Bild: Ola och Minnie Hanson.
Den 25 juni 1864 föddes en liten gosse vid namn Ola Hanson i ett arbetarhem på Dragaregatan i Åhus. Föga anade man, att det en varm sommardag 151 år senare skulle anlända en entusiastisk delegation från Burma för att beskåda pojkens barndomsmiljö.
En bit norr om S:ta Maria kyrka i Åhus, vid korsningen Dragaregatan/Missionsgatan, ligger idag ett korsvirkeshus av äldre datum. Här bodde dragare Hans Persson och hans hustru Bengta i början av 1860-talet och framåt. Hans gick allmänt under namnet ”Hans dragare” och var ett välbekant ansikte i Åhus hamn där han arbetade. Enligt en muntlig tradition lär Dragaregatan, på vilken han bodde under större delen av sitt vuxna liv, fått sitt namn efter honom. Paret hade fyra barn, två söner och två döttrar. Äldst var Ola. Han var född i juni 1864 och skulle med tiden komma att sätta ett stort avtryck i historien.
Hemmet på Dragaregatan präglades av en stark religiös tro, ett arv de burit med sig från Olas moders uppväxt i grannorten Yngsjö. Olas mormor och morfar tillhörde den skara människor som hade varit med när Skånes, troligen första, baptistförsamling bildades i Yngsjö 1857. Den djupt religiösa mormodern var också en av de första kvinnorna som lät sig vuxendöpas i Sverige. Någon organiserad baptistförsamling fanns inte i Åhus under Olas uppväxt och förmodligen tillbringade familjen en del tid i moderns föräldrahem och i Yngsjös församling, vars kapell var beläget alldeles i närheten. Det var en osedvanligt stor och livfull församling som kom att skapa stor uppmärksamhet under sin första tid. Trakasserier var en del av baptisternas vardag och även misshandel förekom. Ledargestalterna fördes till fängelset i Kristianstad och ett sextiotal medlemmar kallades till förhör, först inför kyrkoherden i Åhus och därefter inför domkapitlet i Lund dit de lär ha gått till fots. Trots detta och trots att en mycket stor andel valde att emigrera kom församlingen, som senare försköts mot Furuboda, att vara fortsatt stor och betydelsefull under hela 1800-talet. Ola tog stort intryck av det religiösa och det berättas att han brukade sitta i ett träd i föräldrarnas trädgård och predika för sina kamrater.
Vid sjuårsåldern började Ola i folkskolan. Den var belägen på torget i Åhus, där den hade uppförts i början 1850-talet, och ligger än idag. Troligen stod det tidigt klart att Ola var en osedvanligt begåvad elev. Att läsa vidare vid denna tid var ytterst ovanligt och i princip helt förbehållet de högre klasserna. Ola lyckades emellertid, trots sin bakgrund, att komma in på en privatskola. Det är inte klarlagt vilken skola, men med stor sannolikhet har det rört sig om Åhus Privata Gosskola. Där gick främst barn till ortens mer välbemedlade familjer och fram till 1890 undervisades enbart pojkar. Det var en exklusiv förmån, elevantalet översteg sällan ett dussin och vissa år hade man bara en handfull elever inskrivna. Antagligen möjliggjordes studierna med hjälp av något stipendium, men säkerligen också genom stora uppoffringar från familjen. Runt 1880, när skolgången började gå mot sitt slut, drömmer han om att få läsa vidare på universitet. Han vet dock att det förmodligen aldrig kommer att ske. Familjen saknar pengar och han blir allt mer nedstämd över livet. Kanske känner han någonstans att Åhus inte riktigt räcker till. Järnvägen och det samhälleliga uppsving som senare skulle komma att prägla orten hade ännu inte kommit igång och något större utrymme för avancemang eller intellektuellt utbyte fanns inte. Han tar vid denna tid allt mer avstånd från sin religiösa övertygelse. Om dagarna läser han böcker av tyska ateister och för livliga diskussioner med andra tvivlare.
Att Ola var på väg att överge sin Gud oroade modern djupt. Och man insåg nog också ganska snart, att det inte var aktuellt för Ola att följa sin faders fotspår som hamnarbetare. Diskussionerna gick fram och tillbaka i hemmet under våren 1881, innan man beslutade sig för att kontakta Olas morbror i Amerika. Om det var Ola eller föräldrarnas initiativ har aldrig framgått, men morbror Sven som han aldrig hade träffat, hälsade att pojken var varmt välkommen till hans hem i Oakland, Nebraska. Sven Olsson hade som ung tillhört baptistpionjärerna i Yngsjö, men valt att emigrera redan 1857 i samband med att förföljelserna började. Sexton år gammal tar Ola ett känslosamt farväl av sin familj och beger sig mot Malmö där han stiger på ett fartyg den 30 juni 1881. På andra sidan Atlanten väntar ett öde som ingen i sin vildaste fantasi skulle kunna drömma om.
Om Ola fann hemmet i Åhus outhärdligt religiöst, så var det ingenting mot vad han kom att möta hos morbror Sven, eller Swan som han kallade sig i Amerika. Han var en av de ledande medlemmarna i First Swedish Baptist Church of Oakland och hela tillvaron genomsyrades av religion. Redan efter några veckor fick Ola nog och lämnade Sven och hans familj för en högst osäker tillvaro. I två år drev han omkring i Oakland och arbetade sporadiskt med jordbrukssysslor. Det var en tid som Ola senare beskrivit som den mörkaste perioden i hans liv och någonstans här skulle berättelsen om honom också kunnat ha slutat. Ola hittade emellertid tillbaka till sin tro. Precis hur och varför går inte att svara på, men två betydelsefulla händelser kom att påverka hans syn på livet. 1883 nåddes han av ett dödsbud från Sverige. Det var hans moder som somnat in och som precis innan hon slöt sina trötta ögon, låtit skicka en hälsning att hon såg fram emot att få träffa honom i himlen. Ungefär samtidigt är han nära att dödas när två skenande hästar kastade av honom från en hökärra. Framåt vintern 1883 får han en inbjudan av morbror Sven att återvända och en ny fas i den unge mannens liv tar sin början. Ola blev snabbt en av baptistförsamlingens framträdande figurer och sommaren 1886 söker han en plats på Swedish Baptist Seminary i Minnesota. Här läser han ett år innan han blir antagen på Colgate University i New York. Tiden i New York, studiemiljön och dess progressiva anda var något som kom att sätta stor prägel på Ola Hanson. Det var här som han kom i kontakt med embryot till det som brukar kallas ”social evangelism”.
Vid något tillfälle kommer Ola i kontakt med en kvinna vid namn Minnie Johnson. Hon var född i Amerika 1869 av svenska föräldrar som tillhört nybyggarna som grundade svenskstaden Oakland. Precis som Ola hade hon en bakgrund i baptiströrelsen och förmodligen träffades de i samband med något möte. Under Olas tid i New York låter hon utbilda sig till lärare i Iowa, vilket senare skulle visa sig mycket användbart. Efter studierna blev Ola kallad av baptisterna i de norra staterna. Det var The American Baptist Foreign Mission Society som hade fått upp ögonen för honom. Här förbereds han inför utmaningen att åka till Burma som missionär. Den 22 juli 1890 lämnar han New York tillsammans med Minnie, som han gift sig med elva dagar tidigare. Resan går först till Sverige då han önskar att få återse sin familj och hembygd. I två månader befinner sig paret i Sverige, troligen främst i Åhus. Men de åker också runt och knyter band med en rad baptistförsamlingar som skulle kunna tänkas stödja missionsarbetet. Färden mot Burma går sedan via England där de stiger på ett fartyg mot Rangoon, en seglats som tog omkring fyra veckor. Väl framme, för slutligen en hjulångare dem norrut till Bhamo där de stationerats. När de öppnar dörren till sitt nya hem, strax utanför stadsmuren, är det december månad år 1890. Minnie är 21 år gammal, Ola 26. Uppgiften de tagit på sig är gigantisk och det skulle dröja nästan fyra decennier innan de återvänder för gott till Amerika.
Bahmo är en stad i Kachinstaten i nordöstra Burma, nära den kinesiska gränsen, i ett område som nyligen ockuperats av den brittiska kolonialmakten. Ola och Minnie hade föregåtts av andra missionärer, men fick i princip ändå börja från grunden med sitt arbete bland Kachinfolket. Nyckeln till framgång var förstås att lära sig språket, eller mer korrekt språken. Ola som delvis var utsänd i egenskap av lingvist kom främst att arbeta med jinghpaw, vilket är det största av flera språkvarianter inom gruppen kaschin. Bhamo var en genuint mångkulturell stad med flera minoritetsgrupper och en plats där även indier och kineser bodde. Burmanska var det samlande språket i regionen och vid sidan av jinghpaw något han behövde behärska. Det var ingen enkel uppgift. Ord för ord fick präntas in, utan några egentliga hjälpmedel. Precis som svenskan är kaschin tonalt, d.v.s. tonfallet kan vara lika viktigt som stavningen. Vidare finns det ord och uttryck som saknar motsvarighet i det västerländska samhället. Den första tiden är frustrerande. Ola är ivrig att komma ut och predika men möts inte bara av språkliga begränsningar. På många håll, inte minst uppe i bergen där Kaschinfolket främst håller till, råder stor osäkerhet. 1891 föds sonen Leslie och två år senare sonen Harold. Ola och Minne led båda till och från av tropiska sjukdomar och stundtals fick de säkert anstränga sig för att hålla motivationen uppe. Detta är också anledningen till att de tidigt sänder sina barn till Amerika där de får växa upp utan föräldrarnas närvaro för att aldrig någonsin återvända till Burma.
När Ola anlände till Burma saknade Kachinfolket ett eget skriftspråk och en av hans första uppgifter var att skapa ett sådant. Tidigare missionärer hade gjort försök att bygga ett skriftspråk utifrån det burmanska alfabetet, men misslyckats. Ola tvivlade tidigt på denna lösning och menade att kachinspråkets ljudbild passade dåligt med burmanska. I stället utformade han ett latinskt alfabet som påminde om det engelska och använde sig av en modifierad version av svensk fonetik som oväntat nog visade sig väl lämpad. När alfabetet var på plats började sedan det tidsödande arbetet att sammansätta grammatiken och skapa en första ordbok. Det huvudsakliga skälet för denna väldiga uppgift, var att kunna översätta bibeln. Att folket själva skulle kunna läsa och tolka bibeln var en central tes inom baptismen.
1909 gjorde Ola och Minnie ett avbrott i arbetet för att besöka Amerika. Under denna resa hedrades han av sin Alma mater med en utnämning till dr. i litteratur. Stärkt av utmärkelsen fortsatte han sitt arbete och 1911 hade nya testamentet äntligen översatts. Han var synnerligen noggrann och använde en rad referensbiblar, främst den tyska och den svenska översättningen men också engelsk, hebreisk, grekisk och latinsk. Vid denna tid ägnar Ola sig även åt ett arbete som senare skulle visa sig vara synnerligen betydelsefullt för eftervärlden. Under sina många resor och möten med människor hade han nedtecknat och gjort efterforskningar i Kachinfolkets kultur och historia. 1913 släpper han boken The Kachins, Their Customs and Traditions i vilken mycket information som annars skulle gått förlorad återfinns. Sången har alltid varit ett centralt inslag inom baptismen och Ola lade ner ett stort arbete på att införliva den i det lokala kyrkliga livet. Kachinbaptisternas psalmbok innehåller idag nästan 400 sånger, de allra flesta översatta av Ola Hanson. Stommen utgörs av amerikanska psalmer, men också svenska samt några komponerade utifrån kaschinernas egna folkmusik. Han skriver även en rad andra texter, bl.a. tre böcker på svenska. En del av det som skrevs för västerländska läsare får dock betraktas som ganska osmaklig och högtravande propaganda om hur överlägsen kristendomen och indirekt den västerländska kulturen är.
Ola Hanson är en produkt av en kolonial epok och att tolka och analysera honom med vår tids kulturella glasögon görs inte enkelt. I någon mening är det ofrånkomligt att han var en del av den kulturimperialism som präglade missionsarbetet världen över och som ofta gagnade kolonialmakternas inflytande. Han var här för att fostra de i deras tycke mindre vetande. Engelsmännens närvaro var en förutsättning för missionärerna och på ett övergripande plan delade Ola nog mycket av deras syn. Samtidigt arbetade han, stick i stäv med kolonialmakten, för en självständig Kachinstat och under de många åren i Burma märker man en påtaglig förändring hos Ola och Minnie. Deras uppskattning för det inhemska växer och arbetet bär starka drag av den framväxande sociala evangelismen. Han framhävde också ofta vikten av att religion och statsmakt inte fick blandas samman. Ola kan med rätt betraktas som en progressiv missionär. Samtidigt var hans arbete att sprida evangeliet överordnat, där pragmatismen så att säga hade en gräns. Missionärernas historia har nästan uteslutande skrivits av vita män och innehåller också främst berättelser om sådana. Betydligt mindre är känt om Minnie än om Ola, men säkert är att hon hade en viktig roll i parets arbete. En samtida god vän åt dem har beskrivit henne som den perfekta missionärshustrun, vilket nog säger mer om synen på könsroller än om henne. Mannen var missionären, den viktiga. Kvinnan sekundär, den som hjälpte till. Minne kom tidigt att arbeta för regionens kvinnor. Hon bildade särskilda kvinnogrupper och anordnade regelbundna träffar på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Hon arbetade också mycket med sociala frågor och spelade en viktig i roll i de hundratals skolor som anlades runt om i regionen.
