Alan Clarke och Graham Nash hade spelat ihop sedan slutet av 50 talet med olika konstellationer i Manchester. Först som en duo och som flera andra Manchester-band benämndes de med epitetet ”Merseybeat”. 1963, i samband med att trummisen Bobby Elliott och basisten Eric Haydock, samt sedermera även gitarristen Tony Hicks anslöt tog de sig namnet The Hollies.
Jag kan inte minnas om det var själva musiken eller möjligen det udda LP-konvolutet som blev avgörande då jag i september 1967 köpte The Hollies Evolution. Men sannolikt bidrog konvolutets okonventionella utformning till intresset. Men låtarna då? Jo även de var av något relativt udda karaktär mot vad vi hört på de tidigare fem Hollies-albumen. Jag skulle nog vilja benämna stilen på vissa av spåren på Evolution som snudd på ”psykedeliska”, men behagligt lättlyssnade.
För många av Hollies entusiaster anses Evolution vara bandets mest tillgängliga blandning av pop och psykedelia. Och i mitt tycke, en väl balanserad mix av pop, soft psykedelia, samt faktiskt, en liten slev av powerpop, vilket bidrog till att plattan inte heller saknade ”sväng”. Vissa av spåren är till och med ”dansanta”, om uttryckets tillåts. Evolution spelades in vid olika tillfällen under några månader, under tidig vår 1967 i Abbey Roads studio två. Faktiskt samtidigt som Beatles mästerverk Sgt. Peppers spelades in, även denna i en av Abbey Roads studios.
Evolution innehåller inte en enda låt som släpptes på singel, vilket var synnerligen ovanligt på den tiden eftersom i stort sett alla dåtidens album hade minst en eller kanske än mer vanligt två, eller varför inte tre singlar. Dessutom var det brukligt att släppa en eller möjligen två singlar en kort tid innan man släppte LP-skivan, för att på så vis skapa intresse för denna. Emellertid, om du frågar mig, skulle jag säga att av albumets alla 12 spår så innehåller detta uppåt åtta singlar. Så bra, välgjord och underhållande är faktiskt detta stycke musikhistoria.
På vissa spår har Mike Vickers adderat och även arrangerat stråkar, samt ett antal blåsare. Det framgår inte vilken typ av blås, men jag gissar på typ french horn, ett instrument som blev ganska vanligt på Popalbum vid den tiden. Samt att Tony Hicks inte bara sjunger (stämsång) och lirar gitarr utan även banjo, dulcimer och säckpipa. Singeln ”On A Carousel” som släpptes i januari 1967 hade gett en liten försmak på vad som förmodligen skulle komma, även om denna låt inte fanns med på plattan. Och den 25 maj 1967 släpptes singeln ”Carrie Anne”, vilken inte heller den finns med på plattan. Denna anses vara den första poplåt utanför Caribien vari man adderat steelpans.
Evolution släpptes i början av juni 1967 ungefär samtidigt som Beatles Sgt. Peppers och hade för den tiden ett stilenligt psykedeliskt konvolut, vilket färg- och bildmässigt var helt i klass med Sgt. Peppers, eller Stones ”Their Satanic Majesties Request”. Exempelvis är delar av LP-konvolutets utformning, samt kläderna som Hollies bär på bilden designade av det då holländska, sedermera Londonbaserade designkollektivet ”The Fool”, vilka bland mycket annat, i dåtidens engelska Pop/Rockkretsar, kanske är mest kända för att ha designat det röd och vita innerkonvolutet till Beatles Sgt. Pepper.
I och för sig så hade själva konvoluten inte så stor betydelse då det gällde Pop/Rockgrupper, vilka vi tidigare väl kände till. Men då det för oss, alltså på den tiden, dök upp nya namn på grupper eller artister, kunde ett konvolut med en udda eller spektakulär framsida absolut vara avgörande, huruvida vi över huvud tagit skulle efterfråga en avlyssning av plattan i skivbutiken. Såvida man inte hade råkat få en viss platta presenterad för sig av någon polare. Men det gällde ju även att välja noga eftersom den tidens ekonomi hos en 14-årig LP-nörd icke var av helt ovidkommande art.
Oavsett, exempel på tidigare låtar med Hollies som hade gjort djupa intryck både hos mig och polarna var: ”Stay” från 1964; ”Very Last Day”, I´m Alive, ”Yes I Will” och ”Look Through Any Window” från 1965; I Can´t Let Go”, ”Bus Stop” och ”Stop! Stop! Stop!, samt ”What’s Wrong with the Way I Live”, alla från 1966. Från och med album nummer fem ”For Sertain Because” från 1966, skrev gruppen i stort sett alla sina låtar själva. Förutom att man spelade in en hel del Dylan-covers, vilka speciellt kan höras på album nummer åtta, nämligen ”Hollies Sings Dylan” från 1969.
The Hollies är bland annat kända för sin banbrytande, särskiljande och oftast trestämmiga sångstil. Det var alltså inte enbart Alan Clarke som stod vid sångmicken, utan även Tony Hicks. Och kanske i synnerhet Graham Nash, vars fantastiska stämma vi hört otaliga exempel på, då han medverkat på massor av inspelningar under årens lopp. Detta både som kompositör och soloartist, samt i olika kombinationer och framträdanden med andra prominenta sångare och musiker inom den speciella genre som under hela 70-talet och till vissa delar även numera blivit signifikativt för en del av den amerikanska västkustmusiken. Men visst, det var naturligtvis bättre förr, för att inte säga bäst. Jag fattar bara inte vad detta beror på, gör du?
