Mor Alida och hennes tobak

Hösten 1964 skördades de sista tobaksplantorna i Sverige. Främst skedde detta i trakterna kring Åhus, Rinkaby och Fjälkinge, där det sedan gammalt odlats tobak. En av odlarna som var verksam in i det sista var Alida Olsson i Yngsjö. Hon kallades allmänt för Mor Alida och var den självklara huvudpersonen i den dokumentärfilm om tobaksodling som Sveriges television lät spela in samma år.

Ingen annan plats i Sverige är så intimt förknippad med tobaksodling som Åhus. Det är inte känt hur länge det odlats tobak på orten, men mycket talar för att det började i blygsam skala en bit in på 1700-talet. Tobaksodling förekom vid denna tid i stora delar av landet, men var mycket strikt reglerad och egentligen förbehållen städerna. För att få odla krävdes speciella tillstånd. Under 1700-talets andra hälft ökar efterfrågan på tobak och man blundar allt mer för reglerna. Samtidigt upphör städerna med ogynnsamt klimat att odla och successivt blir tobaksodling en landsbygdsföreteelse.
Under 1800-talet kom odlingarna efterhand att koncentreras allt mer till Skåne. De sandiga slätterna runt Landskrona och Kristianstad visade sig väl lämpade och i synnerhet trakterna kring Fjälkinge, Rinkaby och Åhus skulle med tiden komma att utmärka sig. En betydelsefull faktor var tillgången till tång och dess gynnsamma inverkan på jordmånen. Tångbärgningen var hårt reglerad och tången längs kuststräckan söder om Åhus var merendels förbehållen de besuttna bönderna i Yngsjö. Kring första världskriget fanns det drygt 2000 tobaksodlare i landet, varav hela 1500 var hemmahörande i dåvarande Kristianstads län. En av alla dessa odlare hette Alida och var född i Åhus den 15 november 1888.

Alidas fader kallades BP, men hette egentligen Bengt Peter Kristensson. Han härstammade från Halmstad, där han hade arbetat som sjöman, innan han packade sina ägodelar runt nyår 1885 och styrde färden mot Åhus. Här gifter han sig med Johanna Lindström som var född och uppvuxen på orten. Bengt Peter och Johanna bor som nygifta i Åhus och här föds förutom Alida också sonen Edvin Kristensson 1892. BP fortsätter en tid som sjöman och arbetar som maskinist innan han lägger sjömansyrket bakom sig. 1894 flyttar familjen söderut, till grannorten Yngsjö, där man hyr in sig i ett korsvirkeshus på ”Yngsjö vång”, en bit norr om själva byn. Bengt Peter blir snabbt en välkänd figur i Yngsjö som känns igen på sitt stora röda skägg och annorlunda dialekt. Han försörjer sig huvudsakligen som lantbruksarbetare och är en av traktens ledande godtemplare. Runt hemmet odlar familjen tobak och Alida får redan som barn hjälpa till med det krävande arbetet. Det är hennes mormor som lär henne de många momenten från grunden. Hon kommer även tidigt att läras upp till stickerska för att kunna dryga ut familjens inkomster. Dessa lärdomar skulle visa sig mycket värdefulla senare i livet.
1903 utökas syskonskaran med en broder. Han får namnet Bernhard och kom under sina uppväxtsår att vara en hel del med sin tonårssyster Alida. Den lille pojkens liv skulle dock bli alldeles för kort. 1913 dör han i tuberkulos, eller lungsot som den fruktade sjukdomen också kallades

Vid något tillfälle kommer Alida i kontakt med en ung man från Oderup i Östraby socken, mellan Sjöbo och Hörby. De fattar tycke för varandra och i april 1913 gifter de sig. Maken Alfred Olsson hade växt upp på den lilla gård i Oderup som det nygifta paret övertar. När hon flyttar in på gården framåt hösten så är det en stor omställning i livet. Släkt, vänner och invanda rutiner är långt borta. Hon bekantar emellertid sig snart med den nya omgivningen och tillsammans driver de båda ett litet lantbruk. I april 1914 föds deras första dotter Bernhardina, vars namn skall minnas Alidas bortgångna broder. Sommaren 1919 utökas familjen med ännu en dotter. Hon får namnet Alfrida efter sin sin far. Framtiden ser tillsynes ljus ut, men allting står inte rätt till. Alida är orolig över sin make som hostar illa. Han blir allt sämre och det konstateras snart att han smittats av tuberkulos. Det var en utbredd sjukdom som med sin höga dödlighet skördade många liv. I oktober samma år avlider Alfred Olsson, drygt trettio år gammal.

För Alida väntar en sorgfylld och svår tid. Hon är ensam med en gård och två små barn, långt från bygden hon växt upp i. Skulderna uppgår till ett värde som överstiger fastighetens, och förmodligen är det en kombination av ekonomiska orsaker och hemlängtan som får henne att sommaren 1921 återvända hem till föräldrarna i Yngsjö. Ekonomin är fortsatt svår, men Alida stickar och försörjer sig så gott det går med diverse arbeten under dagarna. Tidigt om morgnarna och under kvällar är hon dessutom sysselsatt med familjens tobak. De odlade både på den egna marken runt huset och på så kallad hälftenodling. Denna typ av odling innebar att markägaren förberedde och gödslade jorden samt stod för körslor medan brukaren tog hand om själva odlingen och omhändertagandet av tobaken. Betalningen delades sedan lika. För markägaren var det en synnerligen god affär, då man slapp den arbetskrävande skötseln. För odlaren var det många gånger ett nödvändigt ont, som trots allt gav några värdefulla slantar varje höst. Odlingsformen var annars på tillbakagång i början av 1900-talet då fler brukare generellt kom att äga sina små jordlotter.

Att sköta om tobaken var vardag för många människor och något de flesta, precis som Alida, fick lära sig tidigt. Det var en utpräglad kvinnosyssla där barnens medverkan var självklar. För att få en god tobaksskörd krävdes yrkeskunskap och framförallt en ofantligt stor arbetsinsats. Arbetet med tobaken pågick under större delen av året och rymde en rad olika moment. Inte minst krävde de välgödslade markerna, eller tobakslyckorna som de kallades, ett tillsynes oändligt lukande, men även arbetet med att hålla efter och ansa plantorna var mycket tidskrävande. Särskilt hektiskt var det under skördeperioden då odlarna ofta hjälptes åt. Vid de större odlingarna anlitades då i regel extraarbetare, så kallat lejefolk.

Alida var mycket noggrann i sitt arbete, men det gällde de flesta odlare. Sedan 1915 skötte AB Tobaksmonopolet all inköp av tobak och när den vägdes in i deras magasinsbyggnad i Åhus så gjordes en mycket noggrann granskning. Fuktighetshalt, färg, konsistens och framförallt att bladen var friska undersöktes. Inlämningen skedde i regel i november och det var en nervös stund då mycket stod på spel. Nu skulle nästan ett års arbete bedömas och skillnaden i hur mycket som betalades ut var stor mellan de olika kvalitetsklasserna. Hur många gånger Alida var med och lämnade tobak får vara osagt, men under senare tid var hon alltid personligen närvarande och var ett mycket välbekant ansikte som möttes med stor respekt.

Det förefaller som om Alida och hennes familj delade bostaden på Yngsjö vång med en annan familj. Av någon anledning tvingas man dock flytta och bor en kort tid i Yngsjö by. Det är trångt och torftigt och 1926 anlitar Alidas fader en lokal byggmästare som uppför en ny fastighet på Yngsjö vång. Det nya hemmet är ett lyft och runt huset växer snart tobak på varje liten plätt. Man uppför också en liten tobakslada där tobaken torkas och förvaras innan den levereras till Tobaksmonopolet i Åhus. Dessa små tobakslador fanns vid nästan varje hem i Yngsjö under 1900-talets första decennier och satte sin speciella karaktär på landskapsbilden. Än mer prägel satte förstås de många odlingarna, eller tobakslyckorna som de kallades. Det var inte bara hos bönderna som det odlades tobak. All tänkbar mark togs i anspråk och nästan varje gatuhus i orter som Yngsjö hade sin egen lilla tobakslycka på tomten. Till skillnad från andra grödor så var det en stor fördel att odla tobak på samma mark varje år. För Alida och många andra med små arealer underlättade detta mycket. All mark lämpade sig emellertid inte för tobak och några kilometer söder om Yngsjö glesnade tobakslyckorna betänkligt.

På en punkt kom Alida med tiden att skilja ut sig från övriga odlare och sätta avtryck i sin omgivning. Tobak är en subtropisk växt som egentligen inte är anpassad för det svenska klimatet. Den är känslig för både köld och blåst och har därför korsats och förädlats i en mängd varianter genom åren. Det är inte känt när och hur, men vid något tillfälle lyckades hon korsa fram en variant av Virginiatobak som lämpade sig synnerligen väl för de lokala förutsättningarna. Alidatobaken blev mycket populär, inte minst i hennes hemtrakter, och det förefaller också som att AB Tobaksmonopolet i stor utsträckning använde sig av den när de försåg odlarna med plantor. Sorten känns igen på sina rosa blommor och något tjockare blad. Möjligen har den med sina tåligare blad också varit med och banat väg för de stora röklador som dök upp i regionen under 1930-talet. När man använde rökladorna så skar man av hela plantan som hängdes upp i trekantiga spett för torkning. På det traditionella sättet där bladen lufttorkades krävdes en betydligt varsammare hantering.
Räknat i timpeng var tobaken uselt betald, även med dåtida mått. Samtidigt var det den gröda som gav allra högst avkastning, vilket gjorde att den gav ett välbehövligt tillskott. Ofta var det dessutom pengar som kom kvinnorna tillgodo. Det var sedan gammalt praxis att frun i hushållet tog hand om vinsten, även om det mesta gick åt att betala lån, amorteringar och andra utgifter. Runt om i byarna, hos handlare och andra, fanns kreditsystem som i stor utsträckning var uppbyggt kring tobaksodlingens utbetalningar. Alida har långt senare berättat att utan inkomsterna från tobaken skulle hon aldrig klarat sig när barnen var små. Siffror visar också att tobaken var en viktig inkomstkälla både för de dåvarande kommunerna och för den enskilde odlaren. I mitten av tjugotalet beräknas mellan 20-35% av nettoinkomsten för odlarna i Kristianstadstrakten ha kommit från tobaken. Denna siffra sjönk med åren och under slutfasen rörde det sig om mellan 3-8%.

Hösten 1964 bärgades de sista tobaksskördarna i landet. Konkurrensen från utlandet var för stor och det hade beslutats att Tobaksmonopolet skulle upphöra med att köpa in svensk tobak. En gammal och betydelsefull epok som satt stor prägel på Kristianstadsbygden var därmed över. Förslag på att öka den redan kraftigt subventionerade tobaken fanns, men några större protester hördes inte. För många var tobaken mest en bisyssla som levt kvar lite av gammal vana och både volymen och antalet odlare var sedan länge på tillbakagång. Sedan åren omkring 1950 var det bara i delar av Kristianstadstrakten som odlingarna fanns kvar.

Under det sista året lät Sveriges television spela in en dokumentärfilm om den svenska tobaksodlingen. Den följer årstidernas olika arbetsmoment och spelades huvudsakligen in i Åhus, Yngsjö och Fjälkinge. Alida, eller mor Alida som hon benämns i filmen, fick något av en huvudroll. Detta var ingen tillfällighet, förutom att ha tagit fram en egen tobakssort så var hon erkänt duktig och rådfrågades och anlitades ofta av andra odlare i bygden. I slutet av filmen, då det är dags att summera, berättar hon att det kommer kännas tomt och konstigt utan tobaken som betytt så mycket. Hon berättar också att hon för säkerhets skull skall spara en påse fröer av sin egen sort. Man kan ju aldrig veta, avslutar hon.

Sommaren 1990 somnar Alida in. Hon är då 98 år gammal och något av en legend i bygden. Åren går och Alidatobaken faller i glömska fram till 2001 då hennes undanstoppade fröpåse hittas på Tobaksmuséets lager i Stockholm. Stora försök gjordes för att få de gamla fröna att gro och de skickades bl.a. till Uppsala universitet och till ett tobaksmuseum i Tyskland. Försöken misslyckades emellertid och fröna dömdes ut som uttorkade. Då tog en kritpipsmakare på museet hem ett antal fröer, varav ett av dem överraskande nog började gro. Den lilla plantan forslades därefter varsamt till Skansens trädgårdsmästare som placerade den i ett akvarium med rätt temperatur och fuktighet. Året efter hade plantan växt till sig och var närmare två meter hög med åtskilliga blommor att ta frön från. Alidatobaken var därmed återupplivad.

Idag står Alidas båda hem på vången mellan Åhus och Yngsjö kvar som tysta vittnen om en slitsam tid då nästan varje familj odlade tobak runt huset. Tack vare sin framsynthet att spara en påse fröer, lever även minnet av henne vidare inom växtvärlden. På Tobaks- och tändsticksmuseet i Stockholm planteras årligen ett antal tobaksplantor bakom museibyggnaden på Skansen, flertalet av dessa är just Alidatobak. Odlingarna är ett försök i att visa hur det kunde se ut på en tobaksplantage under 1890-talet. Hennes tobak ingick även i Regionmuseet Kristianstads tobaksprojekt 2008 som skapades i syfte att dokumentera och ta till vara på kunskaperna kring skånsk tobaksodling. Ett flertal odlingar med Alidatobak kunde då beskådas i trakterna kring Kristianstad. Idag återfinns Alidatobaken hemma hos en rad privata hobbyodlare och kan med lite tur köpas i handeln.

H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg