För någon månad sedan var jag hemma hos min vän Björn. Vi ämnade bland annat att lyssna på några av hans senast inköpta vax. Björn och jag blev bekanta 1967 och sedan dess har ett av våra gemensamma intressen varit att lyssna på god musik, samt att tipsa varandra om musik och LP-skivor, främst gamla godingar, men även nyutkomna. Vi började med att avlyssna gruppen The Rides senaste platta. Drras andra i ordningen. En av gruppens tre medlemmar är den icke helt okände och numera 71-årige Stephen Stills.
Vissa minns säkert 60-talets Pop/Rockgrupper såsom Buffalo Springfield (vari även Neil Young ingick) Manassas (där även Chris Hillman från The Byrds ingick) och icke minst den förnämliga gruppen Crosby, Sills & Nash, vilka i alla Stills ingick. Därtill även ett tiotal album som Stills utgav under eget namn. Mindre känd är kanske plattan ”Supersession” från 1968, där Stills bland andra lirade ihop med Mike Bloomfield och Al Cooper. Även denna är ytterst njutbar och jag gissar att de flesta LP-konnässörer har den i sitt skivarkiv.
Under vår lyssning kom jag att tänka på en annan av mina absoluta favoritvax från slutet av 60-talet, nämligen Crosby, Stills & Nash`s debutplatta från 1969. Denna heter kort och gott C, S & N. Crosby, Stills & Nash ska förmodligen räknas som den andra ”supergruppen” i Pop-historien, eftersom Cream var först. Med benämningen ”supergrupp” menas att alla medlemmar i bandet tidigare varit ledande profiler i mycket stora och populära Pop/Rockgrupper. Alltså förutom det som sagts ovan kom den skönsjungande David Crosby från den minst sagt legendariska gruppen The Byrds, vilken Crosby var med och stiftade. (The Byrds behandlades i förra numret av KJ.) Och så Graham Nash vilken var gitarrist och en av stämsångarna i gruppen The Hollies.
David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash är alla tre, fantastiska sångare, gitarrister och kompositörer, vilket de gett oräkneliga prov på under årens lopp, även som soloartister. Detta, deras första album, får utan tvekan betecknas som ett mästerverk. En klar tiopoängare. Likaså deras andra album som utkom året efter och namngavs till Déjà Vu. Men då kom gruppen även att innehålla Neil Young, vilken faktiskt förde ytterligare en dimension till bandet, även om detta då ansågs näst intill omöjligt. Men själv tyckte jag nog då att den där otroligt ”gnällige” Neil Young åkte lite av snålskjuts på de andra, vilket hör och häpna, han själv sedermera gett uttryck för.
Oavsett detta så karaktäriserades gruppen Crosby, Stills & Nash av en helt egen stil, bland annat genom deras förnäma stämsång, samt plattans starka influenser inom FolkRock och olika sidor av vanlig Popmusik. På vissa spår i balladaktig tappning. Men plattan har även ett stänk av Blues. C, S & N:s musik måste anses vara mycket intressant för sin enkelhet, men solklart profilerad. Plattan håller otveksamt än idag och är så pass känsloladdad att armhåren lätt reser sig.
Som vanligt i mina LP-recensioner finner jag ingen anledning att framhålla någon eller några spår framför andra. Nej, för under andra halvan av 60-talet var ju i stort sett alla spår bra på nästan alla LP-skivor. Det var ju under de magiska musikåren då ”utfyllnadslåtar” var ytterst sällsynta på albumen. Naturligtvis råder det heller inte någon tvekan om varför man sedermera valde att överföra denna platta på guld-CD. Själklart är detta vax en av de plattor, från andra halvan av 60-talet, som ska ingå i en skivsamling hos en verklig disko- eller audiofil, eller för den del, musik-konnässör.
Framsidan på konvolutet består av en bild på en del av ett risigt trähus. Och framför detta, hängande i en gammal och än mer risig TV-soffa, sitter från vänster: Nash, Stills och Crosby. När man så strax efter fotot togs, hade spikat gruppens namn, for man tillbaka till kåken för att ta en ny bild. Nu med tanke på att ha nunorna i rätt ordning. Men då var kåken riven. Vecklar man ut konvolutet fortsätter huset åt vänster och innanför ena glaset i den skruttiga dörren står deras dåvarande trummis, Dallas Taylor. Men Taylor var inte med då bilden togs utan monterades in senare, vilket var Stills idé. Dallas Taylor var även med som trummis på Déjà Vu, men fick därefter tyvärr sluta på grund av sitt drogberoende. Dallas Taylor dog i januari 2015, endast 66 år gammal.
