Då jag i min första musikbetraktelse i denna publikation filosoferade över LP:n John Mayall with Eric Clapton, nämnde jag även att jag under 1967 brukade tillbringa avsevärd tid efter skoldagen (hade på hösten börjat åttan) på Biblioteket i Kristianstad. Alltså, då man där kunde sitta och lyssna på bra musik på LP-skivor med lurar, i de där sköna Bruno Mathson-fåtöljerna. Hemma hade jag nämligen endast en plastgrammofon med högtalare i locket, inköpt 1965 på Kåges Radio för 198 kr.
Jag minns att jag brukade alternera Mayall/Clapton-plattan med den då mycket udda ”Absolutely Free” av Frank Zappa & The Mothers of Invention, vilken släpptes den 25 maj 1967. Som vanligt vid denna fantastiska epokgörande tid blev jag anmodad av min dåvarande personliga musikmentor Pelle J. att avlyssna just detta vax (Jag har för mig att Pelle just då inte hade fått ihop lovor för inköp av denna LP). Frank Zappas kompositioner, rytmer och för den tiden speciella sättning, det vill säga, med mycket blås och udda slagverk, var något helt nytt för mig. Samt att Zappa på spåret ”Brown Shoes Don’t Make It” hade adderat en stråkkvartett, vilket då var relativt nytt för Pop-Rockmusik. (Nej, jag tror faktiskt inte att Zappa inspirerats av Beatles Eleanor Rigby från 1966!?)
Frank Zappas dåvarande och synnerligen samhällskritiska texter om USA och dess statsskick hade jag vid den tiden föga koll på. Emellertid verkade han vara obstinat mot regim och all överhet, vilket även undertecknad sedermera blev. Franka Zappas musik var en obskyr mix av Pop, Rock, Jazz. Och vad jag kan bedöma, avant-garde och relativt modern klassisk musik. Det var noggrannt producerat. Det var synnerligen udda, det var mixat och inspelat med kanonfint ljud. …Och det var smått galet. …För att inte säga helgalet. …Tyckte möjligen de flesta popsnöre på den tiden. Men faktiskt inte jag. För det var helgalet på ett roligt, käckt och trevligt sätt. Man bara svävade och njöt.
Frank Zappa & The Mothers hade släppt sin första platta redan 1966, nämligen ”Freak Out”. Denna släpptes som dubbel-LP i USA. (För övrigt den fösta LP som släppts som dubbel.) Emellertid släpptes den först som enkel i Europa (Tyskland). Senare släpptes den även som dubbel i England. Man måste naturligtvis inte ha båda dessa i samlingen, men man bör…
Plattan består mestadels av korta låtar. Typ från en minut till 2,5 eller i enstaka fall, strax över tre minuter. Alltså ungefär som längden på en dåtida schlager. Förutom två längre spår, varav ett som är c:a 7 minuter och ett spår som är c:a 7.30 minuter. Emellertid kan det vara svårt att veta var en låt slutar och var nästa börjar, eftersom låtarna oftast vävs in i varandra. Någon okänd tyckare har menat att varje sida av LP:n består av en ”minisvit”. Och jag är benägen att hålla med.
Signifikativt för de flesta av spåren är att, som på många av Zappas plattor, själva kompositionen/ musiken utstrålar en stor portion av glädje eller komik. Lyssna exempelvis på ”Status Back Baby”, vilken nuddar en genretyp som Zappa ibland därefter använts sig av och vilken jag, och andra med mig, skulle benämna som ”cirkusmusik”. Denna ”cirkusmusik” framträder än mer då Zappa på sent 80-tal, under sina live-konserter hottade upp och ökade takten något på sina gamla låtar från 60-talet. Jag tänker speciellt på vissa av spåren på dubbel-CD:n ”Make A Jazz Noice Here” från 1988.
En annan konst eller egenhet som Zappa visat prov på, även på andra vax – lyss på sida A på det makalöst smarta albumet ”Apostrophe” från 1974 – är det där med, om nu låtarna ska vävas in i varandra, så bör naturligtvis det efterföljande spåret passa något sånär, för att inte säga perfekt, till det föregående spåret. Men det är också just därför som det kan vara aningen svårt att veta var en låt slutar och var nästa börjar på Absolutely Free.
Och om man lyssnar på sista spåret ”America Drinks And Goes Home”, så blir det solklart att denna låt absolut inte kunde ligga på någon annan plats på plattan, än just som sista spår. Låten indikerar nämligen så småningom, att den festliga kvällen, som förmodligen ska utspela sig på en nattklubb i början på 60-talet, har passerat midnatt. Och pratet gästerna emellan har övergått till sorl.
(Om Rolling Stones möjligen inspirerades av Frank Zappa´s ”America Drinks And Goes Home” ska nog vara osvuret. Men Stones använde i stort sett samma idé på låten ”On With The Show”, vilken då självklart placerades som sista spår på Stones eminenta album ”Their Satanic Majesties Request”, från december 1967. I mitt tycke ett av Stones absolut bästa vax från 60-talet, då de sedan från början av 70-talet började upprepa sig själva, vilket de sorgligt nog i stort sett gjort sedan dess.)
Oavsett så undrade sannolikt de flesta av oss hängivna Zappa-diggare på den tiden var han hade fått sina influenser ifrån. Det framkom att Zappa bland annat gillade flera av dåtidens (vissa) ännu levande, moderna klassiska kompositörer. Zappa nämner Anton Webern och Charles Ives (vilken efter sin död 1954 kom att räknas som en av USA:s främsta tonsättare). Samt inte minst avant-garde kompositören Edgar Varese, vilken sannolikt var av mycket stor betydelse för Zappa. Detta kan verifieras eftersom: ”…Zappa was graciously permitted an expensive long-distance phone call to Varèse’s home in New York, as a fifteenth birthday present from his mother.”
Och att han var en hängiven fan av just Igor Stravinsky råder sannolikt inget tvivel om. Frank Zappa var absolut inte främmande från att ”låna” några strofer här och där från de moderna klassiska kompositörer som han gillade. Absolutely Free är faktiskt ett av de Zappa-album som jag skulle tro innehåller mest strofer, eller för att inte säga, näst intill direkt kopierade stycken från de moderna klassiska kompositörerna. Däribland en hel del från modernisten Igor Stravinsky.
I början av spåret ”Amnesia Vivace” hörs ett collage från flera av Stravinskys baletter. Exempelvis: ”Ritual Action Of The Ancestors” och ”Dance Of The Adolescents”, från ”Våroffer”. Men även strofer från Stravinskys ”Eldfågeln” och från Petrouchka, (som hörs i mitten av Zappas komiska ”Status Back Baby”). Samt i Zappas ”Soft-Sell Conclusion”, vilken avslutas med ”Marche Royale” från Stravinskys ”A Soldier’s Tale”. I Zappa’s ”Invocation & Ritual Dance Of The Young Pumpkin” har Zappa lånat några strofer från Gustav Holst’s ”The Planets – Jupiter, The Bringer Of Jollity”.
Men låt dig absolut inte avskräckas för att vissa av spåren på detta vax innehåller några strofer av så kallad klassisk musik. Är du inte van vid Stravinsky och de andra gubbarna hade du ändå inte märkt det. Så himla smart är det nämligen gjort. Men varför komponerade Zappa så här? Jo, därför att han behärskade komposition till fullo. Och för att han gillade humor i många av sina stycken. Samt att han naturligtvis hade stenkoll på allt annat som ett ”mega-geni” till kompositör måste ha koll på. Frank Zappa hade nämligen 172 i så kallad intelligenskvot och det du, lär vara väldigt mycket.
År 2007 släppte Lagunitas Brewing Company ut en India Pale Ale som heter Kill Ugly Radio, med bild från insidan av konvolutet till Absolutely Free på öletiketten. Man planerar att därefter släppa en ny öl på 40-årsdagen av vart och ett av Frank Zappas studioalbum.
Oavsett, tanken kommer nog aldrig att kunna släppa mig… och eftersom jag faktiskt bodde i Los Angeles en tid under 1981 och 1982. Alltså, hur skulle situationen kunnat te sig? Jag menar om jag varit så pass fräck och åkt hem till Hollywood Hills där Frank då bodde med sin familj, knackat på och kanske sagt: ”Hallo, I’m Dr. Guro from Sweden, I like your music very much, and I have all your records in Sweden. …Do you possibly have a job for me, anything? I can do everything, eccept babysitting! I’m an IEIAS (Instant Expert In Any Subject) For example, I can clean your studio, or I can be your driver. I have a Volvo 145. Or, I can learn you swedish!?” You know, smorgasbord…?
Eller, om jag haft med min då nyligen inköpta Canon A1:a och kanske fått bränna av en rulle… Nej, det är just det som är det genuina med de flesta svenskar, vi tränger oss min själ inte på i onödan.
Dr. Guro