I den vackra lilla staden Evreux går jag in på museet, som ligger i en historisk byggnad alldeles bakom den stora kyrkan. Efter att ha passerat salarna och sett de arkeologiska artefakterna från romersk tid frågar jag damen i receptionen om hon vet ursprunget till stadens namn.
– Nej, det vet jag faktiskt inte, säger hon.
Sanningen är att detta Evreux har ett namn som stammar från tiden kring 900-talet. Danska vikingar härjade, brände, våldtog och etablerade sedan nationen Normandie.
Namnet Evreux hade de med sig hemifrån. Det är ett förfranskat Everöd!
Några mil norrut längs den slingrande Seine ligger Yvetot. Det är Ivetoftas franska namn.
Spåren efter de danska, många gånger skånska, vikingarna är många i Normandie, i trakterna kring Rouen.
Sent i den ljumma sommarkvällen visas ett imponerande ljusspel på den enorma fasaden på katedralen i Normandies huvudstad Rouen.
En skräckinjagande viking med hjälm rusar fram ur slickande eldslågor och den mångahundrahövdade åskådarskaran på platsen framför kyrkan drar unisont efter andan.
Rouens turistindustri lever på Jeanne D’Arc, Madame Bovary och så de förskräckliga vikingarna, nordmännen, som slog sig ned och grundade Normandie år 911.
Längst fram i en av kyrkans sidoskepp ligger vikingahövdingen själv, Rollon eller Rolf Ragvaldson. Han som kallades Gånge-Rolf av den isländske historietecknaren Snorre Sturlason, därför att han var så stor att ingen häst orkade bära honom.
Det lär inte vara sant.
Den figurprydda stenkistan i katedralen ger också ett högst ordinärt intryck. Åtminstone i fråga om storlek. Hertigen ser mer ut som en medeltida kristen kung med krona, och med händerna milt lyfta som i bön, än som en fruktad vikingahövding.
Gånge-Rolfs ursprung är omtvistat. Han ansågs länge vara norrman, men ett DNA-test ifjol visade klart att han var dansk, sedan generationer tillbaka. Han har kallats jarl över Halland och Skåne, men i dansk historia är han inskriven som skåning.
Det lär ha varit den norske kungen Harald Hårfager som landsförvisade Rolf från Norden. Det var inte alldeles ovanligt att ynglingar skickades iväg. Ett enkelt sätt att slippa stycka upp beteshjordarna, som utgjorde familjeförmögenheterna, i för många och för små delar i samband med arvsskiften.
Rolf for till Frankrike. Han tog sig uppför Seinedalen och var med och belägrade Paris vid flera tillfällen. Tillsammans med sina män bosatte han sig i närheten av Rouen.
Tekniken att ta sig uppför Seine med de stora långskeppen var lika enkel som genial. När tidvattnet vände tog strömmen fart och med dess hjälp praktiskt taget forsade invasionsstyrkorna djupt in i landet, från sina väntande positioner till havs.
De nya invandrarna var fruktade och inte särskilt välkomna av den franske kungen Karl III, han som kallades den enfaldige. Dummare var han emellertid inte utan att han insåg att Rolf och hans mannar hade kommit för att stanna och att de skulle kunna ha gemensamma intressen.
Vikingahövdingen, nordmannen, Rolf Ragvaldson och Karl den enfaldige kom till slut överens.
Vid den lilla kyrkan i St Clair-sur-Epte bestämdes det att nordmännen skulle få styra över den del av Frankrike som låg norr om floden Epte och ut mot kusten. Det var ett stort och frodigt landskap om än nu härjat, bränt och våldtaget av de förskräckliga vikingarna.
Rolf utsågs till hertig över området och fick i praktiken ett självstyrande litet rike. I gengäld skulle han inte anfalla Frankrike och dessutom hjälpa till med dess försvar i norr.
På kyrkogårdsmuren vid kyrkan i St Clair sitter ett anslag som förkunnar att här grundades Normandie år 911.
Det är inte helt enkelt att hitta dit. Byn är så liten att den inte är utsatt på mina kartor och inte heller noterad som historisk sevärdhet. Jag följer Seine söderut från Rouen och svänger av efter några mil då jag når Epte, som är mer en å eller bäck än en flod, och åker österut. En cykel- och vandringsled följer bäckens grönska och strax passerar jag målaren Monets trädgård i Giverny, ett turistetablissemang med hög status och gigantiska bussparkeringar.
