Bild: I Kristianstad krävde bödeln två riksdaler för att skära av öronen eller hugga av en hand, men mer än dubbelt, fem kronor, för att rycka ut tungan med en tång, samma taxa som för en klassisk halshuggning.
Hur avlönades traktens bödel? (Eskil)
Att verka som bödel var ett mångsidigt arbete. Kristianstads skarprättare ansvarade mot ersättning även för tilläggsstraff i form av olika kroppsskändningar. Lindrigast var om den döde brändes efter avrättningen. Efter hängningen tände bödeln då på både plankgolvet, galgen och den avrättade (även tjäran som fick det att brinna tog bödeln betalt för). Ett annat vanligt tilläggsstraff var att den dömde före avrättningen fick ena handen avhuggen, öronen avskurna eller tungan utskuren. Det kunde ske upp till en vecka före avrättningen.
Varför benämndes ägaren på Lyngby slott ”Onde Jep”? (Nils A).
Väpnaren Jep Tordsen, som ärvde Lyngby borg efter sin fader 1513, var högt bildad och stolt. Men han var samtidigt mycket bångstyrig och besatt ett mycket hetsigt temperament. Bland befolkningen blev han sig snabbt ökänd för sin tyranniska framfart. Han står inför skranket första gången 1530 för svår misshandel. År 1542 riskerar han att få stå till svars för nya illgärningar inför kung och riksråd, men flyr till Stockholm. Två år senare återvänder han till Skåne och återupptar sitt skräckregemente. Det är nu som han av bygdens folk allmänt börjar kallas för ”Onde Jep”.
År 1546 är det åter dags. I en dispyt med borgmästaren i Vä, Mogens Duncker, rinner sinnet och i raseri slår han ihjäl borgmästaren. Detta och andra övergrepp leder till att han återigen kallas att stå till svars inför kungen. Där lovar han bot och bättring, bedyrar att aldrig mer gå bryskt tillväga mot borgare i Vä eller andra av kungens undersåtar. Men det dröjer inte länge förrän han åter bryter löftet. För tredje gången åläggs han därför att inställa sig hos den danske kungen, men inser allvaret och flyr på nytt till Sverige. Han tar tjänst hos Gustav Vasa, som välkomnar honom med öppna armar.
Även på svensk mark kantas hans väg av ständiga dispyter och slagsmål. År 1548 hamnar han i gräl med en svensk, som han tar livet av. Dådet tvingar honom i ny landsflykt, denna gång till Tyskland. År 1557 finner vi honom i fransk krigstjänst, där han deltar i flera strider och såras. Han återvänder på nytt till Tyskland och bosätter sig i Lübeck 1561.
Enligt sägnen skulle den kuvade befolkningen till sist ha slutit sig samman och raserat Lyngby borg för att en gång för alla omöjliggöra att Onde Jep skulle återvända hem. Mycket tyder på att borgen verkligen också raserades och försvann ur historien någon gång under 1500-talets andra hälft. Ruinerna har sedan dess legat dolda under en hög gräsbevuxen kulle (fortfarande fullt synlig i nuvarande Everöd). Jep Tordsen kom aldrig att återvända till Lyngby och sin borg. Han slutade sina dagar i landsflykt och dör i Lübeck 1562.
När och hur sköts den senaste vargen i vår trakt? (Eva)
Fram till 1850 var varg vanligt förekommande i Skåne. I Kristianstads län sköts 1827-1862 totalt 127 vargar med toppnoteringar 1835 (18 vargar) och 1844 (16 vargar). Avseende Kristianstadsregionen kan beläggas att det fälldes två vilda vargar i Svensköp på 1840-talet och hela sex vargar på Linderödsåsen 1862. Om vi koncentrerar området till Kristianstad med omedelbar omgivning sköts den senaste vilda vargen vid 1700-talets mitt. Platsen var Maltesholm. Skytten grevinnan på slottet.
Grevinnan Gertrud von Liewen var hustru till slottsherren ”Rike Ramel” på Maltesholm och släkt med vargbekämparen B. W. von Liewen, uppmärksammad i hela landet för sin skrift ”Vetenskap att döda vargar” från 1753. Så hon hade att brås på.
Någon gång omkring 1700-talets mitt smög grevinnan och hennes betjänt iväg under en gemensam stor rock till den öppna ängen strax sydväst om slottet för att en gång för alla göra slut på de två vargar som länge varit en plåga för trakten. Ängen kallades Luderlyckan på grund av att här lades döda djur (”ludring”) som lockbete vid jakt.
Intill ängen fanns uppfört en halvcirkelformad byggnad i bränt tegel med två minimala skottgluggar. Den låga kojan kallades i folkmun Luderkojan. Grevinnan och betjänten visste att vargen var en slug varelse, så först när de var inne i kojan kröp grevinnan fram under rocken och betjänten återvände ensam till slottet. På ängen hade det ludrats med ett dött hästkadaver och efter några timmars väntan närmade sig vargarna försiktigt djurkroppen.
