Det talas mycket om arv och miljö. Vilket betyder mest? Jag tror arvet, för hade vi inte fått det där arvet efter moster Signe på 70000 kronor då på sextiotalet hade vi inte kunnat köpa den där lägenheten på Vävaregatan där jag växte upp.
Annars är det klart miljön som har mest betydelse för vår utveckling som individer. Första platsen var barnkammaren. Sedan var det pojkrummet med darttavlan. Men min kusin fick ingen darttavla den där julen. Så vi började kasta dart på hans popaffischer. Det slutade med att jag kastade en dart som missade Rolling Stones och satte sig i låret på Kristian. Han skrek som en kastrerad gris. Tills hans mor Gerd kom in. Bannade oss, bandagerade låret med tidningspapper. Så tågade hon ut och slog igen dörren. Kristian lutade sig fram och log: ”Hon satte tidningspapper om fel lår.” Det var den julens stora glädjeämne.
Jag fick akvarium. Med vattenödlor. När vi kom tillbaka efter sommaren hade fru Nilsson glömt att vattna och mata så akvariet var tomt och liken efter de förtorkade ödlorna låg spridda i lägenheten. I min mors säng till exempel. Hon var inte glad. Och så var det slut med husdjur i vår familj.
Nuförtiden skriver jag ner mina barndomsminnen i böcker. Och har man väl skrivit en bok så vill förlaget att man ska ut och signera. Särskilt kring jul.
Det är något visst med signeringstillfällen i bokhandlar. Sitter man tyst och väntar på att folk ska komma fram kan det bli tråkigt. Så jag har för vana att prata högt, med vem som. Och jag får ofta leenden och kommentarer till svar. Ibland blir det till riktiga möten. Folk som har läst ens tidigare böcker dristar sig till att ge sig till känna. Ibland får man höra vad en bok betytt för dem, ibland får man en ny historia.
Jag lever för möten. Det är i de oförmodade mötena som det uppstår något. Kontakt. Broar. Ibland får man sig ett gott skratt. I Kristianstad bokhandel till exempel. Jag hade just fått en kopp te och en pralin av personalen vid signeringsbordet när dörren slogs upp och en stor, lång man i rock steg in. Han närmade sig signeringsbordet med hotfull uppsyn. Precis framför stannade han upp.
”Detta är sanningens ögonblick”, sa han, böjde sig ner, norpade min chokladpralin, stoppade den i munnen och försvann ut genom ytterdörren.
Vad i hela fridens namn?
Personalen förklarade:
”Han är sådan. Häromdagen klev han in i lunchrestaurangen intill och frågade vad som ingick i dagens rätt. Varmrätt och dryck, svarade man. ’Och kaffe?’. ’Ja, det bjuder vi naturligtvis på’, sa servitrisen. Varpå han gick fram och tog en kopp och gick och satte sig. ’Hallå, ska du inte betala?’. ’Varför det? Den bjöd ni ju på.’
Signeringstillfällen innebär naturligtvis att man ska signera böcker, inte bara prata med folk. Och då brukar jag fråga om boken är till någon speciell. Det påverkar ju dedikationen. I Landskrona bokhandel var det en som envisades med att jag skulle skriva:
”Till min lille bror … från Jan Sigurd.”
Men jag har ju ingen bror.
Ibland kan man bli tagen på sängen. På Hansakompaniet i Malmö ställde sig en kvinna framför signeringsbordet, pekade på min sambo Anna-Lena och mig och skrek:
”Oh, titta! En vädur och en jungfru.”
”Hur vet du det?”
”Det såg jag med en gång. Och han har problem med magen.”
Stjärntecknen stämde. Och jag har ju utpräglad IBS-mage, det vill säga känslig tarm. Var hon synsk, kvinnan? En sierska på julklappsinköp?
Det var nästan kusligt.
Efter en vända i bokhandeln kom hon förbi igen, lutade sig fram och väste:
”Min dotter bor i Frankrike. Ta ingen skit!”
Och vi som just var på väg dit. Och hade planer på att i framtiden hitta något kyffe. Vi måste helt klart se upp. Och vara på vår vakt.
Ibland dyker kända eller före detta kända personer upp. De kan bli stående i timmar, pratande om sina karriärer som gått i stå, eller att de ångrar en flytt från ett ställe till ett annat. Som om hela världen var intresserad av dem och deras liv.
Ibland känner man igen idrottsmän i vimlet. I Båstads bokhandel dök det gamla tennisproffset Henrik Sundström, numera boende i Monaco och Berlin. Han ville inte ha en enda bok av oss, trots att Anna-Lena svampat banor med honom i Bjärred när det begav sig på 70-talet. Han ville bara snacka av sig och känna sig igenkänd. Men motsatsen händer också. I Helsingborg närmade sig före detta fotbollsproffset Martin Dahlin försiktigt. Han tog en bok från stapeln och bad om en signering till kollegan, fotbollsspelaren Tomas Brolin.
Jag signerade så gott jag kunde, väl medveten om att varken signeringen eller boken någonsin skulle bli läst. Tomas hade ju en gång i en intervju på frågan om vad han läser, medgivit att han bara läst en bok: telefonkatalogen!
Som jag skrev lider jag av IBS-mage, dvs Irritable Bowel Syndrome. Att ha överkänslig mage eller tarmar är numera en folksjukdom. Jag har sett siffror om att upp till 20% av svenska folket skulle lida av det. Så jag är inte ensam om att ha besvär med julmat.
Till att börja med skinkan. Den röks alltid med nitrit och socker. Framför allt socker är problem. Det befrämjar jäsning.
All inlagd sill är problem. Ättika och vinäger tillhör också de tillsatser som bidrar till uppsvälld mage. I själva verket är allt som är inlagt försett med varningstriangel i min värld. Så har vi korven och köttbullarna. Alla fabrikstillverkade korvar och köttbullar innehåller druvsocker. Och vörtbrödet är bakat med sirap. Över huvud taget allt som innehåller mjölk, socker, sirap, och jäst är problematiskt. Som rödkål, brunkål och grönkål. Egentligen finns det inte mycket man kan tillgodogöra sig från julbordet. Knäckebröd och Edamerost går an. Samt nötter och lutfisk utan sås.
God jul!
Jan Sigurd