Vid tiden för det sjöburna vikingaslaget i vår trakt år 1026 dyrkades Tor, Oden och de andra asagudarna. Men var stod det blodiga slaget? (Carl Larssons målning ”Midvinterblot”.
Du har skrivit om ett vikingaslag mellan tre nordiska kungars flottor i Helgeå kring 1000-talet. Har du någon mer information om bakgrund, tidpunkt och plats och vem som vann striden? (Anders Lord)
Det mytomspunna vikingaslaget i Helgeån år 1026 är den enda händelse i Kristianstadstraktens historia som fått märkbara politiska följder, inte bara för Norden, utan även för Europa. Men stod slaget vid Helgeåns mynning utanför Åhus? I Hammarsjön utanför Åsum? På slätterna kring Elleköpinge? Efter att på nytt gått igenom de medeltida källorna och det nutida forskningsläget om händelsen, är mina slutsatser följande:
Den blodiga vikingadrabbningen vid 1000-talets början saknar tillförlitliga källor. De skildringar som finns bevarade lämnar motstridiga uppgifter. Historiker har därför under lång tid tvistat om den geografiska platsen för denna kraftmätning mellan det danska imperiets kung Knut och kungarna i de nordiska grannländerna.
Teorierna har varit flera. En del smått vildsinta. Någon historiker har till och med velat förlägga vikingaslaget till den forna ”Heliga ån” i Långhundraleden, en gammal vattenled i sydöstra Uppland. Den absoluta majoriteten forskare anser dock att slaget mellan de nordiska kungarna utspelade sig i eller i närheten av skånska Helgeån.
I århundraden var Åhustrakten ett känt vikingacentrum. En bit innanför Helgeåns mynning, på nuvarande Mölleholmen, fanns på 800-talet en av Nordens allra största vikingahandelsplatser – fullt jämbördig med det samtida Birka. Sjöfarare från när och fjärran, som Bagdadkalifatet, besökte marknaden. Intill åkanten stod husen täta och i verkstadsbodarna tillverkades färgrika klädesplagg, vackra bärnstensamuletter, utsökta bronssmycken och skickligt smidda vapen. I mer än hundra år blomstrade denna marknad med sina mer än 600 permanent boende vikingar, innan den försvann in i historiens dimmor.
Till de avgörande källorna hör de nära nog samtida norsk-isländska skaldedikterna som bär på historiska syften men också fabulerar rejält. Den i särklass främste av dessa skalder var islänningen Snorre Sturlasson (1148–1241). I sin Olofssaga, troligtvis nedskriven på 1220– 1230-talet, ger han en ingående och levande skildring av slaget. Det gör även den lärde och litterärt lysande dansken Saxo Grammaticus (cirka 1150–1220) som dessutom påstår att fallna krigare begravdes i en massgrav ”apud Asum” /vid Åsum (men det kan inte uteslutas att det är en felskrivning för ”apud Aosum”/ vid Åhus). Huvudkällorna är sålunda Snorre och Saxo, men det bör tilläggas att dessa är nedskrivna cirka 200 år efter slaget. Och i vissa fall finns det flera varianter av det skrivna. Obeaktat det är det oomtvistligt att slaget var av den digniteten att det gav genljud hos den tidens främsta historieskrivare.
Om man söker skapa en röd tråd i dramat med utgångspunkt uteslutande i bevarade skrifter, kan skildringen få ungefär följande händelseförlopp. Dramat inleds med att en svensk-norsk krigshär under den norske kungen Olav Haraldsson, kallad den digre, senare den helige, och sveakungen Anund Jacob, samlar sina flottor utanför Helgeåns mynning alternativt seglar in i Helgeån, för att där invänta den dansk-engelske kungen Knut och hans krigshär. Alla inblandade är släkt med varandra. Knut är halvfarbror till Anund Jacob och hans syster Astrid, som i sin tur är Olavs hustru.
Knuts flotta är jättelik. Själv seglar han ett 80 meter långt skepp med 60 skeppsrum. Kung Olav och Anund Jacob bygger en fördämning av virke och torv – ett arbete som tar flera dagar i anspråk. När Knuts flotta sedan uppenbarar sig, släpps timmerstockar och vattenmassor loss och orsakar stor drunkningsdöd och förödelse hos fienden. Men Knut samlar sina styrkor och slår tillbaka med full kraft.
I en anglosaxisk årsbok anges dessutom, som för att ytterligare förvirra nutida spekulationer, att sjöstridskrafterna kompletterades med landhärar och att ett slag stod även till lands. Det är för övrigt i denna skrift Helgeåns mynning omtalas för första gången i bevarade historiska källor. Drabbade landhärarna samman på de utbredda slätterna vid numera försvunna Elleköpinge, ett par kilometer väster om dagens Åhus?
Elleköpinge försvann ur historien under 1600-talets andra hälft, men ännu vid 1500-talets mitt fanns här både klockare och präst, medeltida stenkyrka med gravplaster och prästgård. I Elleköpinge har man funnit rester efter boplatser som sträcker sig ner i förhistorisk tid.
Vi vet att Elleköpinge, strategiskt beläget invid Helgeå och den omfångsrika (numera försvunna) Ripa sjö, utgjorde ett viktigt nav för omgivande trakt redan på vikingatiden. Resta bautastenar vid den intilliggande åsryggen, sydväst ner mot Helgeåns vatten, ger nutida levande en god vink om att det var här de vikingatida färdvägarna sökte sig fram. Platsen sluttar ned mot en vik som måste ha erbjudit en förträfflig hamn för vikingar.
Vid en arkeologisk utgrävning 1965 gjordes ett sensationellt fynd. Inmurad i sockeln efter den försvunna medeltidkyrkan fann man en runsten från 1000-talets början. Stenen är drygt tre meter hög, en meter bred, en halv meter tjock med inristningen ”Billing reste efter Skröte, denna sten”.
I en uppteckning från 1600-talets början nämns även en av bautastenar kringlagd ”kämpagrav” i dessa trakter. Kämpagraven har trots efterforskningar inte återfunnits, men fynd av människoskelett vid en utgrävning 1939 har kunnat slå fast förekomsten av vikingatida begravningar i omkringliggande trakt.
Namnen på den funna runstenen är inte kända från någon annan runskrift eller som skånska mansnamn. Kan de två ha tillhört någon av de främmande vikingahärar som den anglosaxiska årsboken nämner? Utgjorde ”kämpagraven” en av runstenar markerad viloplats för stupade på land i samband med trekungaslaget 1026?
Om vi återgår till den sjöburna huvuddrabbningen så är en trolig förklaring till att Nordens regenter valde Helgeån eller Hammarsjön för en uppgörelse, att dessa vatten utgjorde naturlig gräns mellan de danska och svenska rikena (om man nu vid denna tid kan tala om dessa områden som något som liknade riken).
Källmaterialet är som nämnts motstridigt om vem som avgick med segern. Men högst sannolikt var det Knut. En kort tid efter slaget präglas nämligen mynt i Sigtuna på vilka Knut – då redan kung över Danmark och England – tituleras kung också över svearna. Och i ett brev från Rom 1027 kallar han sig konung över en del av dessa svear. Även Blekinge kom under denna tid att infogas i Knuts mäktiga rike. Kort därefter blir han herre även över Norge och får då tillnamnet ”den store”.
Det utkristalliserar sig två huvudteorier. Slaget stod antingen i Helgeå eller i Hammarsjön. Det finns stöd i källmaterialet för båda tolkningarna. Stod slaget vid Helgeåns mynning eller en kort bit uppströms behövdes inte ”Gamle ström” passeras vid Mölleholmen, där vikingarna av allt att döma skulle ha tvingats rulla sina skepp på land förbi den steniga forsen. Ett omständligt och tidsödande moment som endast företogs om inga andra alternativ fanns. Däremot kan denna fors med nivåhöjning förefalla som en lämplig plats för en fördämning som de medeltida källorna uppger uppfördes inför slaget.
En intressant aspekt inom ramen för denna teori är också det fynd från 1900-talets början som gjordes vid muddringsarbeten i Åhus hamn. Då påträffades tre vikingaskepp på botten av Helgeån. Dessa vikingaskepp i ek, som medvetet hade sänkts med stora stenar, vilade i gyttjan som en spärr rakt över Helgeåns kungsådra. Sannolikt som åtgärd inför ett stundande fientligt angrepp. Skedde det inför den jättelika vikingadrabbningen 1026?
Den andra teorin pekar mot Hammarsjön. Där Kristianstad ligger idag fanns vid 1000-talets början flera större öar som passar in på de beskrivningar som Snorre och Saxo ger av drabbningarna. På den tiden var Helgeå fullt segelbar från mynningen upp till Torsebro (men att den sjöburna drabbningen skulle ha utspelat sig upp mot Torsebro bedöms som osannolikt). Härstammar de två vikingatida svärd man funnit i Helgeån också från denna tid eller strid?
Och nuvarande Norra Åsum (som så sent som i slutet av 1200-talet stavades Asum som också är Saxos´ stavning i sin skildring av händelsen) låg vid tiden för slaget invid Hammarsjöns västra strand och var lättillgängligt från sjön. Här har man också gjort fynd som kan härröra från en massgrav.
Enligt runstenen i Åsums kyrka utpekas ärkebiskop Absalon och Esbern Mule som kyrkans byggherrar. Intressant i sammanhanget är att Absalon av allt att döma var en av de viktigaste uppgiftslämnarna till Saxo. Absalon måste ha varit tämligen välinformerad om de ännu levande berättelserna i bygden om det stora vikingaslaget knappt 200 år tidigare.
Att det vikingaslag som påverkade hela Västeuropas historia verkligen utspelade sig i Kristianstadstraktens vatten får i dag anses definitivt klarlagt. Likaså att aldrig någonsin tidigare har en nordisk konung härskat över ett så stort välde, som Knut den store gjorde åren efter vikingaslaget år 1026.
Men om platsen för det blodiga trekungaslaget var vattnet vid Åhus eller utanför Åsum, eller om ett landbaserat slag utspelat sig på fälten omkring Elleköpinge, kan inte fullt ut klarläggas då källorna här framhärdar i sin knapphet. För egen dels spekulation tycks det något mer sannolikt att det historiska sjöburna vikingaslaget utspelat sig utanför Helgeåns mynning alternativ en bit in i ån med Mölleholmens fors som bortre gräns. Fynd indikerar att någon sorts vikingatida drabbning torde ha förekommit även på land i närheten av Elleköpinge.
Kenth Olsson