Under sin sista tid i Burma blev Ola Hanson svagare, men slet hårt för att fullfölja sitt livsverk att översätta bibeln. När detta skedde 1926, kunde han blicka tillbaka på ett smått fantastiskt arbete. Inte bara med bibeln. Paret Hansons avtryck återfanns på en rad områden, och när de lämnade Burma två år senare var baptiströrelsen den viktigaste sociala kraften i regionen. Detta kom starkt att bidra till en självständig hållning gentemot centralmakten. Helt färdig i Burma blev han dock aldrig. Ola menade själv att ordboken fortfarande var av temporär karaktär och behövde revideras och utökas. Under alla år i Burma hade Ola och Minnie bara varit hemma på permission vid några få tillfällen och när de stiger av båten i Amerika 1928 var nog tanken att stanna för gott. Tillsammans skulle de åldras i Oakland där Minnie växt upp, och dit Ola kommit som sextonåring. Väl hemma konstateras det dock snart att Ola var märkt av alla års arbete och sjukdomar i det påfrestande klimatet. Inte minst har han problem med hjärtat och måste efter en tid uppsöka sjukhus. Det beslutas om operation. En itusågad bröstkorg blev dock mer än vad hjärtat orkade och den 17 oktober 1929 avlider han. Det var ett tungt slag som även togs emot med stor sorg i Burma, där många nog hoppats på att få återse honom igen. För Minnie gick livet vidare ända till 1957 och hon kom att få uppleva Amerika, sina barn och barnbarn på ett sätt som Ola aldrig fick. I sin nygamla hemmiljö fortsatte hon att vara en aktiv baptist, men slutade aldrig att sakna de dimklädda bergen och folket och kulturen hon lärt känna och levt med i nästan fyrtio år.
Ola behöll under alla år kontakten med Sverige genom brevväxling och förefaller också efter bästa förmåga ha försökt följa med i hemortens och barndomslandets utveckling. Bland annat korresponderade han med sin mors ogifta tvillingbroder Simon, som bodde kvar i huset i Yngsjö där Ola hade tillbringat delar av sin barndom. Det fanns också ett brevutbyte med baptistförsamlingen i Åhus. Vidare läste han både svensk, tysk och engelskspråkig litteratur. Hur väl gemene man i det samtida Åhus hörde talas om hans insatser i det avlägsna Burma är däremot osäkert. Ola själv återvände aldrig till Sverige och successivt bleknade minnet av den kortväxte ynglingen från Dragaregatan. I Burma har däremot minnet av Ola Hanson vårdats ömt och än idag är han en mycket välkänd och högt aktad person, framförallt bland Kachinfolket. Kachin är idag, främst tack vare Ola Hanson, ett i huvudsak kristet folk i ett annars överväldigande buddistiskt land och i nästan varje baptistförsamling hänger ett porträtt på paret Hanson. Men respekten sträcker sig även långt utanför det kyrkliga. Hans latinskbaserade skrift används allmänt av Kachinfolket i Burma, och med få ändringar har den blivit officiell skrift även för de som bor i Kina. Många menar dessutom att Kachin inte hade varit en så enad folkgrupp som de är idag utan Ola Hanson insatser – att han i stor utsträckning gav dem deras nationella identitet.
Här hemma är det först under senare år som Ola Hanson uppmärksammats på allvar, inte minst genom journalisten Jesper Bengtssons arbete och efterforskningar. 2005 gjorde han en resa i Ola Hansons fotspår och publicerade senare en bok utifrån denna. Omvänt uppmärksammades Ola Hanson sommaren 2015, då en delegation från baptiströrelsen i Burma anlände till Åhus för att uppleva och lära känna hans barndomsmiljö. Besökarna, som även bestod av exilburmeser från Danmark och Sverige, besökte barndomshemmet på Dragaregatan och flera andra platser i Åhus. Även huset i Yngsjö och den plats där den lokala baptiströrelsen en gång tog sin början besöktes. Flera av Olas idag närmsta släktingar i Sverige var på plats och samtalade om Ola och det samhälle han härstammade från. Besöket säger en del, om vilken betydelse och vilket avtryck denna fascinerande man har satt. Inte bara i historien, utan också i dagens svårt sargade Burma där många minoritetsgrupper kämpar för sin existens. För de burmesiska gästerna var det dock en gåta att det inte fanns något minnesmärke över denna bygdens store son. Och kanske vore ett sådant på sin plats.
H. Johan Lundin, Elna Schott och Tomas Tillberg