I det platta Skåne kan man ta sig upp på en höjd och räkna kyrktornen på slättlandet. Vi ser dem i byarna men vi har kanske aldrig stigit in och hört historier från generationer tillbaka. Våra svenska kyrkor är kulturhistoriska skattkammare.
Journalens Per Erik Tell tar er med på guidade turer i nordöstra Skånes kyrkor och lyssnar på deras spännande berättelser.
På 1600-talet var det viktigt att komma i tid till gudstjänsten. Inte minst efter den svenska ockupationen 1658.
Nils Tuesen i Övarp hade mycket att stå i och kom ofta för sent. Då var det redan fullt i kyrkan i Norra Ströö och han fick ingen sittplats. Nils löste det på sitt eget sätt – han snickrade till en stol som bara var hans.
Han ristade in följande i stolen.
”DENNE STOL HÖRER MIG NELS TUSEN TIL MET RET. DER MA INGEN MET MIG OM HANEM TRETE MEN LADE MIG DEN BEHOLD SEL MENS IEG GUDS ORD HÖRE VEL OC MIG DEREFTER AT SKIKE SA AT IEG DET EVIGE LIF KAN FA AMEN. ANNO 1665 NILS TUSÖN I ÖFVEREP”.
– Stolen var på väg att hamna i vedkorgen på 1930-talet då den räddades av fröknarna Tufvesson i Övarp, berättar Olof Westerdahl, som guidar Journalen i Norra Ströö kyrka.,
I dag står den fullkomligt unika stolen i koret i kyrkan och minner om Nils Tuesens senfärdighet och problemlösningsförmåga. 1600-talsskåningarna var troligen ganska småväxta med dagens mått mätt. Stolen passar unge Philip Hamilton på Ströö gård alldeles utmärkt.
Norra Ströö kyrka är byggd i kalksandsten, troligen från Ignaberga och stammar liksom så många andra stenkyrkor i Skåne från 1100-talets mitt eller andra hälft. Det är svårt att exakt tidsbestämma hur gammal kyrkan är och det blir ännu svårare då man förstått att den utsattes för en omfattande brand redan i början av 1200-talet.
Biskop Eskil i Lund nämner dock redan 1145 att det finns en kyrka i Norra Ströö.
Kyrkan har alltid varit nära förbunden med Ströö gård. I Ingela Frid och Nils-Åke Sjöstens bok om kyrkan i Norra Ströö berättas att gården från början var ett klostergods under dominikanerklostret i Roskilde men efter reformationen lämnades gården över till olika danska adelsätter.
En rad prominenta herrar sätter avtryck i kyrkans historia.
En av dem var Johan Taube. Inte minst i kyrkan där såväl altartavlan som predikstolen lär ha bekostats av Taube. På predikstolen kan man hitta Dannebrogen, den danska flaggan.
När gränserna ritades om tog svensk adel över och 1680 var det Georg Henrik Lybecker som var godsägare i Norra Ströö. Han tituleras både generalmajor i kavalleriet och landshövding i Göteborgs och Bohuslän.
– Lybecker var regementschef på fästningen i Kristianstad och Ströö gård var regementschefens boställe, berättar Olof Westerdahl.
Lybecker avled i Kungälv men begravdes troligen i Ströö kyrka i en gravplats i kyrkans kor, vilket inte var alla förunnat. Till kyrkan hade han skänkt bland annat en nattvardskalk i guld.
När kyrkan renoverades 1948 öppnades gravkoret och det konstaterades i en rapport att det fanns rester av ett större antal träkistor av 1700-talstyp bland annan bråte, mer eller mindre söndervittrade, skelettdelar och balsamerade extremiteter. Vem benresterna tillhörde visste man inte.
Men det finns goda skäl att anta att Georg Henrik Lybecker och hans familjemedlemmar var bland dem liksom en dotter och svärson vid namn Greiffenschultz.
På väggen i koret sitter tre storvulna epitafier, minnestavlor, över bemärkta familjer. I mitten tronar Lybeckers vapensköld, flankerad av Greiffenschultz och Danckwardts, trots att Georg Danckwardt är begravd i Färlövs kyrka. Han var direktör för krutbruket i Torsebro och dog där 1721. Däremot köpte sonen Christian Georg Danckwardt Ströö gård efter pappans död och knöt familjen till Norra Ströö kyrka.
En annan personlighet man inte kan gå förbi i Norra Ströös historia är Anders Sigfrid Rålamb (1753 -1841). Han var ryttmästare, flyttade in 1783, men är mer känd för sin konstnärliga ådra än som bonde. Han tecknade och målade i akvarell en rad skånska slott och herresäten vilka finns bevarade hos Kungliga Biblioteket.
Många prominenta män passerar, men på senare tid är det en kvinna som satt mest spår i Ströö kyrka. Katarina Hamilton (1945-2012) på Ströö gård engagerade sig i kyrkoarbetet och har betytt mycket för hur dagens interiör är utsmyckad.
– Det var Katarina som för drygt tio år sedan gav sig upp på vinden i tornet och hittade en hel del fina saker som bara lagts undan och förfallit, berättar kyrkvärden Maritha Hamrin.
Bland annat rörde det sig om oskattbara textilier som plockades fram och restaurerades. Nu ligger de i en visningsmonter inom glas och ram, där fukt, temperatur och ljus är reglerat för bästa möjliga miljö.
Där finns ett purpurfärgat altartäcke (antependium) i sammet med släkten Rålambs vapensköld. Altartäcket tros från början ha varit en fana från 1600-talet. Anders Sigfrid Rålamb har tecknat av fanan och noterat att det rörde sig om hans farfars kusin Gideon Rålambs banér som brukats vid Karl XI:s kröning 1672, då det bland annat reds tornerspel.
Ytterligare en rad andra textilier finns till beskådan i kyrkan.
Katarina Hamilton har också designat den ambo som nu står vid predikstolens fot i kyrkan. En ambo är en enkel talarstol som prästen idag använder vid gudstjänst istället för att äntra predikstolen och hamna över församlingens huvuden.
Bengt Romell har snickrat ambot av almeträ från Ströö gård och Karin Persson vävt klädet som hänger frampå av lokalt lingarn. Ambot invigdes påskdagen 2013. Det fick Katarina Hamilton aldrig uppleva då hon avled i december 2012.
Hennes insatser för det kulturhistoriska som idag lyfts fram i Norra Ströö kyrka är stora.
Innertaken i kyrkans imponerande stjärnvalv är rikt illustrerade. Gamla kalkmålningar som sägs ha utförts av den så kallade Vittskövlegruppen, som eventuellt bestod en enda målare, Nils Håkansson (Nicolas Haquini). Många kyrkor i nordöstra Skåne har dekorerats av Vittskövlegruppen under åren 1460-1480.
– Vittskövlegruppen känner man igen på deras stora näsor och tunga ögonlock och mjuka runda former, berättar Olof Westerdahl och pekar ut flera gammaltestamentliga scener i taket.
Målningarna målades över på 1700-talet och först 1948 togs de åter fram och fick 2003 en översyn då de konserverades för att ytterligare stå emot tidens tand.
Andra intressanta och ovanliga artefakter i kyrkan är dess träskulpturer. Det finns flera stycken och de äldsta stammar från 1400-talets mitt och slut.
Äldst är träfiguren som föreställer den norske vikingakungen Olav Haraldsson som gått till historien som St Olof. Han hann plundra byarna kring Mälaren, förstöra London Bridge och kristna Norge innan han stupade som 35-åring år 1030. Efter sin död ansågs han ha genomfört ett antal underverk och blev helgon.
St Olof hänger i Ströö kyrka, längst fram innan koret, i ett nött helgonskåp.
Tillsammans med ytterligare tre träskulpturer, troligen av något yngre datum, reste St Olof 1914 från Ströö till Malmö och representerade skånsk kyrkokonst på Baltiska utställningen.
Tidigt fanns klockstapel. Kyrkotorn är oftast av senare tid. I Norra Ströö inleddes diskussionerna om ett torn till kyrkan 1812 då kyrkorådet beslutade att ett sådant skulle byggas. Först 1836-37 stod det klart. Och var näst intill ett fiasko.
Frid och Sjösten citerar i sin bok arkitekten C G Brunius som 1850 besökte kyrkan då tornet redan byggts om och minskats ned för att inte rasa ihop, och försetts med en så kallad lanternin med spröjsade fönster högst upp:
”…det fyrkantiga torn, som år 1837 blev uppfört, är till sin användning lika opassande som till sitt murningssätt ovaraktigt.”
Sättningar skedde redan strax efter invigningen och fasaden fick sprickor.
”Under klockringning med bägge klockorna, när man höll fingret över rämnan å östra sidan synes den märkbart vidgas…”
Kyrkovaktmästare Stefan Svensson tar Journalen med på en tur upp i tornet, som idag känns stadigt trots rangliga snedtrampade och slitna trätrappor, till de båda klockorna som fortfarande ringer till mässa.
En av dem bär kung Fredrik I:s monogram, den andre Karl XI:s.
Allra högst upp, i lanterninen, har målare och byggmästare klottrat sina namn och årtal på väggarna. En lokal historielektion i sig.
Läs mer: Norra Ströö kyrka, andlig utpost och pionjär i gammal kulturbygd av Ingela Frid & Nils-Åke Sjösten (2020)
Per Erik Tell