Bild: Kerstin och Sven Wilhelm Nilsson omgivna av barnen Algot, Anna, Henning och Svante.
I slutet av 1800-talet började en ung fiskare från Åhus att intressera sig för handeln med fisk. Han startar i liten skala med en handkärra, men har snart öppnat en liten butik och partihandel på Köpmannagatan. Affärerna går bra och 1921 startar han, tillsammans med två kompanjoner, firman AB Ålexporten i Åhus. Det dröjer inte länge förrän de kontrollerar större delen av den svenska ålhandeln och gör Åhus och ål till synonymer.
Vid sekelskiftet 1900 fanns ett flertal verksamma fiskhandlare i Åhustrakten. En av dem hette Sven Wilhelm Nilsson och var född i Åhus den 6 juni 1872. Fadern var sjöman från Blekinge och modern kom från en sjöfararsläkt i Åhus. Barndomshemmet som föräldrarna införskaffat 1856 låg placerat på Torsgatan, alldeles intill Köpmannagatan. Redan som barn fick Sven Wilhelm arbeta hårt och kom i sin ungdom att arbeta mycket i hamnen. Hamnarbetarkåren i Åhus bestod vid denna tid av bortåt trehundra arbetare, varav cirka hundra på A-listan och tvåhundra, främst yngre, på B-listan. Sven Wilhelm provade precis som fadern även på sjömansyrket och var med på några av de stora segelfartyg som avgick från Åhus. Fadern, som hette John Nilsson, hade dock allt mer kommit att ägna sig åt fiske och yrket lockade snart även Sven Wilhelm. Trots de tolv timmar långa arbetsdagarna i hamnen, begav han sig ofta ut för att fiska om nätterna tillsammans med en kamrat. Främst fiskade de sill utmed kusten, men det hände också att han följde med på de långa fiskeresorna mot Bornholmsgattet. Fångsten från dessa vådliga resor var han sedan med och rodde in till Kristianstad, där den såldes på torgdagarna. Kanske var det under dessa torgdagar eller genom någon lokal fiskmånglare som Sven Wilhelms intresse för fiskhandel väcktes. Alldeles oavsett så berättas det att en dag år 1899, när hans fiskekamrat skadat handen och inte kunde följa med och fiska, så köpte den företagsamme Sven Wilhelm hundra kilo ål av en fiskare. Med en lånad kärra begav han sig sedan ut i bygden och sålde fisken. Affären gav honom vittring och succesivt började han köpa in mer fisk vid sidan av sin egen fångst. Sedan 1894 var han också en gift man. Hustrun hette Kerstin Ask och kom från Yngsjö och tillsammans fick de tre söner och en dotter.
Sven Wilhelms fiskhandel var till en början blygsam, men växer snabbt. 1902 har han bytt titel från fiskare till fiskhandlare och flyttar i samband med detta till ett nytt hus på Köpmannagatan, nära spritfabriken. I källaren inreder han en butik för så kallad minutförsäljning och i en länga på baksidan låter han anlägga en partihandel där fisken vägs in och packas för vidare försäljning. Kylningen är ett stort bekymmer både för fiskare och för fiskhandlare vid denna tid. Sven Wilhelm löser delvis detta genom att såga upp stora isblock i Helge å som sedan förvaras i en spånbod i ena delen av längan. Det var ett krävande arbete, men efter att isen packats väl i sågspån kunde den hålla i flera månader. Längan där fiskhandeln var förlagd kallades Fiskhallen och kan sägas vara en föregångare till den firma som senare skulle göra honom vida berömd i Sverige – AB Ålexporten.
Handel med ål har förekommit länge. Ända fram till slutet av 1800-talet var ålen dock svår att avyttra och mycket gick åt till att betala arrendet. Precis som på andra ställen var det främst sill som såldes i Åhustrakten. En del ål såldes färsk under hösten, men liksom sillen saltades ålen mestadels ner i tunnor eller fjärdingar för vinterförvaring. Var den bra saltad kunde den hålla ett helt år. Konsten att röka ål hade ännu inte nått Sverige och utöver saltningen förekom egentligen inte någon förädling eller konservering. Det är inte känt hur omfattande Sven Wilhelms fiskförsäljning på Köpmannagatan var. Men han annonserade flitigt och blev med sin satsning på partihandel den som utmärkte sig. Trots närheten till kustens ålfiske verkar dock försäljningen av ål ha varit begränsad. Inte minst för att handeln kontrollerades av större intressenter. Då ålen kunde hållas levande i sumpar under lång tid, hade den blivit införlivad i fjärrhandeln i början av 1870-talet, när tyska upphandlare började uppsöka den svenska östersjökusten. Deras så kallade ålkvassar kändes igen på sina höga, röda gaffelsegel. En av tyskarnas huvudstation var förlagd i Kivik och det var i regel därifrån kvassarna i Hanöbukten utgick. Ålen transporterades sedan huvudsakligen med ångbåt till Stettin där fisken förädlades. Av eftervärlden har de tyska uppköparna ofta beskrivits i negativa termer. Dels som allmänt okunniga om ål och som dåliga sjöfarare, men framförallt för att de lurade fiskarna på pengar. Självklart var uppköparna måna om att hålla priserna nere, men för handeln och för samtidens fiskare var de säkerligen en viktig injektion och förutsättning för att kunna sälja större volymer. Ålen betingade dessutom ett jämförelsevis högt pris. Till saken hör också att det var genom Tyskland som kunskapen om att röka ål nådde Sverige vid denna tid, vilket på sikt skulle komma att förändra hela marknaden. Under första världskriget minskar de tyska uppköparna i antal, för att helt försvinna omkring 1918.
Någon gång, förmodligen under första världskriget, startade firman AB Svensk Fiskhandel på Gamla Skeppsbron i Åhus. På platsen hade tidigare legat ett färgeri och spinneri, vars anläggning man delvis övertog. Firman lät på kort tid uppföra ångpannehus, rökugnar, kylrum och salteri. Även en konservfabrik installerades på platsen. Precis hur verksamheten såg ut är inte känt, men förmodligen har en viss inriktning på ål förekommit. Kanske delvis som en följd av de tyska uppköparnas försvinnande. Affärerna gick emellertid inte som tänkt och 1921 försattes man i konkurs. Sven Wilhelm hade följt konkurrentens verksamhet noga, och som den företagsamme herre han var, såg han nu stora möjligheter att utnyttja det vakuum som uppstått efter tyskarnas och AB Svensk Fiskhandels försvinnande. Samma år köper han tillsammans med fiskgrossist Anders Nilsson i Malmö och Carl Brammer från danska Fredriksvaerk upp konkursboet. Den nya firman döptes till AB Ålexporten och fick Sven Wilhelm som ledare. Det var en vågad satsning, men redan första året visar bolaget upp en försäljningssiffra på 373 902 kronor och på kort tid blir Ålexporten landets största för uppköpning, rökning och försäljning av ål. I samband med köpet övertar Sven Wilhelm och Kerstin en bostad intill Ålexporten, tidigare innehavd av familjen Åström som drev färgeriet. I denna förlades även en butik. Fastigheten på Köpmannagatan behåller man och fiskaffären i källaren kommer att drivas av sonen Algot Nilsson. Vad som händer med partihandeln och den så kallade Fiskhallen är däremot oklart, troligen fasas den ut med tiden.
Ålkvassarna utgjorde en hörnsten i Ålexportens rörelse. Det var med dessa ändamålsenligt byggda fartyg som ålen hämtades, på liknande sätt som tyskarna gjort tidigare. En kvass är ett fartyg med hundratals borrade hål i skrovet, utformat för att tillåta friskt vatten att passera till ålsumparna ombord. På så vis kan ålen hållas levande. Till skillnad från de tyska kvassarna drevs Ålexportens kvassar med så kallad tändkulemotor, eller råoljemotor. Ålexportens första ålkvass hette Olga och ägdes sedan tidigare av en av firmans grundare, Anders Nilsson. På så vis kommer man igång med handeln direkt. Det dröjer dock inte länge förrän flera nya införskaffas och redan under firmans första tid kom man att dominera uppköpen av ål längs de sydsvenska kuststräckorna. Verksamheten växte och under 1940- och 50-talen köptes i medeltal omkring en halv miljon kilo ål varje år. Ålexportens ordinära kvassar var byggda i trä och kunde lasta mellan fem och sju ton levande ål. Flaggskeppet Sven Wilhelm, som var namngivet efter grundaren och hade ett järnskrov, kunde däremot lasta 22 ton. Alla kvassarna hade egna rutter och egna skeppare. Det var erfarna skeppare med stor respekt om sig, och få kände kusten så väl som dem. Under årens lopp skapade de nyttiga handelsband och förtroende med många av kustens fiskare. Ålkvassarnas upptagningsområde sträckte sig från den östgötska skärgården i nordost, runt sydkusten och upp till trakten kring Råå på västkusten. Det förekom också att man hämtade ål i Polen, där fiskesäsongen började tidigare. Långt senare, när det blev för dyrt att frakta med båt köptes en tankbil som körde runt längs kusten och samlade in levande ål. Hemma i Åhus lastades ålen över i de många sumpar som var förlagda i ån. Sumpningen gjorde att ålen kunde hållas levande i flera månader i väntan på förädling, på så vis hade man tillgång till ål under en stor del av året. Totalt kunde det röra sig om flera hundratusen kilo ål som förvarades i ån. Vintertid kunde det vara problematisk med isbildning, inte minst under 1940-talets stränga vintrar. Vid sådana tillfällen tog Sven Wilhelm in extrapersonal som såg till att hålla det isfritt runt sumparna. Isblocken som sågades ut användes sedan till att kyla den färska ålen när den skickades i trälådor runt om i landet. Helgeå å var under 1900-talets första hälft betydligt renare och idag skulle det inte gå att förvara ål på det här viset.
AB Ålexporten, men också Sven Wilhelm själv, kom att bli vida känd och i folkmun gick han under namnet Ålakungen. Trots berömmelse och högt anseende, förblev han emellertid en tämligen tillbakadragen man. Han sägs ha varit mycket enkel i sitt umgänge med människor, en nobel man som aldrig höjde rösten. Ändå blev han ofta den självklare centralfiguren på olika sammankomster i trakten. För Sven Wilhelm, som växt upp med hårt arbete, var det självklart att fortsätta på den linjen och han var synnerligen delaktig i allt som hände på Ålexporten. Det som framförallt gjorde Ålexporten så berömt och framgångsrikt var den rökta ålen, vars andel var omkring åttio procent. Redan från början hade man ett stort antal rökugnar och som mest var de nitton stycken. Under högsäsongen när alla ugnar var i gång krävdes 2-3 man för att sköta processen. Rökningen föregicks av ett arbete som i stor utsträckning sköttes av kvinnor. Från sumparna i ån ”kejsades” ålen upp med håvar och lades i stora spannar som bars in i renseriet. Där ”slemmades” den med grovt salt innan den skars upp, rensades och saltades in. Sedan fick den ligga över natten. Tidigt på morgonen dagen efter rådde en febril aktivitet. Då skulle ålen tvättas, skållas, borstas och skrapas så att skinnet blev blankt och fint. Därefter träddes den på spett och rullades in i rökeriet. Processen förenklades något under firmans senare tid, då en rensningsmaskin införskaffades. Många kvinnor fick då lämna sitt arbete och maskinen kallades därför ”brödätaren”. Som mest sysselsatte Ålexporten 35-40 personer samt en del extrapersonal.
Att röka ål är ett hantverk man inte lär sig i en handvändning. Men utmed Östersjökusten växte ett antal erkända rökerier fram under 1900-talets första hälft. Det var också många yrkesfiskare som lärde sig att bemästra den ädla konsten. Särskilt omtalad var den rökta Åhusålen. Om den verkligen var bättre än sina konkurrenters får vara osagt, men att den var ett begrepp råder inget tvivel om. Ål och Åhus var synonymer och det var till stor del AB Ålexportens förtjänst som med sin rikstäckande verksamhet satte Åhus på kartan. Den första rökmästaren som anställdes hette Erik Ohlsson och kom från Malmö. Han kallades allmänt för ”Rögaren” och ansvarade för rökningen under firmans första tid. Han var en högt ansedd rökare som senare kom att bli förman i firman. Succesivt fick Nils Larsson överta det ansvarsfulla arbetet, i folkmun känd som ”Nisse rögare”. Även han var en mycket yrkesskicklig herre och rökare i dubbel bemärkelse, från mungipan hängde nämligen ständigt en pipa stoppad med Tigerbrand. Rökmästarna och de som arbetade med rökningen var centrala figurer som valdes med omsorg av Sven Wilhelm. Ofta började rökningen redan klockan fem på morgonen och kunde sedan pågå hela dagen om det krävdes. Vedbädden hade i regel förberetts kvällen innan med rätt mängd virke, samt halm för tändningen. Vid rökningen användes endast spån och virke från trädslaget al, vars sammansättning ger en mild, aromatisk röksmak. Under högsäsongen låg alröken tung över stora delar av Åhus och klagomål var inte helt ovanliga. Själva rökningen var en process som krävde varsam passning, det var viktigt att fyren inte blev för varm eller för kall. Varje ugn rymde omkring hundra kilo och en rökning tog omkring fem timmar. Särskilt omfattande var rökningen i december inför jul, då kunde det rökas över tre ton ål om dagen. Annars brukar två ton anges som maxkapacitet. Ålen tappade under rökningen ungefär trettio procent i vikt, vilket delvis förklarar det höga priset. Trots noggrannhet hände det att ål föll ner från sina spett. Dessa kallades ”fall-ål” och var mycket populära bland ortsbefolkningen då de såldes för en billigare penning i firmans butik. Det röktes inte bara ål på Ålexporten, även annan fisk som böckling, sill och inte minst lax ingick i produktionen. Laxen som röktes var i regel inte färskrökt, utan saltrökt. Det var lax som huvudsakligen importerats från Kanada i stora träfat på 500 kilo och som sedan blötlades och kallröktes i något dygn. Det förekom också, framförallt runt jul, att man rökte korv och fläsk i en speciell ugn. Vidare fanns det en konservfabrik där en mindre del av ålen koktes in och lades på burk. Även rökt ål fileades och lades i olja på burk.
Den sålda ålen transporterades nästan uteslutande med tåg från Åhus. En stor del av försäljningen hamnade i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Den levererades både direkt till restauranger och fiskaffärer men också till grossister runt om i landet. Särskilt stolta var man över att vara kunglig hovleverantör. En del ål såldes levande till Danmark och Tyskland och transporterades då i regel med ålkvassen Sven Wilhelm. Till och med under kriget företogs resor över Östersjön, trots att de ansågs högst vanskliga. Under perioder förekom det också att tyska, danska och holländska kvassar hämtade ålen direkt i Åhus.
1938 kallades Sven Wilhelms son Henning hem från Simrishamn där han drivit fiskhandel. Det var en väletablerad rörelse som finns kvar än idag under namnet Nya rökeriet. Hemma i Åhus fick Henning lära sig företaget från grunden för att kunna ta över ledarskapet. Sven Wilhelm gick samtidigt i tankar om att köpa ut de andra huvudägarna och ombilda firman till ett familjeföretag, vilket han lyckades med 1940. 1946 fyllde AB Ålexporten tjugofem år. Kriget var över och man såg hoppfullt på affärerna och framtiden. Året innan hade försäljningssumman uppgått till över två miljoner kronor. Sven Wilhelm skulle snart fylla sjuttiofem, men var trots sjukdom ännu den som ytterst styrde firman. Han bestämde sig för att fira med en ordentlig jubileumsfest och tacka sina trogna arbetare. Dagen började med medaljutdelning i S:ta Maria kyrka, på torget i Åhus. Dessa delades ut efter hur länge man arbetat. De flesta hade arbetat inom firman i många år och några hade varit med ända sedan starten 1921. Senare under dagen hade Sven Wilhelm abonnerat ett tåg som tog arbetarna och övriga inbjudna till Kristianstad. På ett påkostat kalas på Frimurarhotellet roade man sig sedan innan tåget åter förde hem gästerna till Åhus. Kanske var firandet ett sätt att säga farväl till sitt livsverk och till sin personal och affärsbekanta. Hans hustru Kerstin var död sedan några år och två år senare somnade även Sven Wilhelm in. Han var då en mycket förmögen man som lämnade en blomstrande verksamhet efter sig. AB Ålexporten var inne i en stor expansiv fas och anläggningen byggdes under Sven Wilhelms sista tid ut med bland annat fler rökugnar och en moderniserad konservfabrik. Under ledning av den karismatiske sonen Henning, även han känd som Ålakungen, fortsatte Ålexporten att växa. Ägarskapet var dock lika fördelat bland syskonen och både Svante och Algot var involverade i verksamheten. Svante var under många år försäljningschef och arbetade på kontoret tillsammans med en annan nyckelfigur inom firman, kamreren och trotjänaren Nils Strandhagen. Det låg även några mindre företag, som ägdes av familjemedlemmar, på Ålexportens område. Tip Top var en manufakturaffär och syateljén som drevs av Sven Wilhelms dotter Anna, och precis bredvid låg en skoaffär som sonen Svante och hans hustru drev. Under åren 1931-1934 var även Alba margarinfabrik belägen i en av byggnaderna.
Under 1950-talet ökade ålfångsterna längs kusten dramatiskt, vilket höll inköpspriserna nere och tillgången näst intill obegränsad. Ålexporten hade utvecklats till Europas största ålrökeri och Åhus var den plats där mer än hälften av den svenska ålen togs om hand. Under 1960-talet minskade fångsterna märkbart och trenden fortsätter in på 1970-talet. Inköpspriserna stiger, försäljningen minskar och Ålexporten får allt svårare med lönsamheten. Många fiskare väljer nu också i större utsträckning att själva förädla fångsten eller sälja den på annat håll. 1972 säljs det anrika företaget men köps tillbaka av Sven Wilhelms barnbarn med samma namn 1975. Tiderna är dock svåra och 1980 tar sagan definitivt slut. En minnesvärd epok var över och två år senare rivs anläggningen för att göra plats åt nya bostäder.
Det närmaste man kommer Ålexporten idag, är att besöka barnbarnet Sven Vilhelm och hans son Björn vid deras ålabod vid Revhaken. Där röker de ålen, så som Sven Vilhelm d.y. en gång lärde sig av rökmästarna på Ålexporten. Men även på andra håll lever arvet vidare. Flera rökugnar längs kusten har installerats med Ålexporten som förebild och många använder också sig av firmans välbeprövade teknik och kunskapsarv när de röker sin ål. Frågan är dock hur länge till. Ålen är idag en akut utrotningshotad art och fisket allt mer på väg att fasas ut.
H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg