Den till sinnet mycket underlige Peder Stegefisk” var den siste i den mytomspunna ätten Egeside som påstås ägt en medeltida borg i Egeside, föregångaren till slottet i Vittskövle (fotot visar nuvarande slottet).
Vem var storherren ”Stegefisk” i Vittskövle och finns Egeside kvar? (Gert)
”Stegefisk” var enligt traditionen tillnamnet på den siste av manlig börd i den mytomspunna ätten Egeside, vars borg uppges ha varit en föregångare till Vittskövle slott. Ättens medeltidsborg ska ha legat ute i Egeside, strax öster om nuvarande järnvägsbro mellan Härnestad och Vittskövle, men inga lämningar har hittats efter borgen. Emellertid står inom ett begränsat område i dagens myggrika Egeside ett flertal mycket ålderdomliga ekar kvar, vars placering kan antyda förekomsten av en större byggnad tidigare i historien.
Stegefisk hette egentligen Peder Egeside och det berättas i äldre uppteckningar att han var ”underlig till sinnet”. På 1300-talet överlät han sin andel av borgen Egeside på släkten Krognos. Men bara på två villkor: om Krognos sörjde för hans uppehälle under resten av hans levnad och att han varje dag serverades stekt fisk. Detta säregna krav renderade honom i bygden epitetet ”Stegefisk”. Han gick ur tiden som ogift (kanske inte så anmärkningsvärt med så enahanda kostvanor) och med honom utslocknade även hela ätten Egeside.
Omkring 1930 var min mamma anställd på ett café i Kristianstad som hette Västran. Jag undrar var caféet var beläget? (Mats Bengtsson).
Efter att ha rådfrågat de lokalhistoriska tungviktarna, Sune Friström och Mats Pettersson, om tips på källor i ämnet, har jag tack var dem kunna inhämta underlag till svar på Mats Bengtssons fråga.
I Kristianstads innerstad finns flera kvarter som bär namn efter stadens militära epok. Ett är kvarteret Fotangeln i den gamla fästningens södra del. Kvarteret kom till efter den stora branden 1847 och begränsas norrifrån av den då nyanlagda Tivoligatan, i övriga väderstreck av Östra Storgatan, Västra Storgatan samt Södra Kaserngatan. Den norra fastigheten, närmast Tivoligatan, uppfördes 1851-52. År 1916 byggdes fastighetens östra del om till biograf som under följande årtionde bytte namn flera gånger. Den lika kände som karismatiske lokale nöjesprofilen Frans G Wiberg (som bland annat drev de båda nöjesparkerna Ekenabben och Sommarlust) köpte fastigheten med biografverksamhet 1920. Efter en brand 1927 renoverades biografen, fick 306 platser, och då även sitt slutliga namn, Bio. (Den anrika biografen Bio stängde för gott vid årsskiftet 2000 – 2001 när all bioverksamhet i staden koncentrerades till nybyggda Kosmorama).
Det var i denna fastighets andra våning, i korsningen Tivoligatan- Västra Storgatan, som det kafé var beläget som Mats Bengtsson frågar efter. Kafélokalerna kan fortfarande skönjas. Det nya och imponerande kaféet döptes till Café Westran (inte Västran) efter sin gatuadress, Västra Storgatan 47. Exakta årtalet för kaféets tillkomst varierar i källorna, men mest troligt är att kaféverksamheten på ovanvåningen etablerades i samband med en större ombyggnad 1934, då fastigheten bland annat försågs med två klassiskt sköna ”tempelgavlar” mot Tivoligatan och Västra Storgatan (någon källa anger dock tillkomsten så tidigt som mitten av 1920-talet). De klassiska dekorationsgavlarna utgör för övrigt ett utmärkt exempel på sen nyantik i Kristianstad.
Den spektakuläre Frans G Wiberg – som även uppträdde som munspelsvirtuos, en färdighet han förvärvat under sitt tidigare kringresande artistliv och som försett honom med ett kontinentalt rykte – stod som ägare till Café Westran fram till omkring 1940. Om kaféet därefter avvecklades eller fortsatte ytterligare några år i annan regi har inte gått att utröna.
Det var också vid korsningen Tivoligatan – Västra Storgatan som wendisterna av tradition stämde träff med sina flickor. En lyckad träff innebar biobesök och därefter (minst) en romantisk promenad i Tivoliparken. Dök flickan inte upp blev det tröstfika med kompisarna på Café Westran. Det är alltså inte en tillfällighet att Axel Olssons populära staty av Wendisten placerats invid just denna korsning.
Jag imponeras av den magnifika samlingen porträtt som finns i nya rådhuset på alla fullmäktiges ordförande. När beslutades att dessa skulle avbildas? (Axel N).
Ordföranden i fullmäktige i Kristianstad finns avbildade på porträtt alltsedan fullmäktigeinstitutionens premiärår 1863. Det var Otto Chr. Sylwan, ordförande i fullmäktige 1903-1911, som inför stadens 300-årsjubileum 1914 tog initiativ till att de sju första ordförandenas porträtt blev målade och upphängda i fullmäktigesalen. Därefter har proceduren fortsatt in i nutid. Parantetiskt kan nämnas att Otto Chr. Sylwan var 68 år då han tillträdde ordförandeposten, 77 då han avgick och 80 år då han lanserade idén om porträtteringen. Han avled två år efter stadens 300-årsjubilleum.
Vad vet vi om den första 1-maj-demonstrationen i Kristianstad som leddes av Hjalmar Branting? (”röd”).
Kristianstads socialdemokratiska förening bildades 1883. Lördagen den 1 september detta år hade skräddarmästaren och socialistagitatorn August Palm talat ute på Näsby fält. Senare samma kväll eller snarare natt bildades den första moderna socialistiska arbetarorganisationen i Kristianstad. Några år senare kunde föreningen räkna in 75 medlemmar. Den första 1-majdemonstrationen 1890 sågs fram emot av både medlemmar och sympatisörer och fick även omfattande utrymme i lokalpressen. I strålande sol samlades stora folkmassor vid Södra Boulevarden, varifrån tåget skulle avgå. Cirka en timme senare satte sig tåget i rörelse längs Östra Boulevarden. En musikkår gick i täten tillsammans med en ung kvinna, som bar en särskild röd demonstrationsfana (tåget innehöll totalt åtta röda fanor) med inskriften: ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila”. När tåget nådde Näsby fält, slutplatsen för mötet med tal, beräknades antalet deltagare av en del till minst 2000, av andra uppåt 3000 personer.
Kristianstadsbladet skrev om arbetarnas nya maj-högtidlighet: ”Den var lugn och värdig. Icke ett enda störande uppträde, inga omotiverade förlöpningar. Majdemonstrationen hedrade tillställare och deltagare”. Reportern noterade också att ”nu har arbetarrörelsen och kanske framför allt den fackliga verksamheten fått fast fotfäste i Kristianstad”.
Men det skulle röja länge innan arbetarrörelsen fick något reellt inflytande på det kommunala styret. Först 16 år senare får arbetarrörelsen sin första representant i stadsfullmäktige. Det utökats med ytterligare en representant 1914 men två år senare är man tillbaka till en ledamot i stadens styrande församling. År 1919 ökar socialdemokraterna med tio ledamöter i fullmäktige för att 23 år senare, krigsåret 1942, få total majoritet i fullmäktige med hela 25 representanter.
Frågeställaren har fel i att det var Hjalmar Branting som ledde det första 1-majtåget i Kristianstad. Men han kom till Kristianstad fem år senare (8 juli 1895) i samband med en demonstration för allmän rösträtt. Omkring 1 500 personer hade då samlats vid Södra Boulevarden för avmarsch till Skjutbanan på Söder (skjutbanan låg där Idrottsplatsen i dag är belägen). Där fanns en talarstol uppställd. Mötet öppnades av skomakare Anders Nilsson som därefter hälsade dagens talare välkommen, Hjalmar Branting.
Parantetiskt kan nämns att skomakare Anders Nilsson var mannen bakom Kristianstads första Folkets hus, invigt 1890, tillika också den svenska arbetarrörelsens första Folkets hus i landet. Men det var en annan skomakare som blev den förste socialdemokraten i fullmäktige 1906, Olof Andersson. Vid det högtidliga tillträdet kunde Kristianstads arbetarkommun räkna hela 1 300 medlemmar.
Det är inte mycket kvar av det gamla Vilan på Långebro. Vilket år anslöts det till Kristianstad? (Ove).
Natten till den 1 januari, krigsåret 1941, upphörde Helge å att utgöra gräns mellan Kristianstads stad och Vilans municipalsamhälle. Det var Vilan som var drivande till ett införlivande men det var regeringen som slutligt bestämde i frågan. Beslutet blev att inte bara Vilans municipalsamhälle utan hela Norra Åsum socken och kommun skulle ingå som en del i Kristianstads stad (som därigenom fick två församlingar: Heliga Trefaldighet och Norra Åsum, vilka nu återigen slagits samman).
Efter införlivandet ökade folkmängden i Stor-Kristianstad med 4 900 invånare till sammanlagt 21 190. I själva staden fanns 16 290 invånare, en ökning med 355 jämfört med året innan. Jämfört med tio år bakåt i tiden, år 1930, hade befolkningen i staden ökat med 2 903 personer. Till ytterligare jämförelse kan nämnas att folkmängden i staden år 1900 var 10 315 personer.
Varför kallas staden Kristianstad för Lilla Paris? (Anneli F).
Många har försökt ge sig i kast med uppgiften att söka en enda förklaring till varför Kristianstad fick smeknamnet Lilla Paris, men ingen har lyckats. På senare tid har det anförts att det skulle ha varit författaren Birger Sjöberg (1885-1929) som gett Kristianstad det numera så omhuldade smeknamnet Lilla Paris, då med viss ironi grundad på den tydliga och starka skiktning i samhällsklasser som utmärkte den tidens Kristianstad. Det är felaktigt, Birger Sjöberg har ingen delaktighet i tillkomsten av Kristianstads smeknamn Lilla Paris, även om stadens starka sociala samhällskickning är en av flera faktorer som kan ha bidragit till smeknamnets tillkomst.
Närmast sanningen har, enligt mig, professor Sven-Anders Söderpalm kommit. I ett lika noggrant som övertygande resonemang i uppsatsform, publicerad i Gamla Christianstads årsbok 2007, visar han att det inte går att finna en allmängiltig förklaring, utan flera plausibla förklaringar till bakgrunden för smeknamnets uppkomst. Första gången smeknamnet Lilla Paris dyker upp i lokal skrift är 1814, då i anknytning till stadens societetsdamers stora förtjusning i lyxiga kläder och prydnader. Andra förklaringar är kopplade till de för städerna Kristianstad och Paris tidstypiska boulevarderna.
Kenth Olsson