I nästan fyrtio år verkade en kvinna vid namn Elna Karlsson som postutdelare i den gamla bondbyn Horna, utanför Åhus. Hon hade växt upp under fattiga förhållande på Kavrö och kom som ensamstående kvinna att få slita hårt för sin och de fyra döttrarnas levnad.
Den 1 januari 1917 sågs en kvinna komma gående från järnvägsstationen i Horna. Hon gick från gård till gård med en väska på axeln. Det förefaller ha varit en bister och vintrig dag och värre skulle det bli. Vintern bet sig fast i landet ända in i april och kom att gå till historien som en av de svåraste i mannaminne. Kvinnan i fråga hette Elna Karlsson och var född i Ripa, eller mer korrekt på Kavrö, den 18 april 1889. Elna hade anställts av Horna byamän för att sköta postdelningen i trakten och var ute på sin allra första postrunda. Trots den första tidens umbäranden i snö, vind och kyla var hon säkerligen glad och lättad över arbetet. Många människor svalt i Sverige vid denna tid och inte minst Elna själv hade det svårt. De föregående åren hade präglats av dåliga skördar och livsmedelsimporten hade minskat kraftigt till följd av första världskriget. I landet infördes ransonering på produkter som bröd, mjölk och kaffe och i svallvågorna av den ryska revolutionen utbröt en rad protester och en allmän social oro i Sverige.
Elna var tjugoåtta år när hon började arbeta som postutdelare och kände trakten och folket väl. Hennes föräldrar hette Eljena Nilsdotter och Per Persson. De kom från Degeberga respektive Trolle Ljungby och hade båda flyttat till Horna som unga för att tjäna som piga och dräng. Efter en tid hamnade de på samma gård, hos kyrkvärd Måns Nilsson. Här blir Eljena gravid och i februari 1887 gifter de sig i S:ta Maria kyrka i Åhus. Familjen saknar vid tiden pengar och bor kvar på gården under våren och sommaren. Kyrkvärden lånar dem pengar och i september månad kan de flytta till ett eget litet torpställe på Kavrö med sina få ägodelar. Huset låg på så kallad ofri grund, vilket innebar att de ägde huset men inte själva marken. Det är i detta hus som Elna föds två år senare, i april 1889. Familjen lever under knappa förhållande och man har svårt att betala av lånet.
Djuren på torpet bestod i regel endast av en ko, en häst, två grisar samt ett eller två får och ett tiotal höns. På några mindre åkerlappar odlade man säd, potatis och möjligen betor. Torpet kunde inte försörja den växande familjen som med tiden kom att bestå av sju barn. Lyckligtvis hade Per arbete i hamnen i Åhus dit han brukade åka med häst och vagn. Trots bra betyg i skolan var det aldrig aktuellt för Elna att läsa vidare. Redan som barn fick hon hjälpa till med olika sysslor och 1905 flyttar hon hemifrån för att tjänstgöra som piga på en närliggande gård kallad Norregård. Hon är då 16 år gammal. En tid senare kom familjen att drabbas av en ödesdiger händelse. Mot vårens slut 1906 hade Per dröjt sig kvar i Åhus efter arbetet. Han hade troligen stärkt sig med brännvin och på vägen hem hade han somnat på vagnen. Detta hade hänt flera gånger tidigare och hästen hittade hem själv. Men det regniga och kalla vädret gjorde att Per fick en elakartad lunginflammation. Hans tillstånd blev allt sämre och den 6 maj avled han plötsligt. För Eljena väntade en bekymmersam tid. Lånen på huset var inte betalda och försörjningssituationen hade redan tidigare varit svår. Hon tvingas sälja det mesta hon äger, men lyckas bo kvar i huset. Troligen fick hon hjälp av Frälsningsarmén att lösa ut lånen så att huset blev hennes.
1910 flyttar Elna tillbaka till barndomshemmet på Kavrö och i mars året efter föder hon en dotter. Elna är tjugotvå år gammal och fadern är okänd. Hon och dottern Svea är dock snart tillbaka på Norregård där hon arbetat och det dröjer inte länge förrän hon träffar en lantbruksarbetare från Jämshög. Han arbetar i grannorten Härnestad och heter Olof Karlsson. I oktober 1914 gifter de sig och två månader senare föds deras gemensamma dotter Eva Olivia, följd av dottern Siri 1916. Den lilla familjen bor på flera olika ställen i bygden och Elna arbetar bland annat som mjölkerska. Framtiden skulle kunnat ha sett ljus ut, men Olof är oberäknelig och Elna blir vid flera tillfällen slagen.
Det blir ett mycket olyckligt äktenskap som får ett tragiskt slut dagen före julafton 1916. Olof har gått så långt att Elnas bröder måste komma till undsättning. Han blir bortkörd och försvinner därefter från bygden. Elna är utfattig och ensam med tre små döttrar och om några dagar skall hon tillträda tjänsten som postutdelare. Hon får hjälp av släktingar och andra välgörare genom den svåra tiden och sina åtagande som postutdelare lyckas hon sköta klanderfritt. Formellt är Elna fortfarande gift år 1920 då hon bestämmer sig för att ordna med en skilsmässa. Detta var dock allt annat än en enkel uppgift. Även om lagen hade liberaliserats 1915 sågs äktenskapet fortfarande som ett livsåtagande som inte upplöstes om det inte fanns mycket särskilda omständigheter. Elna fick, delvis med hjälp av några betrodda herrar, emellertid igenom skilsmässan. Främst framhävdes det faktum att Olof inte var närvarande i hemmet och inte heller betalade något underhåll för barnen.
