Bilden: Yngsjöböndernas dikesgrävning betraktades av flera kungar som ett hot mot rikes försvar.
Yngsjötrakten, i synnerhet Åhuskärr, lär bestå av gammal sjö- och havsbotten. När fanns här hav och sjöar och när och hur torrlades området? (Håkan N).
Frågeställningen är omfattande och så blir även svaret om det ska omsluta det berörda tidsspannet på ett stort antal miljoner år.
Yngsjöområdet var för bara 150 år sedan periodvis mer sjö än land. Beroende hur långt bakåt i tiden man väljer att gå så har havslinjen skiftat från 50 meter under nuvarande havsyta till 200 meter över densamma. Det sistnämnda inträffade för hisnande 100 miljoner år sedan. Människosläktet uppstod först 97,5 miljoner år senare och ännu för 100 000 år sedan fanns minst sex olika arter. Homo Sapiens blev enda kvarvarande art för endast 10 000 år sedan. Vid den tiden strövade jägarfolk i trakterna kring Yngsjö och utgrävningar här belägger boplatser från stenåldern, 6 000–7 000 år tillbaka i tiden.
Men låt oss inleda med en fascinerande ögonvittnesskildring med minnesbilder bakåt till 1800-talets mitt.
Då var området i snabb förvandling. Bakgrunden var det initiativ som godsherren i Vittskövle tagit avseende omfattande dikningar som genomfördes på de vidsträckta kärr- och mossmarkerna söder och sydväst om Yngsjö. Dessa vattensjuka arealer kom därigenom under 1800-talets sista decennier att snabbt omvandlas till bördig åkermark.
En känsla för denna rasande förändringstakt får man i ett fascinerande 90 år gammalt tidningsreportage som jag fann i mitt arkiv när jag sökte efter svar till frågeställaren. Kristianstadsbladet publicerade sommaren 1925 ett reportage med rubriken ”En kärnkarl av den gamla stammen”. Det var en intervju med lantbrukaren och fiskaren Nils Månsson i Furuboda, söder om Yngsjö, med anledning av att han fyllde 90 år.
Nils Månsson var född, uppvuxen och boende i en gård som varit i släktens ägo åtminstone sedan 1667. Han nådde tonåren redan före 1800-talets mitt och i reportaget berättar han hur hela Åhuskärr i hans ungdom ofta stod under vatten för att under senhöst, vinter och förvår förvandlas mer eller mindre till en sjö, där man seglade, rodde och fiskade. Genom kanalgrävningar dränerades markerna och i synnerhet efter grävandet av Segesholmskanalen på 1880-talet blev flera områden odlingsbara. Dessförinnan hade marken kring nuvarande Åhuskärr varit så sank och oframkomlig, att det inte ens gick att ha vägförbindelse med Yngsjö by (post och inköp gjordes i Vittskövle). Husgavlarna var försedda med järnöglor där boende förankrade sina roddbåtar som de tog sig fram med i översvämningstider.
Under Nils långa levnad gick Åhuskärr från sjö till kärr, därefter till bördigt och odlingsbart område. Han berättar hur han själv bedrev fiske när det fanns en sjö, därefter jagade villbråd då det blivit kärrmarker för att sedan odla när jorden torrlagts.
När de oförsonliga höststormarna slog till gick vågor även på sjön i Åhuskärr (i äldre brev benämnd ”Åhuskärrasjön”). Den enda torrlagda plats var höjden Billebacke norr om Åhuskärr. Funna stenåldersboplatser visar att denna smala åssträckning varit beboelig flera tusen år tillbaka i tiden, även då vattenomfluten.
Nils minns som i går den stora novemberstormen 1872 med tsunamiliknande våg som rev med sig en massa strand- och ålabodar, bland annat hans egen. Han kan även berätta om stormen 1875 som varade i sju veckor. Stormarna gjorde att många fartyg drev in från havet och strandade. Blev skadorna för omfattande höggs fartygen upp, last och inventarier bärgades och såldes på auktion.
Nils hade nått 37 års ålder när den norske tredäckade barken Halli strandade vid Furuboda efter ”tsunamivågen” i november 1872. Besättningen räddades i land genom att en armtjock tross fördes upp i riggen och ned för denna tross hissades man efter man. Halli blev till vrak, men en del av dess inventarier räddades och såldes på tullaktion. Eftersom fartyget tjänstgjorde som emigrantfartyg var inredningen ganska värdefull och i ett av Nils rum finns ett fint ekbord ur fartygets inredning som han ropat in på auktion.
Reportern avslutar med att påtala att Nils är av riktigt kärnvirke, men har också att brås på, då det finns flera hundraåringar i släkten (vilket var oerhört ovanligt i Sverige på 1920-talet).
Längre tillbaka i tiden hade markerna varit ännu mer vattensjuka. Nils farföräldrar följde kanske, eller deltog själva, när Yngsjöbönderna för hand grävde diken för att leda bort vatten från markerna. Det ingen i sin vildaste fantasi kunde ana var att ett av dessa diken i årtionden skulle vålla en rad kungliga regenter huvudbry. Gustav III var den förste kung som fick hand om ärendet. Men han skulle hinna bli lönnmördad, hans son Gustav IV Adolf avsatt och driven i landsflykt, hans bror Karl XIII ersatt av den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte (sedermera Karl XIV Johan), utan att någon av dem fann på en lösning som kunde undanröja den skada som Yngsjöbönderna ansågs ha orsakat landets försvar. Den i grunden oskyldiga dikningsgrävningen hade nämligen i den kungliga huvudstaden betraktats som det värsta sabotaget någonsin mot fästningen Kristianstad.
