För några år sedan bestämde sig Fabrikören och jag för att bjuda Den Finlandssvenske Fadern – Nils G – på en resa till Korsika. Fabrikören, som kommer från Blekinge och är en av de mest verbala och känslosamma män jag känner, tyckte att Nils G behövde ha lite roligt.
Resan bokades med nådigt tillstånd från Nils G, som normalt sett inte tycker att livet är så mycket att hurra för. Man ska inte hetsa upp sig, helt enkelt. Dessutom är det mesta i livet sådant som man inte kan göra något åt. Vi var med andra ord mycket glada över att han ville följa med oss.
Hotellet var fantastiskt. Nils G hade fått en mini-svit med utsikt över det turkosfärgade havet och solen sken oupphörligen som den bara gör över de där breddgraderna. Vi hade dessutom nöjet att få se några Främlingslegionärer och det tillförde onekligen lite spänning till resan. Men det tyckte inte Nils G. Han hade faktiskt upplevt ”Kriget” och sett betydligt värre saker än detta. Och dessutom – vad var en Främlingslegionär jämfört med ryssarna?
Det gick några dagar. Vi solade, simmade och upptäckte nya badstränder varje dag (Klassisk Nils G-kommentar i sammanhanget: ”Varför måste vi byta strand hela tiden, det var väl inget fel på den vi besökte igår?”). När resan närmade sig sitt slut undrade Fabrikören försiktigt om jag trodde att Nils G verkligen uppskattade semestern.
Jag hade inte funderat så mycket på saken men drog mig till minnes att han visserligen inte hade sagt så många uppskattande ord sedan vi kommit till Korsika. Fast han verkade ändå ganska glad. Vi beslöt oss för att fråga honom rakt ut. Var han nöjd med sitt rum, hade han ätit gott, haft en avkopplande vecka? Svaret höll på att sänka Fabrikören: ”Det är inget större fel på det här, hör du”.
Fram tills dess hade jag faktiskt aldrig reagerat så mycket över Nils G’s något knapphändiga och inte väldigt översvallande känsloyttringar. Jag var liksom van. Men plötsligt hörde jag det och det lät onekligen inte bra. Fabrikören gick och malde den där meningen för sig själv i flera månader.
Några år senare kom han hem och utbrast triumferande: ”Jag har det!” Han hade råkat berättat om vår resa och Nils G’s kommentar för en kollega, som är finländare. Kollegan hade höjt lite på ögonbrynet och sagt: – Han är ju finlandssvensk, för honom var detta ett uttryck för djupaste tacksamhet och entusiasm.
Jag talade nyligen med en god vän till mig, som bor i Helsingfors. Vi ondgjorde oss litet grand över föräldragenerationen, som vi båda två tycker börjar bli lite gnällig. Min vän sa i förbigående: ”Du vet hur det är, de ojar sig fortfarande över kriget och förväntar sig att allt ska kollapsa vilken dag som helst”.
Med ett leende tänkte jag för mig själv att detta hade en svensk aldrig förstått. Sverige har inte varit i krig på flera hundra år och här finns inga krigsminnen och rätt dålig beredskap (även om vi försöker ändra på det nu).
Jag minns när jag hade fått en alldeles tvättäkta Leninordern i julklapp ett år. Det var lite poppis under en period med sovjetreliker strax efter murens fall och jag hade den på en guldlänk om halsen. Nils G slängde en blick på den, såg direkt vad det var och sa: ”Det där är så dumt att det inte ens är roligt.”
Så pass mycket av familjens finlandssvenska historia har jag trots allt fått med mig i livet, att jag valde att aldrig använda den igen.
Åsa Scharin