Bild: Åhus gästgiveri i början av 1900-talet med gästgivarparet Peter och Cecilia Sölling till höger och sonen Hans Peder till vänster.
Årtiondena runt sekelskiftet 1900 verkade en dansk familj vid namn Söllings i Åhus. De övertog ortens gästgiveri år 1880 och kom efter en tid även att starta sommarrestaurangen och pensionatet Vänners Minne. Söllings tillhörde sin tids celebriteter i Åhus och gästgiveriet var en central mötesplats i det dåtida samhället.
I november 1872 lämnar det nygifta paret Peter Sölling och Cecilie Abelone Pedersen Kongens Lyngby i Danmark. De färdas över Öresund, som bara några dagar tidigare härjats av en av de mest förödande stormar som drabbat de svenska kuststräckorna. De är på väg mot Hovdala i Brönnestads socken, strax söder om Hässleholm. Med på färden i det vintriga landskapet är också deras nyfödda son Samuel.
Peter var född i Ørre i mellersta Jylland år 1843. Flera släktingar, bland annat fadern och farfadern, hade varit präster. Detta kall förefaller emellertid inte ha intresserat Peter som troligen utbildade sig inom jordbruk och som när han anländer till Hovdala slott, tituleras mejerist. I sin nya skånska hemmiljö är det också som mejerist han kommer att verka. Det var ett yrke som låg rätt i tiden. Intresset för djurhållning och mejeridrift var på frammarsch och industrin växte snabbt runt om i landet. Även hustrun Cecilie, eller Cecilia som hon kom att skrivas i Sverige, hade en bakgrund som mejerska. Då det var brukligt att en kvinna slutade sin tjänst som mejerska i samband med att hon skaffade familj kan man dock anta att även hon gjorde så. Det är inte känt vad som fick familjen att lämna Danmark, men sedan ett år tillbaka arbetade en annan dansk mejerist vid namn Greger Hansen Christensen på mejeriet i Hovdala. Möjligen var det genom honom som Peter fick möjlighet att tillträda sin tjänst.
Peter och Cecilia blir inte långvariga i Hovdala. Familjen, som nu utökats med en andra son kallad Aage, beger sig i april 1875 en bit nordost till Knislinge socken. Här arrenderar de en större gård kallad Beateberg och här föds tredje sonen Einar 1876. I Knislinge får Peter användning för sina lantbrukskunskaper och i fem år driver familjen gården med ett flertal tjänstefolk anställda. Något mejeriarbete förefaller han inte ägna sig åt längre.
Sommaren 1880 packar familjen Sölling åter sina ägodelar och lämnar livet som lantbrukare bakom sig. Resan går mot kusten och Åhus. Mycket talar för att Peter Sölling hade ortens gästgiveri i åtanke redan när de flyttade. Dåvarande ägare hade problem med affärerna och under hösten samma år när konkursen är ett faktum säljs gästgiveriet på auktion. Det är oklart om Sölling köpte själva fastigheten på auktionen eller om han kom att arrendera den till en början. Säkert är i alla fall att han börjar driva gästgiveriet detta år och att fastigheten snart kom i hans ägo.
Gästgiveriets äldsta historia är trots mycket forskning dunkel. Det är känt att verksamheten alternerat mellan Åhus och grannorten Yngsjö fram till 1850-talet och att rörelsen funnits sedan slutet av 1600-talet. I Yngsjö låg gästgiveriet ungefär vid dagens Kastanjelund, men var det ursprungligen legat i Åhus är oklart. Huvudbyggnaden vi ser idag uppfördes först under 1850-talet och var alltså tämligen ny när Peter Sölling tog över. Mycket talar för att det var bagare Anders Ludvig Plomgren, vilken flyttade till Åhus 1855 och blev gästgivare, som lät uppföra den. Med sina två våningar och byggnadsstil var det en byggnad som utmärkte sig mot övrig bebyggelse. Huset beskrivs i samband med auktionen 1880 som ett kalkrappat korsvirkeshus med två våningar där varje våningsplan innehöll sju rum. Den söderliggande byggnaden som idag fungerar som matsal har en äldre historia än hotellbyggnaden. Delar av den uppfördes i skiftesverk redan 1795 av handelsman Johan Alb. Wulff i Kristianstad. Det dröjde dock ända fram till mitten av 1940-talet innan den kom att ingå i gästgivargården. Under Söllings tid användes den som tobaksmagasin, först av grosshandlare Nils Engström och senare av AB Tobaksmonopolet.
