Var Åhus tilltänkt för ett kärnkraftverk?
Björn skriver att han förra sommaren var på rundvandring i gamla kärnkraftverket i Barsebäck. Guiden uppgav då att vid planeringsstadiet på 60-talet var en av de tilltänkta platserna Åhus. Det hade Björn aldrig hört tidigare och undrar om det är sant och i så fall varför Åhus valdes bort.
Uppgiften stämmer. Före ¬anläggningsbeslutet 1965 utredde Sydkraft flera andra förslag på lämpliga platser för ett skånskt kärnkraftverk. En av platserna var hamnområdet i Åhus, en annan tilltänkt plats var Båstad. Varför det inte blev Åhus, Båstad eller någon annan plats än just Barsebäck, berodde på Barsebäcks närhet till Danmark. På 1960-talet drev nämligen danska politiker ett intensivt lobbyarbete för att få verket placerat nära ¬Köpen¬hamn, då det skulle garantera tillgång till billig el för den danska huvudstaden.
Det är nu 15 år sedan Barsebäcksverkets sista reaktor togs ur drift. Med facit i hand, med de protester som följde efter etableringen, kan boende i Kristianstadstrakten nog vara tacksamma över att kärnkraftverket inte placerades i Åhus. Dessutom slipper man i dag undan röran med rivningen av hela anläggningen! Kraftverket började rivas 2016 och ska enligt plan vara jämnat med marken senast 2030. Det är den första nedmonteringen av ett svenskt kärnkraftverk, en mycket komplicerad process, som beräknas kosta fem miljarder kronor.
Istället för etablerandet av ett kärnkraftverk i hamnområdet i Åhus 1965 invigdes 12 år senare det danska företaget Danogips stora gipsplattefrabrik på den tilltänkta kärnkraftsplatsen. Fabriken är fortfarande i drift. Till skillnad från Barsebäck.
När skedde den förödande branden i (Gärds) Köpinge by? (Kjell)
Jag förmodar att du med din fråga avser storbranden 1896. Varje natt gick en väktare runt i (Gärds) Köpinge från kl. 22.00 till kl. 03.00 och ropade ut klockslaget vid tre platser, det vill säga där bystenarna då fanns. Om eldsvåda utbröt nattetid hade väktaren till uppgift att signalera i byahornet (i dag förvarad på Kulturen i Lund) för att väcka byborna som då ”gick man ur huse” för att bistå med släckningsarbetet. När väktaren tutade i byahornet gällde det för kyrkväktaren att så snabbt som möjligt klämta i kyrkklockorna. Detta skedde vid storbranden 1896, men resultatet blev ändå förödande. Branden ödelades 26 bostadshus och en gård i (Gärds) Köpinge och mer än hundra bybor blev hemlösa. Flertalet av de eldhärjade byggnaderna låg sydväst om Köpinge bro och utmed bygatan. Vaktsysslan för att upptäcka bränder fanns kvar i byn fram till 1937.
I historieböckerna är ålfångsternas främsta guldår 1959, men det året förstörde även en fruktansvärd storm det mesta av ålfiskarnas redskap i Hanöbukten. Varför har det inte skrivits något om det? (Per K).
Året 1959 registrerades i Ålakusten den högsta andelen ålfångster någonsin, hela 443 ton. Ålakusten sträckte sig från Åhus i norr till Kivik i söder. Varken förr eller senare har man varit i närheten av detta rekord. Och då kan påpekas, att den stora majoriteten ål som fångades detta (och andra) år inte blev föremål för officiellt registrering.
Det var i slutet på 1950-talet som Ålakusten i folkmun döptes om till Guldkusten på grund av de enorma ålfångster som buktens vatten gav. Det var inte ovanligt att en ålfiskare rekordåret 1959 fångade 3000 kilo ål under en enda natt. Det ska jämföras med de 10-20 kilo ål som dagens ålfiskare ser som en god fångst under ett dygn.
Den legendariske Ålakungen Sven Wilhelm Nilsson hade 1921 i Åhus grundat Ålexporten, som fick sin guldålder under 1950-talet och utvecklades till Europas största inom ålrökeri. I jättelika sumpar i vattnet utanför anläggningen, belägen invid Gamla Äspetbron vid Gamla Skeppsbron, förvarades närmare en halv miljon kilo ål. Som mest röktes det fyra ton ål om dagen i 19 stora rökugnar och Ålakungen bestämde priserna på den europeiska ålmarknaden (Ålexporten gick i graven 1980).
Men det som inte nämnvärt har noterats i böcker och skrifter om ålfiskets guldålder är, precis som frågeställaren skriver, den förödande storm som slog till mot Guldkusten i november 1959.
Det var under lördagen och söndagen den 14-15 november 1959 som en sydostlig vind börjat blåsa upp och redan under helgen ökat i styrka så pass att det gick illa åt ålfiskarnas redskap. Under måndagen ökade det till full storm på 25 sekundmeter med enorm förödelse som följd. Ålakungen Henning Nilsson, med mångårig erfarenhet av stormhärjningar längs Ålakusten, intervjuades i Kristianstadsbladet. Han, liksom andra garvade ålfiskare, ansåg att det var den värsta storm som drabbat Ålakusten sedan 1912. De vågor som växte sig allt större på Östersjön under måndagen den 16 november bedömde Ålakungen som ”höga som huslängor” med följd att ”inte ens en ålahomma på hundra kunde vara fiskeduglig efter ovädret”.
Skadorna på ålbottengarn, fisksumpar och hommor betecknas som de svåraste som drabbat kuststräckan under decennier. Henning avslutar: ”Något ålfiske efter detta oväder räknar man inte med”. Trots det så blev ålfisket 1959 det bästa någonsin. Så hur hade det kunnat sluta om inte stormen hade satte förtida punkt på ålfisket?
Hur såg Warzawapakten på Kristianstadstrakten under kalla kriget?
Arkiven i Östtyskland och Polen visar att krigsplaneringen under kalla kriget hela tiden utgick från att Skåne skulle utraderas med sovjetiska kärnvapen. Som ett led i strategin upprättades hemliga sovjetiska kartor över flygfältet i Everöd och hamnen i Åhus.
I Warzawapakten ansvarade Östtyskland och Polen för krigsplaneringen mot Nordtyskland, Danmark samt Skåne, medan Sovjet svarade för planeringen mot övriga Sverige. När Berlinmuren föll och sedan också Sovjet och Warzawapakten, öppnades arkiven i Östtyskland och Polen, men de i Sovjet/Ryssland, förblev stängda. Därför känner vi bara till krigsplaneringen mot Skåne, inte övriga Sverige.
Vad avslöjade då arkiven i Östtyskland och Polen? Jo, att Warzawapakten aldrig planerade för ett konventionellt krig, utan från första stund var det ett massivt angrepp med kärnvapen mot Skåne som gällde. Bara mot Nordtyskland och Danmark, dit Skåne räknades i krigsplaneringen, skulle mellan 820 och 1000 taktiska kärnvapenladdningar sättas in på slagfältet. Denna strategi var gällande fram till Berlinmurens fall 1989. Om vi fokuserar på Kristianstadsområdet innebar det att P6 i Kristianstad skulle angripas med kärnvapen och sabotageförband landsättas med ubåtar i Åhus hamn.
En numera offentliggjord sovjetisk karta över flygplatsen i Everöd visar en flera kilometer hemlig uppställningsplats i X-form för militära flygplan, belägen omedelbart väster om Lyngsjön. På en asfalterad raksträcka kunde planen sedan bogseras direkt till och från flygfältet. Området fanns inte med på svenska kartor. Uppställningsplatsen finns kvar, men har inte varit i bruk sedan kalla kriget.
I Everöd kan minnesgoda äldre än i dag berätta om misstankarna om vem som var kartans upphovsman. Han kallades ”Tysken” och hade efter kriget flyttat från Östtyskland till Everöd. Han var särskilt intresserad av svampplockning och vistades mycket i naturen, speciellt kring flygplatsen. Trots misstankar greps han aldrig.
Ett annat intressant kartfynd, ett sovjetisk sjökort daterat 1980, gjordes i en sovjetisk Whiskey-ubåt när den skrotades i finska Åbo på 1980-talet. Kartan, som låg dold bakom ett kopplingsschema i ubåten, visade östra Skåne och södra Blekinge. Djup, inseglingsrännor, fyrar och landmärken angavs mycket detaljerat. Svensk militär expertis påpekade att sjökortet var mer detaljerat än motsvarande svenska sjökort och drog slutsatsen att kartan var till för ubåtsnavigering in i hamnarna i Åhus och Karlshamn.
För Åhus hamn bedömdes syftet ha varit att vid angrepp landsätta sabotageförband. Flera av uppgifterna på sjökortet kan, likt Everödskartan, endast ha inhämtats genom att agenter varit på plats och räknat och mätt. Detta stöds av högre ryska militärer som efter kalla kriget bekräftat förekomsten av nämnda anfallsplaner mot Skåne samt därtill vittnesmål från medborgare i forna Öst som skickades ut för att rekognosera baser, trakter, flygfält och andra militära eller intressanta föremål i Skåne.
När framställdes Christian IV för första gången som litterär gestalt?
Det första historiska skådespelet om Christian IV skrevs av Nicolai Sotoft år 1821. Stycket heter ”Christian den Fjerdes Dom” och ingick på 1800-talet i de resande sällskapens repertoar. Stycket framfördes för övrigt av ett teatersällskap 1836 i Kristianstad.
Vad hette de kända trapetsartisterna från Rickarum?
Tage Lindsjö, bondson från Skäralid, och hans fru Inga Lindsjö, bördig från Kristianstad, uppträdde under 20 år, 1926-46, som stjärnartisterna Kapten Wilmer och Inga Kruse. Kapten Wilmer högg sin egen mast av kanadagran, som mätte 35-40 meter, på vars svajande topp (toppen svajade 7,5 meter åt vardera hållet) paret Wilmer genomförde halsbrytande balanskonster. På Gröna Lund i Stockholm uppträdde de inför 65.000 personer. De två bodde under många år i Rickarum, var landets mest kända trapetsartister med stående erbjudanden från Europa och USA. Deras artisteri fick emellertid ett abrupt slut under ett uppträdande i Arboga 1946 då Kapten Wilmer föll handlöst till marken från spetsen av sin 40 meter höga mast.
Kenth Olsson