Grevinnan siktade och sköt och en av vargarna föll död. Skinnet bereddes och slutade som matta på slottet, där den väckte uppmärksamhet med sitt stora uppstoppade grinande varghuvud. Vargmattan hamnade så småningom på vinden, återfanns 1947 i samband med att slottet fick nytt tak och eldades då upp med annat skräp.
Den i dag mer än 250 år gamla Luderkojan finns kvar och ruvar under träddungens lövkronor som ett unikt monument över en tid då varg var vanligt förekommande i Kristianstadstrakten.
Vad hände med Lillöhus utanför Kristianstad? (”nyfiken”)
Då Karl X Gustav, som nyligen erövrat Skåne, befarade att snapphanarna skulle använda sig av den fem våningar höga Lillöhus gav han order om att den skulle förstöras. Hösten 1658 raserade en svensk styrka den praktfulla borgen grundligt. Efter att ha använts som stenbrott kom ruinen med tiden att förvandlas till en trädbevuxen kulle. Ruinen av den en gång så stolta adelsborgen grävdes ut 1938–39. Åren 1940–46 utgrävdes också de igenfyllda vallgravarna och ett skyddstak uppfördes över ruinen, lika med borghusets bottenvåning.
Vilka platser var särskilt väl inställda till snapphanarna i vår trakt? (Ulf).
En samtida kartförteckning över vilka socknar som 1677 avkrävdes en särskild trohetsförsäkran till den svenska kronan visar vilka områden som betraktades
som särskilt ”snapphanevänliga” och opålitliga under Skånska kriget. Generellt var hela Blekinge ”snapphanevänligt” liksom den norra delen av Skåne, medan de mer folktäta slättbygderna i söder inte uppvisade några större ”snapphaneproblem” i den meningen att befolkningen var allmänt vänligt sinnad till dem. Avseende Kristianstadsregionen var det särskilt nordöstra delen som betraktades som notoriskt opålitliga ”snapphanesvärmare”. De socknar som anges i kartförteckningen och som avkrävs trohetsed till den svenske kungen är Åhus (med Yngsjö), Rinkaby, Viby (Gustav Adolf), Fjälkinge, Nymölla, Trolle-Ljungby och Kiaby.
Skedde avrättningar förr i tiden även utanför staden Kristianstads vallar? (”Stickan”)
I 1600- och 1700-talens Kristianstad var brottsligheten skyhög och ett 60-tal olika brott belagda med dödsstraff. Det avrättades otäckt många människor. Perioden 1800 – 1865 avrättades offentligt 644 människor i Sverige, det vill säga omkring ett liv i månaden, året runt i 65 år. På 1600- och 1700-talen var det mångdubbelt fler.
Det hängdes flera hundra människor i Kristianstad innan de styrande på 1720-talet beslutade att flytta det makabra hantverket utanför stadens vallar. I arkiven finns belagt ett antal gamla avrättningsplatser och galgbackar också utanför staden Kristianstad. Bostadsområden och annan bebyggelse har sedermera uppförts ovanpå dessa platser. Benbitar syns inte så tydligt från grävmaskiner, dödsskallar har därför krossats under larvfötter och rester av de döda har spritts som fyllningsmassa.
Av äldre dokumenterade avrättningsplatser i Kristianstadstrakten kan nämnas nuvarande Kulltorp, där sedelförfalskaren Petter Norrbom hängdes 1815, Näsby fält söder om Stridsvagnsvägen där barnamörderskan Bengta Hansdotter togs av daga 1768, Fjälkinge galgbacke där pigan Anna Jacobsdotter avrättades för barnamord 1795 och Lyngsjö galgbacke med en belagd avrättning 1726. Gamla kartor markerar även galgbackar i bland annat Åsum och i Huaröd. Enligt äldre tradition låg den sista av staden Åhus galgbackar en bit norr om stadsmuren, ungefär där Åhus Bowling i dag är belägen. Förr fanns här ett förhöjt område som i folkmun benämndes just ”Galgbacken”
Hur många dog vid den långa belägringen av Kristianstad 1676-78? (anonym).
En exakt siffra finns inte men det var flera tusen människor som fick sätta livet under dessa två år. Civila och soldater som direkt eller indirekt dukade under på grund av belägringens vedermödor och dess efterspel kan uppgå till närmare 5000. Sett till antalet döda i proportion till stadens totala invånarantal, dog under en begränsad tid förmodligen fler människor i det belägrade Kristianstad åren 1676–1678, än i belägrade städer under 1900-talet som exempelvis Madrid, Leningrad eller Sarajevo. Belägringarna av nämnda storstäder har skildrats i skrifter, i böcker och på TV, på bio och på teater. Belägringens illdåd har i dessa fall förevigats till eftervärlden. Det gäller i motsvarande utsträckning inte för i sammanhanget obetydliga Kristianstad, vars belägring dessutom utspelade sig på 1600-talet. Men lidandet var inte mer uthärdligt för den tidens människor.
Kenth Olsson