Horna är gammalt och finns omnämnt redan 1419. Fast den ursprungliga bondbyn Horna finns egentligen inte längre och fanns inte heller under Elnas tid. Som de flesta andra byar så skiftades den under 1800-talet med följd att gårdarna spreds ut i landskapet. I Hornas fall blev endast tre gårdar kvar i den gamla bykärnan och någon ny bystruktur växte aldrig fram. Idag förknippas Horna i stället av många med det stationssamhälle som började växa fram efter år 1886 då tågsträckan mellan Kristianstad och Åhus öppnades för trafik. När Elna började dela ut posten var bebyggelsen i ”Nya Horna” fortfarande mycket gles och merparten av dagens hus är tillkomna långt in på 1900-talet. Till saken hör också att stationssamhället egentligen ligger på Rinkabys marker. Troligen fick den namnet Horna av den anledning att Rinkaby hade en egen station. Ungefär samtidigt som Elna tillträdde som postutdelare höjdes inrikesportot i etapper och dubblades på några år. Även Kristianstadsbladet, som ingick i postrundan, blev märkbart dyrare 1917 då papperspriset steg som en följd av kriget. En prenumerant fick då betala 7.50 kronor per år. I Horna var tidningsprenumeranterna tämligen få vid denna tid, men de kom att öka under årens lopp. Höjda priser avskräckte varken brevskickandet eller tidningsläsandet och postväskan blev allt tyngre med åren. Elnas poststräcka var ungefär 16 kilometer. De första åren gick hon till fots, oavsett väder, innan en efterlängtad cykel införskaffades 1923. Även om den var behjälplig så var det fortfarande en krävande runda. Vägarna var ofta dåliga och särskilt under leriga höstar och vintertid när snön yrde var det tungt att ta sig fram. Under sina många år som postutdelare blev Elna en omisskännlig del av samhällsbilden i Horna.
Elna behöll namnet Karlsson efter skilsmässan och hyrde åren runt 1920 ett litet rum ovanpå ortens affär där hon bodde själv med sina tre döttrar. 1922 födde hon en fjärde dotter, Ella. Fadern var från trakten, men inte heller han kom att bo tillsammans med Elna och barnen. I samband med detta flyttade familjen till det gamla bränneriet i Horna, vars verksamhet hade förlagts i nya lokaler. Här kommer Elna i praktiken att bo resten av sitt liv. Det var ett mycket torftigt hem som i princip bestod av ett enda rum med kullerstensgolv och ett tillhörande ouppvärmt utrymme. Uppvärmningen skedde med en vedspis som även användes vid enklare matlagning samt för att värma upp vatten. Något riktigt kök fanns inte och vattnet fick de hämta några hundra meter bort från huset. Trädgården sägs ha varit vacker och det förefaller ha varit en kvinna som var mycket road av att påta i jorden. Än idag blommar vita Tiggepågar och eldröda jätteträdgårdsvallmo hos ett av Elnas barnbarn som ett minne av henne. I slänten mellan huset och vägen hade hon en stensättning som pryddes av vita glödlampor, nedstuckna i jorden så att endast globen stack upp. Det var den enda användningen av glödlampor i det huset då någon elektricitet aldrig drogs in. Runt huset odlade hon också potatis som hon sålde till det nya bränneriet.
För en outbildad och ensamstående kvinna var tillvaron svår i början av 1900-talet. Arbetena som erbjöds var ofta slitsamma och underbetalda och räckte många gånger inte till att försörja både sig själv och barnen. För Elnas del, som hade barn med tre olika fäder, fanns säkerligen också ett stort mått av förakt att brottas med i samhället. Elna kom tidigt att bli en mångsysslare som trollade med resurserna för att de skulle räcka. Arbetsdagarna var långa och började långt innan det var dags att dela ut posten. Under nästan hela sitt liv arbetade hon som mjölkerska hos traktens bönder. Hon var också med och plockade potatis, lukade betor, stod på tröskan och utförde andra allmänna göromål på gårdarna. Även vid slakt och bakning var hon till hands och hjälpte till. På Norregård där hon en gång börjat som sextonårig piga fortsatte hon att arbeta med diverse lantbrukssysslor och med städning och matlagning. Det var också av dem som hon fick hyra sin bostad i bränneriet. Hon var mycket omtyckt av paret och när de flyttade till Åhus 1930 fortsatte hon att arbeta hos dem även där. Varje dag efter postrundan cyklade Elna till Åhus för att städa och laga mat innan det var dags att återvända till Horna för att mjölka. Med sig hem hade hon ofta mat som hon sedan värmde åt familjen. Vid något tillfälle hade Elna med sig glass hem åt barnen så att de skulle få smaka. Det var säkert en stor stund i huset, men en av dem utbrast dock besviket att ”det smakar ju bara kall gröt”. Elna var också flitigt anlitad när det skulle anordnas kalas eller större gillen i trakten. Sådana dagar kunde det bli rikligt med mat att ta med hem, men det var långa arbetsdagar som kunde pågå långt in på natten. Under 1940-talet utökades Elnas arbetsområde i samband med att en ny lärarinna från Umeå började på Horna skola. I lärarinnetjänsten ingick även att städa, men då hon vägrade att befatta sig med detta kom sysslan att läggas över på postbudet, d.v.s. Elna. Det var också hon som eldade i skolan tidigt om morgnarna.
