Ida Bäckmann (1867-1950) var fröken i Åhus samskola under några år i slutet av 1800-talet. Hon blev senare en av Sveriges första kvinnliga resejournalister.
I San Bernardino i Paraguay är hon ihågkommen. På legendariska Hotel del Lago är rum nummer 24 uppkallat efter henne. En skylt utanför rummet berättar om Ida Bäckmann och hennes vänskap med Selma Lagerlöf.
Osvaldo Codas drev hotellrörelsen tills helt nyligen och har förvandlat hotellet till ett veritabelt museum över kända gäster, varav fröken Bäckmann var en.
Rum 24 är dekorerat med bilder av Ida och Selma.
Ida Bäckmann for iväg till Paraguay 1908. Hon hade tillbringat en tid i Buenos Aires i Argentina och reste uppför Paranáfloden för att besöka svenskkolonin Villa Elisa strax utanför huvudstaden Asunción.
I sin bok Blodiga dagar i Paraguay skämtar hon om att hon inte får missa revolutionen. Mycket riktigt hinner orden knappt uttalas förrän det brakar loss. Då befinner hon sig i den svenska kolonin en bit från huvudstaden Asunción.
Hon skriver:
”Harm och missräkning jäste inom mig. När ändtligen en revolution här i Sydamerika kom till stånd, då ville mitt öde, att jag skulle bli utestängd från den.”
Ida Bäckmann är fast besluten att betrakta revolutionen på närmare håll. Hon rider tillbaka till huvudstaden, och finns på gatorna, redo att följa revolutionen på nära håll.
”Kulorna visslade och hveno ganska tätt, men det föll mig underligt nog aldrig in, att någon af dem skulle kunnat träffa mig. Från den punkt, där vi stodo, kunde vi urskilja, att man upphört att bombardera poliskasernen och istället vändt sig mot den närliggande teatern. I ett gathörn ett par kvarter från oss voro några kanoner uppställda, med hvilka man underhöll en skarp eld mot denna byggnad.”
På revolutionens tredje dag har nyfikenheten ersatts av dysterhet. Hon har passerat högar av stupade, och sett anhöriga i förtvivlan jämra sig över sina döda söner, makar eller fäder.
Hon sitter på första parkett när utländska diplomater hjälper till att förhandla fram revolutionsfreden. Efter ett lyckat regimskifte skriver hon, om hur läget förändrades i huvudstaden:
”Redan samma dag började kött och mjölk torgföras, och på hotellet hade vi ett festligt samkväm, där den franske ministern, som ägde en sällsynt musikalisk begåfning, föredrog åtskilliga af sina egna kompositioner och slutligen överraskade oss skandinaver med att på oklanderlig svenska sjunga Värmlandsvisan.”
Dagen efter ger hon sig iväg till kyrkogården Chacarita för att övervara högtidligheten då revolutionens offer ska begravas. Hon går ensam en rond genom stadens gator:
”Allt blod hade ännu ej hunnit borttvättas, afskjutna fingrar, söndertrasade lemmar och andra spår efter drabbningen såg man här och där, men alla lik voro, så vidt jag kunde finna, bortfraktade.”
Efter upplevelserna i huvudstaden tar hon sig till Hotel del Lago, som grundades redan 1888, vid den vackra sjön Ypicaraí för att vila sig inför den fortsatta resan i Sydamerika.
Hon avslöjar att hon faktiskt inte bor i själva hotelldelen på Hotel del Lago, utan:
”vid stranden af denna sägenomsusade sjö ägde kurortens främsta hotell en liten stuga, omgifven af palmer och fikonträd samt inbäddad i klängväxter, och denna uppläts som bostad åt mig.”
Den lilla stugan finns inte kvar. Osvaldo har gjort en några hundra kvadratmeter stor botanisk trädgård, eller snarare djungel med en stig man kan vandra i den omfattande växtligheten.
– Ornitologer har konstaterat att trädgården hyser 42 olika fågelarter, säger Osvaldo Codas.
Ida Bäckmann sitter vid verandan och ser kolibrierna gnistra och den hon kallar bichou-fou-fågeln (troligen den ganska vanliga horneron, min anm.) hoppa omkring. Hon skriver:
”Här kretsade skarorna af papegojor öfver mitt hufvud, och härifrån kunde jag höra apornas skrik i träden. Mina landsmän besökte mig allt som oftast, och en ständigt utökad krets af bekanta utfyllde de stunder, jag ej önskade vara ensam…”
Mycket mer skriver hon inte om vistelsen på Hotel del Lago, men det räcker för att Osvaldo skulle döpa ett rum efter henne, göra henne mer känd i Paraguay än i Sverige och locka dit mig.
När jag besöker Hotel del Lago håller Osvaldo Codas på att sälja ut hotellets inventarier. Han har brutit arrendet med ägarfamiljen då de inte kommer överens om vad Osvaldo anser vara nödvändiga investeringar.
Hotellet grundades på 1880-talet av Wilhelm Weiler, en tysk invandrare. Hela San Bernardino var vid tiden en tysk koloni. Ännu idag är familjen Weiler ägare men hotellrörelsens framtid är osäker.
Osvaldo har lagt mycket möda på att kartlägga hotellets historia och älskar att berätta om prominenta gäster på hotellet. En annan han har spårat är den svenska filmstjärnan Greta Garbo.
– Hon kom tillsammans med bland annat Marlene Dietrich och Joan Crawford.
Han har gjort sin research, Osvaldo Coda. Han är samlare och envis lokalhistoriker.
– Jag hörde folk berätta att de sett Marlene Dietrich. Det var kanske mest intressant, San Bernardino är ju en stad som grundats och byggts av tyskar.
Så han började forska och hittade en gästbok för Wald Frieden Haus, ett sedan länge bortglömt hotell. Där fanns Marlene Dietrichs signatur – och Greta Garbos!
Wald Frieden Hof var, till skillnad från Hotel del Lago, ett för tiden liberalt ställe. Snarast skulle Osvaldo vilja jämföra det med det vi kallade hippieparadis på 1970-talet. Damerna gick topless i trädgården och 20-talsdekadensen var i full sving. För samkönade förhållanden var det alldeles rätt ställe.
– Allt pekar på att Garbo och Dietrich hade ett förhållande, nästan viskar han.
När de blev törstiga gick de till Hotel del Lagos berömda biergarten och svalkade sig. Här fanns Paraguays enda kylskåpskalla öl.
Det finns otaliga historier om tyska nazister som bott på Hotel del Lago. Joseph Mengele lär ha varit en stadig gäst och redan året efter invigningen, 1889, drabbades hotellet av en skandal då Bernhard Förster, Nietszches svåger, som försökt skapa ett Nueva Germania i Paraguay tog livet av sig på rum nummer 19.
Det är en annan historia.
Per Erik Tell