Bild: Pestsmittade i Kristianstadstrakten dog under fasansfulla plågor och traktens folk förlamades av skräck, övertygade om att jordens undergång var nära.
Hur slog pesten mot den nya staden Kristianstad och dess omgivningar?
(Yasser L)
Vid 1300-talets mitt slog pesten till med våldsam kraft i Europa. Farsoten nämndens vid många namn: svarta döden, den stora döden, bråddöden och mannadöden. Själva ordet digerdöden användes först senare och härstammar från fornsvenskans ”digher” som betyder stor. Proportionellt sett slukade den medeltida pestepidemin fler människor än någon annan historisk katastrof. Mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning dog på några få år. I dagens Europa skulle det motsvara cirka 350 miljoner människor.
Digerdöden orsakades av en bakterie som spreds av loppor som levde i pälsen på råttor. Människorna fick sjukdomen genom loppbett eller genom kontakt med sjuka personers utsöndringar. På medeltiden var det framför allt svartråttan som spred bakterien. Loppan angrep normalt inte människor men kunde ske om råttan dött och blivit kall. Då sökte sig loppan till närmaste varma kropp och på så sätt smittades människan.
Det fanns tre former av pest – böldpest, lungpest och blodpest – vilka inte sällan förekom sida vid sida då det egentligen rörde sig om en och samma sjukdom som uppträdde i olika varianter. För böldpesten var dödligheten hög, men inte hundraprocentig som i det närmaste var fallen med de två andra varianterna. Den som drabbades av böldpest fick snabbt hög feber, svår huvudvärk och det slog upp knutnävestora svarta varbölder på kroppen, främst i armhålorna och i ljumskarna. Blodpesten visade sig genom stora mörka fläckar på kroppen, likt jättelika svarta blåmärken. Lungpesten yttrade sig i att den smittade plötsligt började hosta blod. De smittade avsöndrade en fruktansvärd stank från både kropp och mun.
Oavsett variant plågades den smittade så svårt att döden, som inträdde inom några dagar, ibland så snabbt som inom ett dygn, mottogs som befriare. Många övertygades i sin skräck om att jordens undergång var nära.
Farsoten, som slog obarmhärtigt mot både hög som låg, hade kommit till det danska riket vid jultiden 1349, då ett fartyg strandat på Jyllands västkust. Kustborna bärgade och sålde lasten, men vad ingen visste om var att besättningen dött i pesten.
Med varorna spred sig sjukdomen snabbt över hela det danska riket, inklusive Kristianstadstrakten, och det stod snabbt klart att det ingalunda var en vanlig sjukdom, utan drabbade hela folk och världsdelar. Det spelade ingen roll om man bodde i staden eller på landsbygden. Rädda och förtvivlade lämnade människorna sina hem. De drog runt, sjöng psalmer och bad böner. Den dödliga farsoten sågs som ett Guds straff för människans synder och det hände att kringdrivande människoskaror gisslade varandra blodiga med piskrapp för att straffa sig själv för sina synder i hopp om att undkomma sjukdomen.
Dåtidens läkare stod maktlösa inför pesten. (Det dröjde ända till slutet på 1800-talet innan läkarna kom sanningen om smittspridningen på spåren). De försökte med åderlåtning, laxermedel, kräkmedel och att sticka hål på varbölderna som täcktes av varma omslag med djuravföring blandat med olika oljor. Läkarna försökte skydda sig mot smittan sig genom att bära ett heltäckande klädesplagg. Därtill en stor rund hatt och en mask för ansiktet med rödfärgat glas för ögonen samt groteskt näbb med två små hål framför näsan, Näbben fylldes med torkade örter som man trodde skyddade mot både smittan och stanken från pestdrabbade. I handen hade de en särskild stav, också den fylld med allehanda örter, som trycktes mot den sjuke i hopp om bot.
I städerna stängde man sina portar för främlingar, i hamnar drevs främmande skepp iväg med brinnande pilar, kringströvande djur avlivades, insjuknande människor kördes iväg för att dö i ensamhet och deras hus brändes ner. I byar förekom det att barn begravdes levande i tron att det skulle stoppa farsoten.
Frågeställaren önskar veta hur pesten slog mot Kristianstad, som uppfördes i början av 1600-talet ett par hundra år efter medeltidens pestepidemi, men även hur omkringliggande trakt drabbades av den stora döden.
Kristianstads stadsarkiv finns bevarat alltsedan stadens grundande, vilket har medfört att forskare via bl a kyrkböcker och anteckningar i rådstuguprotokollen kontinuerligt kunnat följa dödligheten i staden fram till 1718. Med hyfsad sannolikhet har man utifrån detta material kunnat tidfästa olika perioder av pestutbrott.
Pesten försvann inte med medeltiden utan kom även att drabba staden Kristianstad och dess landsbygd. Under en hundraårsperiod, från inledningen av 1600-talet till 1700-talets början, slog pesten till en handfull gånger mot trakten. I Kristianstad, på Näsby, i Åhus, Vittskövle, Fjälkinge, Vä, Köpinge, Sönnarslöv och i många andra byar på Kristianstadsslätten dog människor i farsoten. När pesten kom till Kiaby 1711 dog mellan hälften och två tredjedelar av invånarna i farsoten.
Till synes friska människor – ibland hela familjer – kunde på morgonen ge sig av i något ärende, bli plötsligt sjuka i ohyggliga plågor och vara döda innan mörkret föll. En del stod inte ut utan tog livet av sig genom att sätta eld på sängkläderna eller dränkte sig. Andra blev galna av den outhärdliga smärtan och yrade runt nakna, ”skriande av ångest”. Likbärarna som skulle hantera de döda smittades – liksom pestläkarna – och dog. I byarna runt Kristianstadstrakten hördes kyrkklockorna ringa dagligen i timmar för de arma själar som pesten tagit; först klämtade det för de välbärgade, sedan för vanliga fattiga.