Graham Nash lämnade Hollies då man turnerade i USA 1968 och ersattes av Terry Sylvester. Men avhoppet orsakade sannolikt att gruppen, i mitt tycke, aldrig därefter nådde upp till den nivå som flera av deras tidigare album, inklusive Evolution och den efterkommande ”Butterfly” hade uppnått. Jag skulle till och med våga påstå att Graham Nash var den absoluta huvudfiguren i The Hollies. Och att Mikael Rickfors var med i Hollies några år från 1972 är väl inget som här behöver dryftas.
På en fest i juli 1968 hemma hos singer/songwritern och Polarpris-vinnaren Joni Mitchell, ville Graham Nash att Stephen Stills och David Crosby, vilka tidigare slagit sig ihop, skulle framföra en ny sång, ”You Don´t Have To Cry”, skriven av Stills. Även Nash klämde då i och improviserade ytterligare en tredje sångstämma i låten, vilket blev succé och Crosby, Stills & Nash var därefter ett faktum. Samtidigt som vi (jag) sörjde att Nash hade lämnat Hollies blev trösten ett faktum då Crosby, Still & Nash släppte sitt första och självbetitlade album, vilket också det är ett solklart mästerverk.
Men, som tur var för oss inbitna Hollies-fans hade gruppen redan tidigare spelat in det efterföljande albumet till Evolution, alltså ”Butterfly”, vilket utkom i november 1967. Ett album som i mitt tycke, nästan är i klass med Evolution. Alltså två starka album under loppet av ett halvår. Det tangerar nästan Beatles-klass. Jag tänker naturligtvis på Beatles Help och Rubber Soul, båda från 1965, vilka båda på julafton 1965, blev mina enda två julklappar. …Som om man behövde något mer!?
Lördagen den 26/8 1967 var en mycket stor och för att inte säga, längtansfull dag för oss Hollies-fans i Kristianstad. Ja, om du inte tidigare visste, så har du säkert redan anat att det var just denna dag som Hollies gjorde ett framträdande på utescenen på Sommarlust. I skrivande stund sitter jag faktiskt och kollar de 9 x 9-bilder som jag då tog med min Instamatic 104. Alla i bandet är iklädda kaftanliknande, flower power-aktiga längre utanpåskjortor, samt att trummisen Bobby Elliot har en matchande hatt. Efter 1966 hade Bobby alltid någon form av huvudbonad på alla bilder.
Och i sammanhanget måste jag åter igen få nämna det jag redogjorde för i oktobernumret av KristianstadsJournalen då jag skrev om Crosby, Stills & Nash. På den tiden var naturligtvis The Hollies i Kristianstad megastort.
De flesta av dåtidens gästande popgrupper bodde på Frimurarhotellet vid Stora Torg, såvida de inte senare under kvällen skulle vidare till annan och senare spelning. Efter Hollies gig på Sommarlust cyklade jag hem till Söder i 180 knyck och hämtade det enda Hollies-vax jag då ägde, en svensk samlingsplatta, och sedan vidare på cykeln igen mot Frimurarhotellet.
Då jag steg in på Frimus stod sångaren Alan Clarke i receptionen för att hämta en jättemacka. Uppspelt sträckte jag fram LP-skivan och en penna. Varvid Alan Clarke sa ”Wait a minute”. Därefter gick han uppför trapporna med LP-skivan i ena handen och mackan på ett fat i den andra. Och efter 4 – 5 minuter kom han tillbaka med plattan. Då signerad även av gitarristerna Tony Hicks samt Graham Nash. (Tyvärr har jag inte LP:n kvar, jag sålde den till en Jan Pettersson som tidigare bodde på Ture Bielkes väg i Färlöv, men som jag numera inte lyckats spåra upp. HJÄLP MIG!)
Hollies blev en av de ledande brittiska grupperna under 60-talet med hela 231 veckor och med över 30 låtar på den brittiska singellistan. Därtill 22 låtar på Billboard Hot 100. Samt 19 låtar på Tio i Topp-listan fram till 1969. Man har släppt åtminstone 60 singlar eller EP-skivor, samt 26 album. Och karriären spänner över fem decennier. Hollies är dessutom en av de få brittiska popband, vilka bildades i början av 60-talet (tillsammans med The Rolling Stones) men som aldrig upplösts helt, utan fortsatt att spela in, samt turnera. I Sverige nu senast den 17 april 2016, då i Malmö Arena.
Jag lyssnar relativt ofta än idag på Evolution, vilken jag har som UK-original, självklart både i stereo- och i monoversionen, varav jag föredrar den senare. (Mono gjorde sig oftast bäst på den tidens utgivningar.) 1990 köpte jag en engelskpressad CD. Under senare år har jag inhandlat en 180-grams utgåva från bolaget Guerssen. Samt att jag även har införskaffat US-originalet på vinyl, vilken endast innehåller 10 spår. Man har helt enkelt slopat tre spår från UK-originalet, men istället adderat singeln ”Carrie Anne” som första spår.
Dr. Guro