Vid Gryts kyrka hanns Mickel i Bosakullas band av snapphanar från Örkened upp av de svenska styrkorna sedan ett försök att erövra Wanås slott misslyckats.
Det var sommar 1677 och det skånska kriget var som intensivast. Hela Örkenedsbandet höggs ned eller tillfångatogs och de som överlevde konfrontationen hängdes senare vid Wanås. Även Mickel i Bosakull.
Så skriver författaren Carl August Cederborg i sin bok Den siste snapphanen. Mycket av boken utspelar sig kring Wanås och kyrkan i Gryt.
-Cederborg har mycket historiska kunskaper men har också hittat på en hel del i sina böcker, säger Nils-Åke Sjösten från Hanaskog som guidar Journalen vid Gryts kyrka.
Det är alltså inte säkert att massakern skedde just här och just då, eller om den ens skedde, men Cederborg var väl förtrogen med Gryts kyrka. Hans far Tufve Cederborg utsågs 1859 till kyrkoherde i Kviinge/Gryts pastorat och det var i Gryts kyrka den blivande författaren för första gången såg och hörde sin far predika.
Det har han skrivit om i Bläckhornsgrums (1896):
”Det var en liten anspråkslös landtkyrka, belyst af talgljus efter råd och lägenhet, men för mig var det en saga i sten och ljus ur “Tusen och en natt“, en glänsande försal till himlen. ”
Andäktig träder han in i kyrkan och deltar i högmässan. Han är tolv år gammal. Så här beskriver han minnet, där framförallt två saker gjorde starkt intryck:
”Det ena vårpsalmen »Var helsad sköna morgonstund», som på mig gjorde ett öfverväldigande intryck. Orgeln var nog icke något prima verk och nog voro åtskilliga röster ganska skrofliga. Men för mig var det sferernas musik. Det andra var att presten inför altaret uppträdde i messkrud. Något så ståtligt och imponerande hade jag aldrig förr sett. »Inte kan det vara pappa, som är så grann?» hviskade jag min mor i örat? Jag blef helt häpen, då hon svarade: jo. ”
Det är tyst och lugnt när Journalen besöker Gryts kyrka. Kyrkan ligger på en liten höjd i byn. En grusväg går förbi och ringlar någon kilometer söderut mot Wanås. Det lyser i kyrkan där vaktmästare Anna Olsen tänt upp och förberett vårt besök.
Gryts kyrka stammar från slutet av 1100-talet och ser på många sätt ut som andra kyrkor från tiden med ett långhus, kor och absid samt ett torn som fått sitt utseende några sekel senare. I Gryts fall troligen från 1500-talet.
På ett markant sätt skiljer sig Gryts kyrka. Det är en patronatskyrka som alltså haft höga beskyddare, i detta fallet godsägarna från närbelägna Wanås. Omkring 1800 byggdes ett gravkor som en utbuktning på den norra sidan. Gravkoret fungerar också som herrskapsläktare, en väl tilltagen loge någon meter upp med sammetsklädda stolar där ädlingarna kunde följa mässan på första parkett.
Ett unikt bygge.
I gravkoret ligger Betty Jennings som år 1800 instiftade fideikommissen på Wanås och vars förste innehavare blev Carl Axel Wachtmeister af Johannishus.
En gallergrind kan stängas till för herrskapsläktaren. På den sitter släkten Jennings vapensköld.
Betty Jennings var den som formade Wanås till det slott det är idag med stora ombyggnader. Hon var gift med två landshövdingar. Den förste Carl Axel Hugo Hamilton dog då hon var 29 år och näste Carl Adlerfelt bara tre månader efter bröllopet med Jennings.
Det sitter en stor tavla i gravkoret som inte nog kan lovorda Hamiltons person:
”Här hvilar fordom Kongl. Majest troman landshöfdingen i Christianstad ridd. af Svärdsorden friherre herr Carl Axel Hugo Hamilton född d 12 juli 1722 hvars kännemärcken voro en alvarlig wördnad för Gud, rena intagande seder widsträckte kunskaper, uppriktighet och sanning, et skarpt och genomträngande snille, styrka, ståndaktighet et ömt medlidandehjerta. Samhellet uplyste han, menskligheten hedrade han, med sina dygder…o.s.v.”
Trots lovorden står Hamilton i skuggan av sin hustru Betty Jennings.