Trots allt hårt arbete fanns det sällan några pengar över för inköp och Elna sydde alla kläder till sig och sina flickor själv. Någon enstaka gång köpte hon tyg men annars kom det i regel från uttjänta kläder som hon fått av bönderna hon arbetade för. Särskilt bekymmersamt hade hon det inför barnens födelsedagar, konfirmationer och andra högtider. Då fick hon arbeta extra hårt för att få pengarna att räcka till. Att barnen hjälpte till med olika sysslor var en självklarhet. Precis som det hade varit för Elna.
Av Elnas alla sysslor, var det framförallt som postutdelare hon satte avtryck i samhället. Hur hanteringen och postutdelningen sett ut före hennes tid är dunkelt, men under 1890-talet vittnar några gulnade dokument om en gammal ”postqvinna” som bodde i Horna. Det första riktiga postkontoret i trakten var förlagt på torget i Åhus och hade öppnat 1862. Efterhand kompletterades även de mindre orterna Yngsjö, Ripa, Rinkaby och Horna med poststationer. För Hornas del dröjde det fram till 1894 innan en sådan inrättades och innan dess var invånarna hänvisade till någon av grannorterna. Möjligen har någon gård fungerat som enklare postställe och uppsamlingsplats tidigare. Av stor betydelse för hela området var järnvägens intåg under 1880-talet, tidigare hade postväsendet varit högst begränsat. Det var på järnvägsstationen som Elna hämtade posten och tidningarna som oftast kom med elvatåget. Tiden passade henne utmärkt eftersom hon då hann mjölka och utföra andra sysslor innan det skulle delas ut. Först 1955 när Kristianstadsbladet blev en morgontidning tidigarelades postrutten.
Poststationen i Horna var av logiska skäl förlagd vid järnvägsstationen. Dess tjänsteutbud var dock begränsat och i vissa ärenden fick man fortsatt bege sig till Åhus. Trots att antalet poststationer fortsatte att öka i antal i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet så lades den i Horna ner 1939. Ungefär samtidigt ändrades också Elnas anställning, i stället för Horna byaman blev nu Postverket hennes arbetsgivare. Landets postutdelare eller lantbrevbärare hade även åtagande utöver själva utdelningen. Dessa kom att öka efterhand och med tiden kom en del lantbrevbärare nästan att fungera som små mobila postkontor. För Elnas del har det dock nog främst rört sig om att ta emot brev och mindre paket som skulle skickas. Möjligen har också mindre betalningar förekommit. En rationalisering som kom att underlätta arbetet var införandet av postlådor. Landets första sådana hade införts i enstaka villaområden i städerna 1912, men i Horna dröjde det ett bra tag innan det blev praxis. För Elna, som då slapp cykla upp för de många uppfarterna och knacka på dörren, innebar det mer tid åt annat arbete.
Mot slutet fick Elna kämpa hårt med posten och sitt övriga arbete. Kroppen hade tagit stryk av alla års arbete och hennes knän värkte. När det blev för besvärligt, särskilt om vintrarna, brukade en av hennes döttrar hjälpa henne med postrundan. Efter nästan fyrtio år som postutdelare bestämde sig Elna slutligen 1956 att det fick vara nog. Då hade hon avverkat omkring 20 000 mil i postens tjänst. Hur många mil som tillkom i andra arbetssammanhang kan man bara spekulera över. Horna byamän, Postverket och folket i bygden kunde inte vara annat än nöjda med hennes arbete. Trots andra förpliktelser och arbetssysslor hade hon levererat posten punktligt och pålitligt. Och under alla år hade hon inte varit sjukskriven en enda dag från sitt arbete.
Elna bodde som pensionär kvar i brännerifastigheten i Horna. Hon var en manisk samlare och bränneriets lador och utrymmen fylldes efterhand med allahanda ting. En stor glädjepunkt i tillvaron var att frun som hon arbetat för under hela sitt vuxna liv, först på Norregård och sedan i Åhus, hade skänkt fastigheten till henne några år tidigare. Efter en tid blev Elna dock sjuk, ramlade och togs in på sjukhus. Tillståndet blev sämre och till slut fick hon bo växelvis hos sina döttrar innan hon togs in på Osby sjukhem. Där somnade hon in den 30 april 1965 och några dagar senare begravdes hon på kyrkogården i Åhus. En minnesvärd medborgare, som med sitt idoga arbete, satte stor prägel och avtryck i sin samtid var borta.
H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg