Bessingedramat
Bild; Bessingemordet. Bild från Inspelning av TV-serie Skånska Mord i Axatorp september 1985. Marianne Wesén och Mats Eklund spelar Else Nilsdotter och Per Sjöstedt. Bild: Roony Johansson
När drängen Per Pålsson Sjöstedt skulle lämna gården i Bessinge och återvända till Wendes Artilleriregemente i Kristianstad, för att fullfölja sin militärtjänstgöring, sade husmor, Else Nilsdotter Åberg:
-Om du bara kommer tillbaka Per så ska vi göra det omöjliga möjligt.
Med hjälp av Pers morbror, den fattige torparen Jakob Persson Eld från Södra Rörum, sattes en tid senare planen i verket till det som skulle bli det ökända Bessingedramat.
Mordet på husbonden Ola Månsson skedde redan 1881 men en av de inblandade kom inte till vila i vigd jord förrän 128 år senare, 2009.
Tillbaka till den 28 november 1881. Det var kallt, mörkt, regnigt och blåsigt.
Ola Månsson var bonde på gården Bessinge nummer 6 i Östra Sallerups socken, mellan Hörby och Önneköp. Hans intresse för lantbruket överskuggades av hedersuppdraget som kyrkovärd.
Sedan drygt ett dussin år tillbaka vara han gift med Else Nilsdotter. Hon kom från Äspinge och var både bestämd och sträng. De hade dottern Anna tillsammans, men det var inget lyckligt äktenskap.
Hos Månsson bodde också Johanna Persson Eld, som arbetade som piga och kökshjälp. Johanna tog också dit sin mor, Lovisa, änka efter dragonen Per Eld, och så småningom kom också Johannas son Per Pålsson Sjöstedt som dräng. Det var en förhållandevis välbärgad liten gård Månsson ägde, som bestod av minst tre sammanbyggda hus. Drängen Per bodde i den lilla stugan, med sin mor och mormor.
Per Pålsson Sjöstedt var 23 år gammal och tolv år yngre än sin husmor Else, men det hindrade dem inte från att bli häftigt förälskade. Även om Ola Månsson till synes inte förstod eller såg vad som pågick mellan Else och Per, så visste alla andra på gården och i byn vad som hände i ladugårdar och skogsdungar.
Else och Per bestämde sig för att de måste göra någonting åt sin kärlekshistoria. Per kunde i drömmarna också se sig själv som husbonde på gården.
Som värvad militär tvingades Per Pålsson Sjöstedt delar av året tjänstgöra vid artilleriregementet, men eftersom Sverige var i fred och det snålades med statens kassa för militära utgifter så hemförlovades soldaterna med jämna mellanrum för att få sin utkomst från annat håll.
Bessingedramat är en av SVT:s kända filmatiseringar i serien Skånska Mord, dramatiserat av författaren Max Lundgren. Det är i den TV-filmen från 1986 som Else Nilsdotter säger till Per Pålsson Sjöstedt då han ska återvända för en tids militärtjänstgöring att om han bara kommer tillbaka hem ska de få det omöjliga att bli möjligt.
Per skadar sig i foten och reser från sjukhuset i Kristianstad tillbaka till Ola Månssons gård. Kärleken blomstrar mellan honom och husfrun och planerna på att göra sig av med Ola Månsson får allt fastare form.
Efter mycket diskuterande ser de en lösning på sina problem i form av Pers morbror Jakob Persson Eld, som bor i Södra Rörum, en mil bort från gården. Han är till en början svår att övertala, men går till slut med på att utföra dådet efter löften om ett bättre liv. Jakob Persson Eld var bara en fattig daglönare och hade svårt att försörja familjen. Nu skulle han rikligt belönas och till och med få eget hus på gårdens ägor.
Måndagskvällen den 28 november 1881 var det dags för Jakob Persson Eld att skrida till aktion och utföra sitt hemska uppdrag.
För att inte lämna spår efter sig som sedan kunde leda till honom hade han gett sig iväg till Äspinge och lånat ett par alldeles för stora träskostövlar. I dessa traskade han iväg till Bessinge.
Geväret hade han lämnat till Per redan några dagar tidigare, och denne hade förvarat det i en kista i drängkammaren.
Den här kvällen hade Else och Per gett sig själva uppdrag i malttorkan i Frännarp där man arbetade med mältning för årets julöl. De skulle då båda kunna ses av andra och således ha ett vattentätt alibi för mordet. Per lämnade för en stund arbetet och gav sig iväg för att överräcka mordvapnet åt morbror Jakob, innan han skyndade sig tillbaka, och enligt uppgift med liv och lust gick inför arbetet samtidigt som han sjöng glada visor.
Plötsligt small skottet.
Ola Månsson som suttit i storstugan, lutad över Bibeln, slungades baklänges ur stolen och dog ögonblickligen. Jakob Persson Eld hade laddat bössan med varghagel och blybitar för att vara säker på utgången av dådet och smugit sig alldeles inpå fönstret invid där Ola Månsson satt.
Dottern Anna sov på bänken vid kakelugnen i samma rum som Ola Månsson satt. Hon vaknade av smällen och fönsterglaset som krossades och såg sin far falla ihop på golvet, med halva huvudet bortskjutet.
Pigan Johanna, Pers mor, sprang in i storstugan och möttes av förödelsen. Hon skickade omedelbart bud efter Else Nilsdotter och tog så gott det gick hand om den uppskrämda dottern.
På sin väg hem genom den mörka kvällen och natten gjorde Jakob Persson Eld sig av med vapnet och när han kom hem gömde han träskostövlarna i en vedhög.
Dagen efter drog kronolänsman Georg Krook igång polismaskineriet och han lämnade ingenting åt slumpen. Han var en av de första landsbygdspoliserna som lade tid och kraft på brottsplatsundersökning och intresserade sig mycket för de stora och ovanliga stövelspåren.
Han tillverkade en mall av ett tydligt avtryck i leran på gården och skickade, likt prinsen i sagan om Askungen, ut konstaplarna för att eventuellt hitta ägaren till stövlarna.
Förhören med gårdsfolket gav ingenting. Den nyblivna änkan kommenterade att den tidigare drängen möjligen haft agg gentemot Månsson då Per Pålsson Sjöstedt ersatt honom. Men drängen hade alibi.
Stövelmallen gav emellertid napp och en skomakare kunde berätta att det var hans egna nysulade träskostövlar som avbildats och som han nyligen lånat ut till daglönaren Jakob Persson Eld.
När Krook sedan hittade flera vittnen som kunde berätta att de hade sett Eld traska från Södra Rörum till Bessinge mordkvällen så togs han in för förhör. Jakob Persson Eld erkände ganska snart vad han hade gjort och vem som hade fått honom att utföra det hemska dådet. När Else Nilsdotter och Per Pålsson Sjöstedt konfronterades med uppgifterna erkände också de.
Den 3 december 1881, inte ens en vecka efter mordet, häktades alla tre misstänkta för mordet på Ola Månsson och fördes de till fängelset på fästningen Malmöhus. Under tre rättegångsdagar erkände åter igen Jakob Persson Eld mordet, medan Else förklarade att det var Pers idé och han i sin tur menade att hon hade varit den drivande bakom brottet.
Alla tre inblandade dömdes i januari 1882 till döden genom halshuggning. Tidningarna kallade dödsdomarna för det hemskaste som hade hänt inom svensk rättsskipning. I Sydsvenska Dagbladets referat från sista rättegångsdagen har tidningsmannen tecknat en snabb bild av hur de dömda tog emot domen:
”… Jakob Eld syntes nu, som under hela rannsakningen, lugn och undergiven, hustru Nilsdotter bad under häftiga snyftningar, under det hon utfördes, om förskoning från lifsstraffet och Sjöstedt lämnade under stilla gråt sessionssalen.”
Hur det ändå var så kom männen lindrigast undan.
Några veckor efter domen hade Else Nilsdotter två rejäla näsdukar som hon lyckades knyta en snara av. I sin förtvivlan hängde hon sig i en krok på cellväggen.
Bara ett halvår senare fick Jakob Persson Eld och Per Pålsson Sjöstedt av kung Oscar II sina straff omvandlade till livstids fängelse.
De benådades och släpptes fria 1908. Jakob Persson Eld återvände till sin familj och sitt gamla liv som daglönare i Södra Rörum. Han dog 1928.
Per Pålsson Sjöstedt kom hem till Bessinge där han levde tills han blev 91 år gammal och dog 1949. Han är begravd i en omärkt grav vid Östra Sallerups kyrka, inte långt från Ola Månssons grav, vars sten är märkt: ”Död för en mördares hand”.
Else Nilsdotter fick inte begravas på kyrkogården eftersom hon begått självmord. Istället grävdes Elses kropp ned på den speciella kyrkogård som finns i anslutning till fängelset.
Trots att hon undkommer halshuggningen blir hon begravd utan huvud!
Fängelseläkaren August Wingstrand dekapiterar nämligen kroppen och behåller huvudet för anatomiska studier. Det lär finnas en makaber och osmaklig beskrivning av hur August Wingstrand låter kråkorna befria kraniet från mjukdelarna.
Skallen sågades dessutom i två delar och märktes upp på insidan med texten: ”Hustru Elsa Nilsdoter från Bäsinge, hängd å Malmö slott 1882”.
När fängelseläkare Wingstrand lämnade sin tjänst och flyttade hem till Västergötland tog han Else Nilsdotters huvud med sig. När han sedermera dog hittades det av brorsonsonen Karl Georg Wingstrand, som var utbildad zoolog och tog det med till Köpenhamn då han blev professor vid Institutionen för jämförande anatomi på universitetet.
När denne Wingstrand gick i pension 1987 paketerade han Else Nilsdotters kranium i en låda och skickade det till Malmö museer på Malmö slott. Efter mer än 100 år var hon tillbaka på platsen där hon dog.
Malmö museer packade upp och registrerade huvudet som objekt nummer MHM 007306 men ställde av etiska skäl aldrig ut det.
När tjänstemän från museet i Malmö sedan träffade kollegor i Hörby i mars 2008 kom diskussionen upp om Else Nilsdotter skulle tillåtas återvända till sina hemtrakter. Så blev det också.
Den 9 juni 2009 genomfördes en enkel ceremoni vid Östra Sallerups kyrka. En liten låda i blankpolerat trä med mässingshandtag hade tillverkats enkom för Else Nilsdotters kranium. Under kyrkklockornas klämtande klang och en liten grupp människor närvarande, bland annat avlägsna släktingar till Else Nilsdotter, blev hon så slutligen begravd, Bessingedramats huvudperson.
Per Erik Tell