Kristianstad hade endast existerat i fem år som stad när den fruktade farsoten slog till första gången innanför vallarna. Det började kring midsommartid 1619 och fortsatte in på 1620. Det vi vet genom samtida dokument – i form av en rättsprocess – är att rådmannen Peder Povelsen och två av hans tre söner dukade under för pesten hösten 1619. Men betydligt fler måste ha dött i pesten i Kristianstad. Belagt är att många av stadens första tomtägare plötsligt dog under denna period och att ett stort antal barn blev föräldralösa. I samtida dokument angavs sällan sjukdomsorsaken vid dödsfall, därför går det inte med full säkerhet att säga vilka dödsfall som orsakades av just pesten. Men högst sannolikt var det absoluta merparten.
Eftersom kyrkan i Kristianstad inte var färdigbyggd och markområdet intill inte invigts till kyrkogård fördes de pestdöda till det av Gustav II Adolf förstörda Vä och dess kyrkogård för att begravas. Skräcken för pesten var emellertid så stor att även om det funnits en invigd kyrkogård i Kristianstad torde man forslat iväg de smittade liken ut ur staden.
Sedan klingade farsoten av. Men skulle återkomma ytterligare ett par gånger. Utifrån källorna bedömer forskare att staden sannolikt drabbades av pesten även 1637. Liksom 1619 anges i källorna detta år ett plötsligt stort antal föräldralösa barn som måste tilldelas förmyndare. Vi vet genom rådstuguprotokollen att Christian IV redan sommaren 1619 förbjuder halmtak på husen innanför Kristianstads murar, vilket berövade svartråttorna, med sina smittspridande loppor, sin främsta hemvist (även om det kungliga förbudet tillkom för att förhindra bränder). Detta förbud i kombination med stadens vallar och välbevakade stadsportar blev sannolikt anledningen till att staden skonades när den omgivande landsbygden och byarna på nytt drabbades av pestepidemier åren 1625, 1629-30 och 1654-55.
Efter drygt 50 år av relativt lugn för Kristianstadstrakten kom ett nytt pestutbrott, Det startade sommaren 1710 i Stockholm. Av stadens 55 000 invånare dukade 22 000 under för böldpesten. Smittan spreds söderut med resultat att Kristianstads landsbygd härjades 1711 -12. I Kristianstads stadsarkiv finns belägg för drabbade även inne i staden. Svårt plågade tvingades två smittade ut ur staden på en hästdragen kärra. Det var den polske kungen Stanislaus Leszczynski, då boende i landsflykt i Kristianstad, som resolut ingrep, när stadens kommendant och borgmästare var i luven på varandra om hur situationen skulle hanteras.
Stanislaus beordrade att de två pestdrabbade fortast möjligt skulle forslas ut ur staden, att vakter placerades utanför de hus där de vårdats och att platsen markerades som pestsmittad genom ett målat kors på dörren. Samtidigt förstärktes bevakningen av vallarna och stadsportarna och borgarna ålades att återkommande rensa gatorna från spillvatten och stinkande avfall. Alla fester, bröllop och likvakor förbjöds. Tjänstefolk fick inte byta arbetsgivare. Alla lösspringande katter och hundar fångades in och dödades. Det eldades med tjära, beck, svavel eller krut i förhoppningen om att den tjocka röken kunde stävja smittspridandet, vilket vi i dag vet att det inte hjälpte.
Staden sattes i sträng karantän och för den som dristade sig att bryta mot den nytagna pestförordningen väntade hårda straff. Så blev fallet för ”löskekvinnan” Boell Åkarsdotter som försökte smuggla in kläder som tillhört en soldat i det pestsmittade Balsby till staden Kristianstad. Hon dömdes till ”risslitande”, straffet verkställdes omedelbart och stadens kommendant beordrade även att persedlarna skulle brännas på stadens torg.
Vi vet inte om pesten tog fler invånare i Kristianstad då källarona som sagt är ytterst sparsamma med att ange dödsorsak. Men strax norr om staden, ute på Näsby, härjade pesten och bland andra handelsmannen Paul Frieses gårdsanställda smittades. På Ivö och i Oppmanna dog mellan 33 % och 75 % av sockenborna i pesten. Värst var det som nämnts i Kiaby som i det närmaste ödelades av epidemin.
Även Åhus tycks ha drabbats hårt av farsoten med start 1711. Här företogs samma överlevnadsstrategi som i Kristianstad. Pestsjuka och liken efter farsoten forslades iväg utanför den forna stadens murar. Gissningsvis torde ett tvåsiffrigt antal invånare dött av pesten i Åhus. Flera av de pestdöda begravdes några kilometer väster om Åhus på den nedlagda kyrkogården i Elleköpinge, vars kyrka Christian IV låtit mura igen redan hundra år tidigare i samband med Kristianstads tillblivelse.
Ett antal olika förklaringar har framförts om vad som var den bakomliggande orsakade till utbrottet av Digerdöden. En del forskare har påstått att det inte alls var bakterier från loppor på råttor utan ett virus, medan andra menar att det kan ha varit andra sjukdomar än pesten, som härjade som exempelvis blödarfeber eller mjältbrand. Vad säger då den moderna vetenskapen? Jo, grovt sammanfattat att digerdöden verkligen var pest, att den förvisso spreds på flera sätt, men att svartråttan, i egenskap av värddjur för loppan, verkligen var inblandad.
I dag har Kristianstadstrakten varit skonad från den plågsamma farsoten i drygt 300 år. Men än idag ryser vi inför ordet pesten, som fortfarande slår mot människor på andra håll i världen.
Kenth Olsson