Ett tidigare emblem på gästgivargårdens östra gavel med etableringsåret 1737 har varit föremål för en hel del spekulationer. Möjligen hänger det samman med att Yngsjö gästgivargård brann ner vid denna tid och att verksamheten då kan ha flyttats till Åhus. Men det kan också vara kopplat till den gästgiveriförordning som infördes 1734. Någon kontinuerlig verksamhet har dock inte bedrivits i Åhus sedan dess. Vid sekelskiftet 1800 återfinns gästgiveriet med säkerhet i Yngsjö.
Familjen Sölling blev snabbt ett välkänt inslag i Åhus och stack säkerligen ut en aning i samhällsbilden, om inte annat med sina danska dialekt. Gästgiveriet som kommer att kallas ”Hotel Sölling” var en central plats som lockade till sig både resenärer och ortsbor. Närheten till hamnen och sjöfolket satte karaktär på stället och berättelserna om de livade och många gånger vilda tillställningarna är många. Förmögna människor och finare släkter har alltid funnits i Åhus. Men med 1800-talets samhällsförändringar sker en framväxt av en särskild Åhussocietet som höll sig ganska strikt på sin egen kant. Societeten satte stor prägel på gästgiveriet och på andra våningen, på långsidan som vetter mot ån, hade Sölling låtit inreda en särskild veranda för de mest prominenta gästerna.
Peter Sölling var en driftig gästgivare och han byggde om och byggde ut gästgivargården vid flera tillfällen. Gården var under Söllings tid helt kringbyggd med portöppning mot gatan i norr och mot skeppsbron i söder. I en byggnad mot Sjögatan lät han bygga om en gammal handelsbutik som bl.a. inreddes med en större sal. På gården lät han uppföra, eller mer troligt bygga om, ett äldre brygghus. Även en ny spritbutik iordningställdes bredvid hotellet. 1909 fick han bygglov för att uppföra ett kassavalv. Det kan tyckas lite egendomligt men har sin förklaring i att Åhus sockens första Sparbank var belägen i en av gästgiveriets gårdsbyggnader. Den hade startat 1869 och kallades i folkmun för Bonnabanken. Namnet kom utav att bankdirektionens ledamöter, som även betjänade kunderna, mestadels bestod av bönder från trakten. Banken låg kvar vid gästgivargården till 1915 då den flyttades till Varvsgatan. Att Peter Sölling hamnade på kant med folk och myndigheter förekom. 1897 åtalades han exempelvis av byggnadsnämnden för att ha låtit inreda hotellets källarvåning med eldstäder och annat utan byggnadslov.
Att förse den resande med husrum, mat och skjuts var gästgivarens tre huvudsakliga uppgifter. Det var en verksamhet som sedan gammalt varit omgärdad av regler och förordningar men som när Sölling tillträde var på väg att förändras. Maten på gästgivargårdar var förr oftast av undermålig kvalité. Många gånger bestod den i stort sett bara av brännvin, gammalt bröd och dåligt fläsk. Utmed kusterna var troligen saltad sill vanligt. Standarden på boende var också av högst varierad karaktär, ofta mycket bristfällig. Även hästbytena var föremål för många klagomål, inte minst kunde det dröja länge innan bonden kom med nya hästar. Under 1800-talets senare del förändrades villkoren för gästgiverierna och de konkurrensutsattes också på flera plan. Åtskilliga gästgiverier lades ned i början av 1900-talet som en direkt följd. Peter Sölling var emellertid en man som anpassade sig väl och verksamheten fick ett lyft gällande mat och bekvämligheter under hans regi. Det var ett sätt att möta den nya tiden och som dessutom lämpade sig väl i Åhus. Tillsammans med Cecilia kan han delvis sägas ha lagt grunden för dagens gästgiveri.
