du inte sagt något? Jag skriker upprört rakt i örat på pappa, där han sitter sextio mil bort i andra änden av telefonen. Att morbror Guy har varit död i över två månader gör mig inte mindre arg.
Den konversation som följer är typisk för min finlandssvenske far och mig. Pappa är nämligen fullkomlig oförstående och kontrar lakoniskt: – Varför skulle jag ha berättat det? Du skulle ju inte ha kunnat göra något åt det i alla fall.
Är detta ett finlandssvenskt beteende? Eller är det mer typiskt för en gammal maskiningenjör som ägnat sitt liv åt att konstruera brännugnar? Jag vet faktiskt inte, eftersom mina föräldrar flyttade till Sverige innan jag föddes. På så sätt hamnade jag i förskingringen redan från början. Utan tillgång till mina rötter.
Det blev en enkel biljett för familjen till Västerås i slutet av femtiotalet. Den officiella versionen var att vi barn inte skulle behöva lära oss finska. Mina föräldrar hade dessutom en föreställning om att de flyttade hem. De hade ju lyssnat på svensk radio och prenumererat på Hemmets Veckotidning när de bodde i Finland så Sverige var ”hemma”. Tyckte mamma och pappa. Det tyckte inte svenskarna.
För dem var mina föräldrar bara en del av arbetskraftsinvandringen och likställdes med italienare, jugoslaver och – inte minst – de finsktalande finländarna. Att det finns 300.000 invånare i Finland som har svenska som modersmål verkade ingen ha en aning om.
För min stolta och vackra mamma blev den insikten en chock. Hon berättade ofta indignerat om en av de första kontakterna hon hade med svenskar. Mina föräldrar var nyinflyttade och mamma var inne i ett bageri och handlade. När hon är på väg ut ur butiken hör hon den ena expediten säga till den andra: ”Inte visste jag att det var så lätt att förstå finska”.
Mamma var rasande och det är möjligt att drömmen om Sverige dog där, lite. När jag gjorde entré några år senare var föräldrarnas finlandssvenska dialekt så gott som bortslipad och med den även mycket av den finlandssvenska stoltheten och historien.
Fast ibland kröp den ändå fram, stoltheten. Allt som kom från Finland höll god kvalitet, finnar var ärligare än svenskar och jobbade hårdare, författarna var bättre än de svenska, Iittala gjorde snyggare glas än Orrefors, Fazer hade godare choklad än Marabou. Tyckte pappa.
Själv visste jag varken ut eller in. Jag var inte lika svensk som mina kamrater och finlandssvensk, det kunde jag ju aldrig bli. Jag kände mig nästan som Okänd soldat i boken av Väinö Linna. Lämnad i Ingenmansland, på något sätt. Det var förresten den boken jag tvingades läsa i 10-års åldern när kompisarna läste Pippi Långstrump. ”Ett oerhört viktigt tidsdokument, glöm aldrig det” fastslog pappa och tryckte boken i näven på mig.
Jag tror att Sverige är ett av de absolut svåraste länderna i världen att bli integrerad i. Jag menar, om man inte ens med svenska som modersmål (!) blir fullt accepterad – hur svårt måste det inte vara om man har ett helt annat språk och kommer från en helt annan kultur?
Ibland kan det vara bra att tänka på sådana saker. Det gjorde jag när det ringde på dörren för ett par veckor sedan. Utanför stod tre pojkar i 10-års åldern med en Pandakatalog (där delar av försäljningen går till WWF) och undrade om jag ville köpa något. De pratade jättedålig svenska.
Jag köpte ett insektshotell för 139 kronor och undrade, medan jag själv fick fylla i min adress eftersom de inte heller kunde skriva på svenska, om försäljningen gick bra. Det gjorde den inte, sa de. Jag var den första som hade köpt någonting sedan de började gå runt och sälja för tre månader sedan.
Att de killarna fortfarande orkar gå runt och försöka sälja, ja, det ska vi vara väldigt tacksamma för…
Åsa Scharin