Predikstolen mitt emot herrskapsläktaren är från 1634 och har Christian IV:s monogram. Den rikt smyckade predikstolen är dessutom signerad av en troligen rätt stolt hantverkare som hette Paulus.
En av de mer kända prästerna som verkade i Gryts och Kviinge kyrka hette Andreas Maglow. Han uppehöll kyrkoherdetjänsten i nästan femtio år och blev en populär präst, trots sina mänskliga tillkortakommanden.
Han drack lite väl mycket ibland.
Nils-Åke Sjösten berättar:
– En gång i Kviinge kyrka var Maglow så berusad att han ramlade nedför trappan från predikstolen och när han väl kom på fötter, knäppte han upp byxorna och kissade i kyrkan, mitt under mässan.
Det blev naturligtvis en präktig skandal men dansken Maglow höll sig kvar till år 1700, alltså långt efter det att Skåne blivit svenskt. Maglow är en karaktär som författaren Cederborg gillade och i Göingehövdingen får prästen en viktig roll:
”Det behövdes endast en pålitlig underhandlare, som förmådde sätta sig i förbindelse med snapphanarna. Och en sådan var ju lätt funnen. Vem skulle nämligen bättre kunna utföra ett dylikt uppdrag än kyrkoherden Maglow i Kviinge, som var köttslig bror med den mäktige snapphaneanföraren Severin.”
Släktförhållandet är troligen påhittat av Cederborg. Hans Severin var bondson från Skivarp. Maglow var född i Gryt som förr hette Magleby.
I Lunds stifts herdaminnen från 1857 har denne besvärlige Maglow huvudrollen över flera sidor. Han var tydligt i bråk med sin klockare som uppmärksammade honom på att han inte alltid följde ritualen och klockaren, som själv var full en juldag och spelade fel melodier, skvallrade på Maglow för att denne sagt:
”…det skulle blifwa en fanens examen för klockaren om han lärde barnen swenska”.
Maglow försökte också trolova sin hustru med en tänkt efterträdare, pastor Quiding, så att denne skulle gifta sig med henne efter hans död. Inte heller det tilltaget uppskattades av domkapitlets höga herrar. Quiding skickades norrut, bort från prästfrun i Kviinge.
Själv bad Maglow om ursäkt för att han kissat i kyrkan. Domkapitlet ville degradera honom till vice pastor för hans uppstudsighet och puerila beteende och halvera hans lön, men prästen i Österslöv gick i god för honom.
Själva kyrkorummet får en alldeles särskild resning genom den höga, djärvt välvda romanska triumfbågen. Altaruppsatsen i ek är från 1636 och prydd med en korsfästelsemålning inramad av rikt snidade sidopartier och i överstycket den uppståndne Kristus med korsfanan.
Dopfunten i grön granit är från 1200-talet och kyrkans äldsta inventarium. Den kastades ut på 1600-talet och ersattes av en dopfunt i ekträ. Den gamla dopfunten hittades emellertid och återbördades till kyrkan 1959. Då hade den bland annat tjänstgjort som grisho.
Kyrkbacken i Gryt har en gammal religiös tradition. Här invid ligger ett järnåldersgravfält och den mur som ringar in kyrkogården har krönts av flata stenar som en gång stod på det forna gravfältet.
På kyrkans södra sida står en gammal gravvård som tidigare funnits inne i kyrkan. Den uppmärksammar karolinen och ryttmästaren Carl Jacob Böcklin som förde Wanås ryttare i Karl XII:s fälttåg mot Peter den Store. Han slapp uppleva nederlaget vid Poltava då han skadades svårt i slaget vid Lesna 1708, fördes hem till Wanås och dog 1710.
Det finns också en idag oläslig grav som omgärdas av ett järnstaket. Där ligger frälseinspektorn Holm och troligen två av hans barn. Holm levde på 1700-talet och graven är kyrkogårdens äldsta.
Kyrkogårdsmuren har såväl i väster som i söder en stiglucka. Det är en port genom vilken man passerade för att komma in på kyrkans heliga mark där en annan jurisdiktion rådde och där man kunde få en fristad. Troligen är stigluckorna jämngamla med muren som omnämns i källor redan på 1600-talet.
En bit väster om kyrkan ligger ett stort flyttblock. Någon av sagojättarna har kastat iväg det för att förstöra kyrkan. Han missade.
Per Erik Tell