Det var i juli 1774 som bönderna i Yngsjö mangrant gått samman och inlett arbetet med att gräva ett drygt 1000 meter långt, 1 meter djupt och närmare 8 meter brett dike från Östersjön genom flygsanddynerna (vid denna tid hade det ännu inte planterats det långsträckta tallbälte som i dag finns längs kusten) till Lilla Yngsjösjön, nuvarande Lillesjö/Allet. Den 11 februari 1775 slår vårfloden till med kraft. Det anspråkslösa diket översvämmas och förvandlas till en bred älv, som det myckna vattnet väljer att följa istället för som tidigare, rinna ut i Åhus. Helgeåns vattenmassor slår ut i havet och Yngsjö förvandlas till en ö – och har så förblivit.
Yngsjöbönderna själva var nöjda. Dikningen hade minskat översvämningarna och frilagt nya betesängar och åkermark. Lilla Yngsjösjön tömdes nästan helt på sitt vatten och började växa igen. Även merparten av Stora Yngsjösjön drabbades av igenväxning. Helgeåns nya utlopp medförde att vattnet i ån sjönk 60-70 centimeter och blev så grund att alla transporter sjövägen mellan Åhus och Kristianstad tvingades upphöra i drygt 80 år. Händelsen i Yngsjö gav som nämnts eko på högsta nivå och i de många och långa utredningar som följde kom Yngsjöböndernas grävda dike att rubriceras ”Det fatala företaget”.
Hösten 1794, tjugo år efter det diket grävdes, lämnar Bernhard von Platen (vars son Baltzar skulle vinna internationell berömmelse på ett annat och betydligt större vattenprojekt, Göta kanal) efter ett besök på orten en utförlig redovisning.
I rapporten informeras kungen att det av allmoget grävda diket från början endast varit en liten bäck, men sedan vårfloden brutit in hade den svällt ut till en bredd av närmare 90 meter och ett djup på drygt 3 meter vid normalt vattenstånd.
I en annan senare utredning 1805 uppges bredden minskat till 77 meter, men i gengäld hade djupet ökat till närmare 10 meter. Utredaren påpekade att Yngsjöböndernas dikesgrävning medfört en så kraftig vattensänkning i Kristianstads vallgravar, att det trävirke som ingick i fästningsverkens underbädd delvis frilagts och riskerade ruttna. Det fanns alltså en uppenbar risk att försvarsverket skulle slukas av den sanka marken, invånarna drabbas av svåra sjukdomar, och stadens – och därmed också rikets – försvar åsamkas stor skada.
Nya utredningar tog vid, åtskilliga mer eller mindre realistiska förslag framfördes, men inga blev förverkligade. Gropahålet kom att bestå och det breda utloppet söder om Yngsjö slukar i dag huvuddelen av Helgeåns utloppsvatten.
Men ”Det fatala företaget” löste inte problemet med de ständiga översvämningarna i Åhuskärr, som fortfor att periodvis förvandlas till en stor sjö ännu långt in på 1800-talets andra hälft. Men det var ingenting mot de enorma vattenmassor som låg över trakten för drygt 100 miljoner år sedan. Här fanns då ett 200 meter djupt, subtropiskt och hajrikt hav, varöver flygande ödlor svepte. Under de årmiljoner som sedan kom och gick slog fyra istider mot trakten. Var och en med en tidslängd omkring 100 000 år. (Då kan man ha i åtanke att olika sorters växter funnits i 300 miljoner år när de första blommande växterna kom under dinosaurernas storhetstid för 130 miljoner år sedan).
För drygt 14 000 år sedan täcktes trakten av ett 2000 meter tjockt istäcke, vars tyngd pressade ner landmassorna mer än tusen meter under dagens marknivå. Sedan började isen smälta av mot norr med en hastighet av närmare 100 meter per år.
Vattenmassor vräkte ner över den platta slätten med resultat att för cirka 9000 år sedan hamnade dåvarande strandlinjen omkring 50 meter över nuvarande havsnivå (markeringar efter denna strandlinje kan vi för övrig i dag studera på Kjugekulls topp). Ungefär 1 500 år senare hade mycket vatten dragit sig tillbaka, men hela Åhuskärr-området låg fortfarande under vattenmassor medan nuvarande Hammarsjön bestod av alskog.
För cirka 6000 år sedan steg temperaturen och så småningom inträdde en värmeperiod i vår trakt som kan jämföras med våra dagars Medelhavsklimat. Värmen och en ständig landhöjning (marken höjde sig flera meter per århundrade) gjorde att strandlinjen som lägst kom att ligga cirka 50 meter under nuvarande havsytan.
För 5000 år sedan började havsnivån stiga på nytt. Östersjön bredde återigen ut sig och Helgeån fick sitt utlopp vid Torsebro. Yngsjö- och Åhuskärr förvandlades åter till hav. Först 1000 år senare skedde en stabilisering till ungefär dagens nivå. Då uppstod också konturerna till det som numera utgör Hanöbukten. Men mycket har förändrats även därefter, vilket inte minst Nils Månssons minnesbilder från sin långa levnad visar. Den som under vinterhalvåret besöker Åhuskärr och betraktar de ännu i dag områdesvisa sanka markerna, behöver inte mycket fantasi för att föreställa sig hur forna tiders ”Åhuskärrasjö” bredde ut sig över trakten.
Kenth Olsson