Bröllopsfester är underliga tillställningar som särskiljer sig från de flesta normala fester eftersom gästerna består av en salig blandning av roliga och tråkiga släktingar, nya och gamla vänner, arbetskamrater och grannar. Plus en massa barn i olika åldrar som rusar omkring och skriker. Och kanske ett och annat husdjur, rentav.
De enda som känner alla, förhoppningsvis, är brudparet och ibland är inte heller det sant. Jag har en vän som råkade krascha in i en bröllopsfest av misstag. Eftersom det serverades god champagne bestämde han sig för att stanna kvar och se vad som hände. Det hände ingenting och hade det inte varit för att gästerna så småningom drog sig in till middagen där det var bordsplacering så hade han förmodligen stannat hela kvällen.
En annan mycket nära vän till mig har betett sig besynnerligt på flera bröllop. Vid ett tillfälle lyckades han jaga upp brudgummen genom att tvinga honom att gång på gång uttala orden: ”ÄR det rätt detta? Jag vete F-N om det är rätt…”. Jag är osäker på om bruden ifråga hörde dessa ödesdigra ord, men mig veterligen är de i alla fall fortfarande gifta. Som tur är.
En av mina bästa väninnor kom tillbaka från en bröllopsfest i höstas, omskakad in i märgen. Paret som gifte sig hade varit gifta tidigare (på varsitt håll, märk väl) och eftersom brudgummen fortfarande var god vän och kompanjon med sin tidigare fru var även hon bjuden på bröllopet. När brudgummens best man skulle hålla sitt tal till brudparet var han en aning överförfriskad och hade sökt sig tillbaka till något slags historisk tid, ja inte vet jag. Hur som helst tog han fel på kvinna och började tala till exfrun. Hade man inte velat vara en fluga på väggen där?
Fruktansvärda klavertramp av motsvarande dignitet finns det gott om i filmen ”Fyra bröllop och en begravning”, men alla vet ju att verkligheten allt som oftast överträffar dikten. Det ordstävet besannades när jag häromdagen läste om mannen som förstörde hela bröllopsfesten för att han gick omkring och visade olämpliga delar av sin kropp för bröllopsgästerna (inklusive barnen) och jag insåg att detta skulle bli svårslaget.
Mannen, en femtionioåring, försökte kyssa bruden som föste undan honom. Då slog han sönder flera fönsterrutor, drog ned byxorna och började kissa inför närvarande barn. När en av papporna bad mannen skyla sig kissade han genast ned honom. För polisen förklarade mannen senare att alla beskyllningar var falska. ”Om jag så skulle dricka en hel tunna sprit skulle det ändå inte dyka upp en blottare i mig”.
Femtionioåringen, som har ett frireligiöst förflutet, hävdade med bestämdhet att detta var brudparets försök att hämnas på honom för att han hade förstört deras bröllopsfest och han har inga minnen av att det skulle ha gått till som de säger.
”Det enda jag minns är att jag var i väldigt god form och att drinkarna var ovanligt goda. Det var väl enda anledningen till att det blev så många”, sa mannen i förhör. ”Sen tycker jag inte att det var så lämpligt att ha barn på en fest där spriten flödar. Det tycker jag är oansvarigt av dem”.
Vad ska man säga? Kanske: ”ÄR det rätt, detta? Jag vete F-N om det är rätt…”
Åsa Scharin