Under 1880-talet anlades två olika järnvägslinjer till Åhus, vilket innebar att gästgiveriets roll som viktig kommunikationslänk upphörde. Det är inte känt i vilken omfattning Sölling ombesörjde för transporter. Visst behov kvarstod dock efter järnvägens intåg och dessutom var de juridiskt skyldiga att ha skjutsverksamhet. Säkert är i alla fall att Sölling kom att bli de sista gästgivarna i Åhus som hade hästar för detta ändamål. I äldre tider hade traktens bönder tvingats ställa upp med häst och körkarl, men detta tvång upphörde genom lagstiftning 1879 och Peter Sölling hade en anställd kusk för ändamålet. En vanlig lösning var annars att gästgivaren la ut skjutsväsendet på entreprenad till lägsta bud. Troligen upphörde skjutsverksamhet i Åhus 1911 då skjutsplikten avskaffades, vilket stärks av att dåvarande kusk flyttar till annan ort samma år.
Ingen maträtt förknippas lika mycket med Åhus gästgiveri som ål. Det är dock tveksamt om den förekom på någon meny under Söllings tid som gästgivare. Ålens popularitet på gillesborden är i hög grad ett 1900-talsfenomen och i en bevarad meny från omkring 1916 kan man utläsa att Söllings serverade lax, sjötunga, rödspätta, torsk och piggvar. Fisken kunde beställas både kokt och stekt och laxen även griljerad. Bland förrätterna förekom hummer, ostron, räkor, kräftor delikatessill och inte minst färsk rysk kaviar. Det är en meny som vittnar om ett för tiden mycket exklusivt kök. Kötträtterna dominerar med en rad varianter av oxkött, kalv, lamm och fläsk. Här finns också viltkött och fågel i form av bl.a. orre, tjäder, rapphöna, morkulla, gås, kalkon och kyckling. Bland de mer udda rätterna återfinns sköldpaddssoppa. Tyvärr saknas Söllings dryckesmeny, men alkoholförsäljning var en lukrativ verksamhet och det förekom att vinfirmor köpte gästgivargårdar och sedan arrenderade ut dem med tvång att köpa produkterna från den egna agenturen. Peter Sölling idkade själv handel med vin och spirituosa, vilket gjorde hans affärer mycket lönsamma. Dessutom fanns på gästgivargården en särskild butik med försäljning av vin och sprit. Genom ett riksdagsbeslut 1907 försvann gästgivarnas privilegier kring att sälja spritdrycker, vilket slog hårt mot många ställen.
Det dröjde ända fram till 1933 innan det lagstadgade gästgiveriväsendet avskaffades helt i Sverige, men i praktiken hade det varit obsolet ända sedan järnvägen tog över rollen som huvudsakligt färdmedel på längre sträckor. Traditionen av gästgivargården som en inrättning som står för god mat och bra logi är som det framgått relativt ny och uppkom, som i Söllings fall, genom en förändrad omvärld och ett sätt att överleva.
Familjen Sölling verkade i en mycket dynamisk och händelserik tid i Åhus historia. När de anlände 1880 beskrivs orten som en insomnad och nöjesfattig plats. Detta kom snabbt att förändras, inte minst genom järnvägens ankomst och det framväxande intresset för sol och bad. Under sommaren trafikerade särskilda badtåg Åhus som snart utvecklades till en mycket attraktiv badort, även om det dröjde innan det slog igenom i de breda folklagren. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 anlades ett varm- och kallbadhus. Det uppfördes en rad påkostade fastigheter runt om i Åhus, inte minst sommarvillor men också skola, industribyggnader och hamnbyggnader. Inte bara samhället fick ett uppsving under perioden, även hamnen och sjöfarten hade en god utveckling.