Förutom nämnda Crosby, Stills och Nash, samt Dallas Taylor på trummor medverkar även Jim Gordon (trummor på spåret Marrakess Express) samt Mama Cass Elliott on backing vocals på spåret ”Pre-Road Downs”. Därtill Ahmet Ertegun – spiritual guidance och David Geffen – direction, också dessa numera välkända namn inom den amerikanska musikbraschen.
En liten, liten anekdot i sammanhanget skulle exempelvis kunna få vara… Då jag lördagen den 26 augusti 1967 såg The Hollies på sommarlust i Kristianstad, då med Graham Nash som co-singer och gitarrist. På den tiden var naturligtvis The Hollies i Kristianstad megastort. De flesta av dåtidens gästande engelska popgrupper bodde på Frimurarhotellet vid Stora Torg, såvida de inte senare under kvällen skulle vidare till annan och senare spelning. Efter att The Hollies framträtt på Sommarlust cyklade jag hem till Söder så fort jag kunde, hämtade mitt enda Hollies-vax och vidare på cykeln mot Frimurarhotellet.
När jag kom in i vestibulen (vilken faktiskt var tom för övrigt sånär som på portieren) stod sångaren Alan Clarke där för att hämta en jättesmörgås. (Tydligen fler än undertecknad som gärna tar en nattmacka.) Uppspelt och smått nervös, sträckte jag fram LP-skivan och en penna. Varvid Alan Clarke bland annat sa ”Wait a minute”. Därefter gick han uppför trapporna med LP-skivan i ena handen och mackan på ett fat i den andra. Och efter cirka 4 – 5 minuter kom han tillbaka med plattan. Då signerad även av gitarristerna Tony Hicks och ingen mindre än just Graham Nash. Om jag har plattan kvar? Tyvärr inte! Idiotiskt!
En annan liten anekdot i sammanhanget, dock något senare i mitt liv, är då jag 1981 i november faktiskt hade ”emigrerat” till Los Angeles. Jag blev då bekant med en svensk ”schenona” som hette Christine Drakenhall som bodde i L.A. Christine var snygg som en gudinna och av något udda karaktär. Hon var insyltad i mycket i dåtidens kändissväng runt Los Angeles. Bland annat skrev Fröken Drakenhall restaurangrecensioner för LA City-guide, varvid jag vid ett antal tillfällen hängde med henne och käkade. Alltså helt gratis. Christine visste att jag vurmade för musiken från 60-talet. Och vid ett tillfälle våren 1982 ringde hon en kväll och skulle tvunget ha med mig till en vernissage angående en fotoutställning. Vilket för mig innebar tre kvarts körning enkel tur.
En amerikansk kvinna, som jag tyvärr tappat namnet på, men som tydligen var/varit proffsfotograf, hade under 60-talets andra hälft plåtat i stort sett alla Pop- och Rockgrupper som då hade lirat i och runt Los Angeles. En diger samling foton, bland annat med scenbilder, med John Mayall, Jimi Hnedrix, The Byrds, Jefferson Airplane, Buffaloo Sprinfield, Grateful Dead och Frank Zappa & The Mothers Of Invention. För att nämna de mest kända grupperna. Samt att utställningen även innehöll ett större antal av de där lite speciella psykedeliska affischerna som var tidstypiska under dessa år.
Och där, i egen hög person, bland många av Los Angeles, vad jag kommer ihåg, dåvarande kvasi-kändisar och ”groupies”, killar som tjejer, stod faktiskt Graham Nash himself. Men vaa faan skulle jag göra åt det? Jag hade ju inte ens med mig någon platta med C, S & N, som jag skulle kunnat få signerad. Nej, för alla mina dittills inköpta vax stod fortfarande i tryggt förvar i föräldrahemmet på Hedentorp i Kristianstad.
Och tur var nog det, för i slutet av maj 1982 var det jag som fått nog av det ”ljuva” livet bland gökar och andra wannabeezz i Los Angeles och bestämde mig helt sonika för att fara hem till ”Svackan” igen, alltså Kristianstad.
Men om du inte har albumen med Crosby, Still & Nash, respektive, Crosby, Still, Nash & Young, på LP eller CD, behöver du inte deppa ihop totalt. De finns att få tag på, både på CD och original-vinyl genom de rätta kanalerna… Eller varför inte kolla nu den 8:e oktober då det är stor skivmässa på Biljardkompaniet vid Lastageplatsen i Kristianstad.
Dr. Guro