Strax före St Clair kör jag uppför en höjd och ser ruinen av slottet och fortet Chateaux sur Epte, en av alla försvarsanläggningar som anlades längs den gamla gränsfloden mot Frankrike. Det här slottet var byggt av Vilhelm den röde som levde i slutet av 1000-talet och var ättling till Rolf i rakt nedstigande led.
Slottsruinen ser ovårdad ut, det är igenbommat, och enbart en liten skylt berättar vad jag har framför mig.
Även kyrkan i St Clair är stängd och låst då jag kommer dit. Det är lite trist eftersom jag gärna hade velat se den vita gränslinje mellan Normandie och Frankrike som lär finns i kyrkogolvet.
Här möttes Karl den enfaldige och Gånge-Rolf, på vars sin sida om strecket, för att göra upp om Normandie. När avtalet slutits krävdes det att Rolf skulle lägga sig på knä och kyssa kungens fötter. Det skrattade han bara åt. Kröka rygg för någon, vem det vara månde, var uteslutet.
Efter en stunds palaver skickade han fram en av sina män för att kyssa kungafötterna. När denne nordman utfört sitt uppdrag och reste sig tog han tag om kungens fötter och vräkte honom baklänges. Mer aktning än så kunde vikingarna inte kosta på sig.
Skratten lär ha rungat i den gamla stenkyrkan.
I kontraktet ingick också att Rolf skulle låta sig döpas och dessutom gifta sig med kungens unga dotter, Gisela.
Så skedde, men Rolf anade kungens sluga baktankar. Om Gisela födde honom en son skulle Normandies koppling till Frankrike stärkas. Rolf hade redan en son, Vilhelm, och en dotter, med det nordiska namnet Gerlög, med sin kvinna Poppa av Bayeux, som han på äkta vikingamanér hade kidnappat under ett plundringståg i Bretagne.
Rolf hade redan bestämt att denne Vilhelm, som kom att kallas Vilhelm Långsvärd, skulle bli hans arvtagare.
I kölvattnet av detta utspelas rena rama TV-såpan i Normandie, då Karl den enfaldige skickar ut två agenter som ska spionera för att reda ut om Rolf på allvar försöker göra unga Gisela gravid. Det gör han inte, men skvallret går om de båda kungaspionerna och han låter helt sonika avrätta dem på torget i Rouen, efter en summarisk rättegång. En maktdemonstration av den politiskt starke Rolf, som enligt avtalet med kungen inte hade domrätt i Normandie.
Historien om kungens äktenskapsspioner är väl känd och lär ligga till grund för Shakespeares drama om Hamlet.
Även om Normandie enligt traktatet med Karl III ska tillhöra normanderna för evig tid så blir det slutligen ändå en integrerad del av det moderna Frankrike.
Rolf Ragvaldson, skåningen Gånge-Rolf, som seglade ut från Kattegatt över de stora haven med sina män, blev emigrant och grundade Normandie, blev anfader till en räcka kända stormän och kungar.
Den kanske mest uppmärksammade av dem alla är Vilhelm Erövraren som 1066 i samband med slaget vid Hastings blev kung av England och grundade en ny kungaätt där.
På den normandiska landsbygden idag syns det inte mycket av de förfärliga nordmän som en gång i tiden koloniserade landet, men läser man vägskyltar och bynamn så kan man med språkforskares hjälp leda hundratals namn tillbaka till Skandinavien.
Evreux är Everöd, slår författaren Clas Brunius fast i sin bok Nordens fransmän (1982). Den fina lilla staden Yvetot, några mil norr om Rouen, är bara en omskrivning av skånska Ivetofta. Liksom Caudebec ska vara det västsvenska Kallebäck, även om här skett en rolig förväxling från kallt till varmt. Kallebäck blev Calidus Beccus när det tecknades ned av en lärd skrivare på latin en gång i tiden. Latinets calidus betyder inte kallt, utan varmt!
När jag passerar Caudebec undrar jag om vattnet numera är kallt eller varmt i det lilla sidoflödet till Seine.
Per Erik Tell