När anmälan om 17-åriga Pernilla Johanssons försvinnande från hemmet i Bassköp kom in till polisen, några dagar före jul 1991, reagerade kriminalkommissarie Per-Åke Åkesson på en gång.
– Det var något som inte stämde, även om vi allra först inte kunde sätta fingret på vad det var, berättar han.
Det visade sig ganska snart att Pernillas försvinnande blev Per-Åke Åkessons första mordfall. Under 90-talet ledde Åkesson ett drygt dussintal mordutredningar tillsammans med sin spaningsgrupp i Kristianstad. De löste dem alla.
Kronan på verket var när han var ansvarig för att lösa mordet på Hörbyflickan Helen Nilsson.
I dag är Per-Åke pensionerad. Intresset för kriminalhistoria har han kvar liksom minnet för detaljer och människor han mött. Det är också här, säger han, som mycket av hemligheten ligger med att vara en framgångsrik polis.
– Det krävs mycket känsla, noggrannhet och envishet, för att lyckas, säger han, då Kristianstads-Journalen träffar honom i hemmet utanför Önnestad, bara några kilometer från huset där Pernilla Johansson försvann den där decemberkvällen 1991.
Det tog tre månader innan Pernillas kropp hittades av två unga pojkar, en bit utanför Vinslöv. Tre månader som Per-Åke säger var jobbiga. Även om allting ganska snabbt pekade på att det var sambon som var gärningsman, så hade polisen i princip inte ett mordfall förrän kroppen var hittad.
Åtskilliga skallgångskedjor letade förgäves genom skogarna.
Den 22-årige sambon hävdade att han och Pernilla hade haft en mysig kväll och att det var totalt oförklarligt att hon hade försvunnit. Två arbetskamrater till henne berättade en annan historia. Nämligen att de samma kväll skulle hämta Pernilla och hennes saker eftersom hon skulle avsluta förhållandet och flytta därifrån.-Det stämde inte alls, säger Per-Åke.
Först när kroppen hade hittats kunde polisen på allvar sätta hårt mot hårt mot den misstänkte sambon.
– Vi hade släktmiddag hemma den kvällen när jag fick budet att hon var hittad. Det var bara att åka, säger han.
Det som Per-Åke idag ser som det jobbiga under tiden fram till dess att offret hade hittats var att polisen var fullkomligt säkra på att de hade rätt gärningsman, men att han ljög och nekade i alla förhör. Han hade också full backning från sin familj. Hans mamma hade tvättat sonens kläder omedelbart natten efter mordet, och till polisen sade gärningsmannens pappa, enligt Per-Åke:
– Har han gjort detta så är det Pernillas eget fel.
När kroppen väl hade hittats bröt den 22-årige sambon samman i förhör och erkände att han hade knivhuggit henne då hon springande försökte komma undan från honom. Allt hände bara några minuter innan hennes arbetskamrater kom till hemmet för at hämta henne och hennes grejor.
Sambon dömdes till tio års fängelse.
Vid Lucia 1992 hade Per-Åke Åkesson semester, men när han fick höra att en flicka, 17-åriga Ann-Sofie Nilsson, hade ramlat i kanalen vid Domus i Kristianstad och drunknat körde han ändå in en sväng till polishuset.
– Den första reaktionen på polishuset var att hon måste ha varit kanonfull för att drunkna i kanalen, säger han.
Det hade hon inte alls varit. Obduktionen visade att hon hade obetydliga 0,2 promille alkohol i blodet. Det fanns heller inga tecken på yttre våld.
– Det var något vi var mycket konfunderade över eftersom det dessutom visade sig att hon inte alls hade drunknat. Hon hade nämligen inget vatten lungorna.
I tidningarna rubricerades dödsfallet som en olyckshändelse, men Per-Åke berättar idag att polisen aldrig avskrev det som en olycka, utan hade starka misstankar om att hon hade berövats livet på något sätt. De kunde bara inte komma på hur. Förhör hölls med ungdomarna som haft sällskap med Ann-Sofie Nilsson den här lussekvällen, alla resultatlösa.
Den som sist hade sett henne var 18-åringen Jonas Björk.
I januari året därpå, en dryg månad senare, fick polisen i Kristianstad ännu ett mordfall att utreda. En 29-årig man hittades skjuten på A3:s övningsområde i Norra Åsum.
– Det var en hel del konstigheter också kring det här fallet, minns Per-Åke Åkesson.
Det klarades emellertid upp ganska snabbt. En 46-årig före detta kronofogde berättade strax efter dådet för en präst om vad han hade gjort och prästen ringde polisen.
– Stiftet ville ha det till att prästen hade brutit bikten, som är det enda tysthetslöfte som inte kan brytas, men det hade aldrig varit fråga om någon bikt. Det hade varit ett samtal enbart mellan gärningsmannen och kyrkans företrädare.
Motivet till mordet fanns i en affärsuppgörelse som mördaren och hans offer hade haft. Det handlade om stulna bilar som kördes till Spanien och såldes vidare.
I början på februari 1993 var det en födelsedagsfest vid Huaröds IF:s klubbstuga. Under kvällen försvann Malin Rönndahl från festlokalen. Bland deltagarna fanns samme Jonas Björk, som figurerat när Ann-Sofie Nilsson dog på lucianatten. Han kom tillbaka till klubbstugan efter att ha varit ute en runda och behövde plåstras om. Han hade rivit sig på taggtrådstängsel. Efter omplåstringen deltog han också i sökandet efter den försvunna Malin.
Hon hittades död, ihjälslagen, ute på en äng en kort bit från stugan.
Med tanke på Jonas Björks skador blev han omedelbart intressant för polisen och när det sedan visade sig att han hade tidigare anmälningar på sig om misshandel och hade visat sig bli aggressiv i samband med festande togs han in för förhör.
Bara några dagar före larmet till Huaröd hade dessutom Jonas Björk suttit i polisförhör om misshandel av en annan flicka på nyårsnatten.
Han erkände mordet på Malin Rönndahl ganska omgående och en kort tid därefter erkände han också mordet på Ann-Sofie Nilsson.
– Det visade sig att han hade strypt henne med händerna utanpå rockkragen och därför inte gett henne de synliga skador som vanligen uppstår vid strypning, säger Per-Åke Åkesson.
Jonas Björk dömdes till tio års fängelse och lever idag under annat namn.
I augusti 1993 skedde ytterligare ett mord. Liksom i de allra flesta fallen kände mördaren och offret varandra sedan tidigare. 91-åriga Elida hittades död i sitt hem i Träne, väster om Kristianstad.
Per-Åke Åkesson har alltid varit noggrann med det typiska och tålamodskrävande polisarbetet. På mordplatsen var han noga med att ingen fick komma in, ingenting fick röras, förrän tekniska personalen gjort sitt jobb klart. Man hittade också spår som kunde ge DNA. Den gamla kvinnan hade blivit både våldtagen och mördad.
Däremot fanns det ingenting som talade för att gärningsmannen hade försökt råna henne eller stjäla någonting.
Uniformerad polis knackade dörr. Grannar hade hört mopedljud under natten.
Ganska snart kunde mördaren gripas. En 33-åring med psykiska problem som var känd i området och brukade passera med sin moped. Han erkände under förhör och det framkom att han hade ett svårt förhållande till sin mor, och att det var på henne han hämnades då han mördade den gamla kvinnan. Han fick livstids fängelse för dådet.
I Hammar hittades en man strypt med en elsladd i källaren. En 42-årig man som var nära bekant med mannen greps och dömdes till tio års fängelse.
– Det handlade om ett bråk i en missbrukssituation och mördaren var känd hos oss, säger Per-Åke.
Förutom de här morden var Per-Åke operativ chef när nattvandraren och dubbelmördaren Bengt Carlsson fångades in, vilket Kristianstads-Journalen tidigare har skrivit om. Han var också med och klarade upp morden på Ingrid Wälisch i Ängelholm, Julia Oltenau i Höganäs och Patrik Nadji i Klippan.
Slutligen var det Per-Åke Åkessons envishet som gav resultat i jakten på Helen Nilssons och Jannica Ekblads mördare, Ulf Olsson, vilket Kristianstads-Journalen också har berättat utförligt om tidigare.
I dag kan han berätta att polisen faktiskt var väldigt nära Ulf Olsson på ett tidigt stadium, men att det ”försvann” i utredningen. Han kan den gigantiska mordpärmen utan och innan och berättar också att han i efterhand funderat mycket på varför Helen Nilssons döda kropp placerades där den hittades, i Bröd, utanför Tollarp.
– Det har visat sig att Ulf Olsson hade bekanta i grannskapet. Kanske ville han på det här sättet rikta misstankarna emot dem, säger Per-Åke.
– Det är oftast ingen slump att en mördare gömmer sitt offer på ett speciellt ställe. De har oftast någon form av koppling till platsen, tillägger han.
När Åkesson tog hand om och satte sig in i Helenfallet hade de båda Skånelänen slagits samman och polisorganisationen fått en ny utformning. Inre stridigheter gjorde att landets mest effektive mordutredare hamnade vid sidan av. Han säger själv att han tog tag i Helenmordet därför att han faktiskt inte hade tilldelats någon arbetsuppgift alls.
Var hans sista år som kriminalpolis uppslitande på grund av bråken inom organisationen så kan han ändå idag se tillbaka på ett polisliv med många framgångar.
– Jag har alltid haft som mitt rättesnöre att försöka hjälpa folk som har haft det svårt på ett eller annat sätt. Det har jag känt vara min uppgift, avslutar han, Per-Åke Åkesson, kommissarien som kallats både supersnuten och Mr 100 procent.
Per Erik Tell