Många av militärerna från Wendes, en gång världens största artilleriregemente, har genom århundradena på olika sätt låtit tala om sig.
Ett av de mer spektakulära livsödena stod nog ändå Robert Edward Bruce för som tog avsked som sergeant vid Wendes i Kristianstad och gav sig ut i världens vimmel. En livsresa som slutade som komedi på Södra Teatern i Stockholm och vars innehåll har alla ingredienser för en framgångsrik TV-serie.
Bruce inledde sin offensiv mot livet med att resa till England och gifta sig med dottern till en förmögen vinhandlare vid namn O’Donnovan i Dartmouth. Sedan tog han frun och for till Sydamerika och Brasilien där det under 1820-talets frihetskrig var tillräckligt mycket oroligheter för att en välutbildad svensk soldat skulle känna sig hemma.
Han deltog i fälttåget mot Montevideo i dagens Uruguay 1826-28 och fick avsked 1831 då alla utländska militärer tvingades lämna den brasilianska krigsorganisationen.
Istället for han till Spanien där carlistkriget brutit ut, men fortsatte istället till Sverige där svärfar köpt en gård åt honom. Kanske för att locka honom bort från krigen.
Robert Edward hade lärt hustrun lite svenska och när kyrkoherden i byn kom på besök hälsade fru Bruce på honom med orden:
– Drag ända in i rödaste helvete!
Bruce hade sagt att det var den bästa hälsningsfrasen då man mötte de kyrkliga potentaterna. Kanske såg han det själv som ett utslag av humor. Utifrån betraktat är det svårt att kalla det något annat än elakhet och pennalism.
Sergeant Bruce titulerade sig kapten när han lämnade fru och barn i Sverige och drog ut i världen på nytt. Inte ensam utan tillsammans med en annan dam, en annans fru, som han hade mött. Det stod till och med i Aftonbladet om Bruces flykt från hemmet:
”Den lika mycket för sitt vackra utseende som för sina mångfaldiga äventyr, i synnerhet med fruntimmer, beryktade Robert Bruce, vilken i hemlandet presenterat sig under titeln kapten, har ställt till med en uppseendeväckande skandal genom att resa från Sverige med en fru, som för hans skull måst skilja sig från sin man.”
Inte särskilt långt senare dyker han upp i en domstol i London anklagad för att ha hotat en Mr Barber med vars dotter han nu hunnit gifta sig. Ännu en ny kvinna. Mr Barber hade hämtat hem dottern direkt efter vigseln då han förstod att brudgummen redan var gift på annat håll. Bruce klådde upp svärfar, hämtade sin unga brud och hamnade inför rätta, anklagad för misshandel och bigami.
Skandalen väckte stort uppseende i London och många turer blev det. Ett papper från Sverige ansågs först klara honom ur knipan med tvegiftet, men ogiltigförklarades senare och Robert Edward Bruce dömdes till sju års deportation till Botany Bay i Australien.
Han var emellertid tillräckligt fräck och företagsam för att klara sig ur också detta.
Enligt egen utsago lär han ha övertygat domaren om att han hade utövat tregifte och mot den förbrytelsen fanns ingenting i lagboken, varpå han släpptes.
Axel Paulin som skrivit berättelsen om kapten Bruce i boken Svenska öden i Sydamerika (1951) tror istället att det var en inflytelserik svåger, baron von Brunov, som använde sitt inflytande.
Bruce släpptes och for till Paris, där han en tid försörjde sig som mannekäng. En tid senare är han anställd i turkiska armén och deltar i ett fälttåg mot Syrien. Även där hamnar han i klammeri med rättvisan och är tvungen att hålla sig undan. Paulin nämner inte vad Bruce sysslade med i Turkiet, mer än att han tar sin fez ur skolan, på nytt reser till England och på nytt gifter sig, innan han återvänder till Sverige.
Han kallar sig nu överste Bruce Bey och tar sig in i riksdagen via Riddarhuset. I Skånska Telegrafen av 8 januari 1848 motionerar han under skrattsalvor från riksdagens andra ledamöter om att flottans skrotade linjeskepp ska användas till fängelser, seglas till kolonin St Barthelemey där fångarna kan odla jorden.
Samma år citerar Tidningen för Södermanland kollegan Friskyttens Dagblad av den 30 januari:
”Stockholm. Det förmäles att herr Bruce Bey skall blifwa utnämnd till guvernör på St. Barthelemey, med willkor, att han afhåller sig ifrån att på Riddarhuset widare uppträda till regerings förswar.”
I Stockholm frodas och växer spiritismen och det ockulta drar stora mängder intresserade. Bruce som hade lärt sig en del knep och magiska trick i Orienten höll snart seanser och mystiska möten. Hans specialitet lär ha varit ”animalisk magnetism och hypnotism”, som inte var effektivare än att han gav besökarna som hade svårt att gå i dvala under seansen en hjälpande hand, helt enkelt en sittopp.
Han uppträdde som överste Bruce Bey, klädd i någon sorts halvmilitär kostym med ridstövlar och exotisk röd fez på huvudet. Två nya äktenskap hann han med i huvudstaden efter att det tredje legitima avslutats. Själv skröt han att han varit gift tretton gånger. Han lär också haft minst ett dussin barn över hela världen.
Samtidigt som Bruce Bey väcker uppseende och intresse får han också finna sig i att förlöjligas av en näsvis presskår. I Uddevalla Tidning den 13 april 1854 berättas:
”Jag har likväl bort nämna ett rykte., att öfverste Bruce Bey, pascha av två hästsvansar blivit rappelerad från Turkiet, der han lärer erna utföra ett kolossalt experiment med sin välbekanta förmåga som magnetisör. Han lärer nemligen åtagit sig att, i spetsen för Turkiska hären, medelst utsträckandet af sina magnetiska fingrar insöfva hela den ryska armén, ur hvilken sömn den ej utan Bruce Beys medverkan kan väckas. Under tiden hafva Turkarne tillräckligt rådrum att decapitera sina stormodiga fiender. Men detta är likväl endast ett on dit för hvars sanning jag icke kan ansvara.”
Detta år spelas på Södra Teatern i Stockholm den komiska enaktaren ”Frieri och bryderi, Bruce Bey eller den stora magnetisören”. Fyra år senare avled förre sergeanten vid Wendes Artilleriregemente Robert Edward Bruce efter kortvarig sjukdom.
Han hade en yngre bror, James William, som blev general i Brasilien, men det är en helt annan historia och en tredje broder, Andreas Bruce föddes egentligen som flickan Therese men levde hela sitt liv som man. Om denna tidiga transperson har Kristianstadshistorikern Mats Pettersson tidigare skrivit.
Per Erik Tell