Peter Sölling förstod tidigt järnvägens betydelse och att det gick att göra affärer på de många besökarna, inte minst då många var tämligen förmögna. Sommaren 1888 öppnar han en sommarrestaurang vid Lotsgatan, eller Villavägen som den hette då. I anslutning till denna hade han även låtit anlägga en kägelbana, vilket var ett mycket populärt nöje vid denna tid. Affärerna går bra och 1893 har villan restaurerats och kompletterats med en ny och större sådan. Här fanns både matsal och café och rum för såväl badgäster som resenärer. Rörelsen som fick namnet ”Vänners Minne” kom att bli mycket populärt under sommarhalvåret och fungerade även som dansrestaurang. Familjen Sölling hamnade i blåsväder flera gånger och det framfördes klagomål både i byastämman och kommunalstämman. Förutom en irritation över de många stökiga och högljudda nätterna, anklagades man för att sälja alkoholhaltiga drycker utan tillstånd.
I Åhus föder Cecilia två barn, en dödfödd flicka 1884 och sonen Hans Peder 1886. Han kallades allmänt för ”H. P.” och var den av barnen som succesivt kom att involveras i verksamheten. Hans Peder titulerade sig källarmästare och gifte sig 1909 med Ida Elisabet Johnsson från Lund. Runt 1910 tar han över både ”Vänners Minne” och gästgiverirörelsen, även om föräldrarna står kvar som ägare. Peter och Cecilia flyttar i samband med detta till ”Vänners Minne”. Hans Peder var en karaktärsfull man som nog fick en och annan av de äldre att skaka på huvudet. Han skaffade sig tidigt motorcykel av märket Allright och under sommarhalvåret kunde man möta honom på de bristfälliga grusvägarna i trakten. Det förefaller ha varit en festglad man med stora drömmar. Efter en tid anlade han en serveringspaviljong vid Åhus kallbadhus och var en kort tid innehavare av det pensionat som senare kom att kallas ”Strand Hotell” vid Stubbagatan. Affärerna gick emellertid inte bra och ekonomin försämrades allt mer. De svåra första världskrigsåren har angetts som orsak till hans misslyckande, vilket säkerligen är en korrekt iakttagelse. Men det har också antytts att han saknade en del nödvändiga egenskaper och hade ett alltför lättsinnigt förhållningssätt till verksamheten. Kanske berodde det på att han utan större ansträngning övertagit en redan blomstrande verksamhet.
I februari 1920 avlider den förre gästgivaren Peter Sölling efter en tids sjukdom. Någonstans här går också luften ur familjens verksamhet. Under våren slutar Hans Peder som hotelldirektör och lämnar Åhus. Äldsta sonen Samuel hade omkommit till sjöss två år tidigare och de båda andra sönerna hade flyttat från orten sedan många år tillbaka. Kvar är den åldrande änkan Cecilia som låter arrenderar ut gästgivargården innan hon slutligen säljer den till disponent Carl Jönsson från Tomelilla 1925. Vad som händer med ”Vänners Minne” är mer oklart, antagligen hyr hon ut även denna verksamhet. 1931 dör den f.d. värdinnan Cecilia Sölling. Hon sägs då ha varit en mycket respekterad och välkänd dam i Åhus. Ett antal år senare läggs ”Vänners Minne” ner för att slutligen rivas 1957.
Minnet av den en gång så välkända familjen Sölling har bleknat under årens lopp. Men Gästgiveriet som blomstrade upp under Peter och Cecilia Söllings tid har levt vidare och är idag ett av Åhus mest förnäma kulturarv och en uppskattad pärla för många ortsbor.
H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg