…Och så var de bara tre… Eller kanske rent av två… ”The Notorious Byrd Brothers” blev den amerikanska gruppen The Byrds femte och mest experimentella platta, vilken släpptes i januari 1968. Man kan tycka det vara egendomligt att släppa en LP i januari månad och inte en eller två månader tidigare. Jag menar på den tiden kunde en LP-skiva mycket väl tjänstgöra som julklapp, typ, åt en då 14-årig musikspisare. Men, man får förmoda att det var de allvarliga intriger som då tyvärr rådde i gruppen, samt vid inspelningstillfället, som till stor del var orsak till att släppet skedde i januari.
Oavsett, The Byrds hade varit ett av mina absoluta favoritband sedan 1965 då de släppte Dylan-låten och LP:n ”Mr Tambourine Man”, vilken då och då fortfarande snurrar på min tallrik. Det var min då några år äldre ”mentor” Pelle J. som bland andra popband hade introducerat Byrds för mig under 1965. Men utan Pelle hade jag kanske inte heller haft de fem första vaxen med The Searchers. Eller för den del mina nittio (90) LP med Frank Zappa & The Mothers Of Invention. Stort tack Pelle, du har naturligtvis ingen aning om hur mycket du har förgyllt mitt musikliv sedan dess!
Men på den tiden satt vi alltid spikade vid radion varje lördag klockan tre, på Pelles rum på Udden strax söder om söder i Kristianstad, för att lyssna på radioprogrammet Tio I Topp. Ungdomar i olika städer fick rösta på låtar genom att trycka på så kallade mentometerknappar. Under sommarmånaderna bytte det populära programmet namn till Sommartoppen. Då sände man inte bara från studion i Stockholm, utan även från ytterligare två städer i Sverige. Städerna varierades varje lördag.
Vid ett tillfälle 1967, kom Sommartoppen till Kristianstad och Söderportskolans aula. Naturligtvis var Pelle och jag bland de röstande och eftersom det var lite tunt med ungdomar på plats låg det ett större antal mentometerknappar på golvet till onytta. (Dessa var kopplade genom långa kablar.) Så vi var en fem sex lirare som satt intill varandra varav vi fyllde våra tonårsnävar med mentometerknappar och röstade således upp nykomlingen ”Happy Jack” med The Who till en femteplats. En lustifikation i sammanhanget är att Happy Jack kom ut redan i december 1966!?
Men åter till The Notorious Byrd Brothers. Det ryktades sedermera om att det varit en synnerligen rörig tillställning då plattan kom till. David Crosby lämnade gruppen tidigt under inspelningen. En orsak skulle ha varit att han inte fick ha med sin låt ”Triad” på albumet. (Låten Triad finns däremot med som ett av bonusspåren på Mobile Fidelity’s CD-utgåva.) Men Crosby ville också ha större frihet i att, visserligen med de andra, framföra sina egna kompositioner på plattan. Gene Clark, vilken bland annat var sångare på de första fyra albumen, gick kort med i gruppen igen. Men medverkade aldrig på några inspelningar på just denna platta, utan försvann efter bara tre veckor.
På grund av oegentligheter i studion ersattes också den då ordinarie trummisen Michael Clarke (vilken även han varit med från guppens bildande) på vissa spår av studiomusikern Jim Gordon. Kvar av origianalsättningen fanns dock Chris Hillman (sång, bas och mandolin) samt Roger McGuinn (sång, moog och 12-strängad Rickenbacker). Ja och så typ tjugofem studiomusiker, varav fem på stråkar och sju blåsare. Men bland dessa, Clarence White på gitarr, vilken blev permanent medlem i The Byrds från och med plattan därefter. Alltså ”Sweetheart Of The Rodeo”, också den från 1968, vilken var en nästintill renodlad Country-platta av modernare snitt.
Byrds hade från 1965 varit ett relativt renodlat pop/rockband med ganska ordinär amerikansk västkuststil. Men under åren även med ett antal Dylan-kompositioner på sin repertoar, visserligen med en helt egen tusch. Men här hade man definitivt gått vidare. Mångsidigheten och varierandet mellan olika genrer gör The Notorious Byrd Brothers till en näst intill unik platta. Ja, för att inte säga, helt unik.
Och, vilket måste understrykas, absolut inte enkom för den tiden, utan faktiskt än idag. Plattan innehåller en hel del olika, eller nästan olika musikgenrer, i en välbalanserad mix. Exempelvis: Pop, Country, Country Rock, Folk Rock, Space Rock eller Psychedelic Rock, som förmodligen vissa skulle benämna vissa av låtarna. Oavsett måste jag poängtera att, med tanke på genrerbeskrivningen, är plattan förvånansvärt lättillgänglig och mycket lättlyssnad. Och personligen tror jag inte att plattan ”The Notorious Byrd Brothers” i skrivande stund nått sin absoluta peak!?
En, alltså i mitt tycke, hyfsat intressant aspekt gällande just denna Byrds-platta, men även gällande Byrds rent generellt. Då någon i den krets av relativt garvade musikdiggare som jag tillhör, anser sig ha hittat något nytt och ”modernt” inom genrer såsom Americana, Folk Rock, Country eller Pop, händer det inte alltför sällan att jag fäller den, i mitt tycke, högst sanningsenliga kommentaren: ”Vadå då, det här gjorde Byrds redan på 60-talet. Emellertid mer intressant och framför allt, mycket bättre.”
Oavsett, finns det säkerligen vissa i vår musiklyssnarkrets som bestämt anser undertecknad vara synnerligen mossig. Anledningen förefaller sig nog vara att jag inte gärna lyssnar på soul-, pop- och rockmusik som är gjord efter 1969. Naturligtvis finns undantag. Och visst, tyckande är fritt i vår krets. Men bemärk, det är inte jag som självbetitlat mig Dr. Guro, vilket är en titel jag bär med otrolig stolthet. Nej, denna har högtidligen begåvats mig av en viss Herr Vinylström under tidigt 90-tal. Men om det då var just för min utsökta musiksmak, det kommer jag inte ihåg.
för att understryka storheten i kompositionerna på The Notorious Byrd Brothers menar jag bestämt att plattan lätt kan mäta sig med Beatles ”Revolver”, eller ”Rubber Soul”, vilka är ungefär jämngamla med The Notorious Byrd Brothers. Vilken naturligtvis är bättre än samtliga Rolling Stones-LP …tillsammans! För Rolling Stones har väl inte gjort något njutbart, eller extra ordinärt, efter den 5:e december1969!?
Dr. Guro