Bild: Namnteckningen Anna Månsdotter i bibel tryckt 1830 inköpt på loppmarknad.
Jag har köpt en bibel från 1830 på en loppmarknad och på första sidan står det skrivet med handstil Anna Månsdotter. Kan den tillhört Yngsjömörderskan? (Patrik)
Det var ett högst intressant fynd, alldeles obeaktat om namnteckningen är i original eller ej. Jag har jämfört namnteckningen i din bibel med Yngsjömörderskan Anna Månsdotters egenhändiga namnteckning på hennes nådeansökan, undertecknad på Kristianstads Länsfängelse den 2 april 1890. Hennes vädjan om nåd klingade dock ohörd. Strax efter klockan kl. 08.00, torsdagsmorgonen den 7 augusti 1890, halshöggs Anna Månsdotter. Hon blev den sista kvinnan i Sverige som avrättades.
Av allt att döma är de handskrivna namnteckningarna inte från en och samma hand. Skillnaderna är alltför uppenbara. Namnet var dessutom inte helt ovanligt förekommande på den tiden så det kan även avse någon annan än Yngsjömörderskan. Det kan också vara så att bibeln en gång i tiden tillhört Anna Månsdotter i Yngsjö då det var brukligt förr i tiden att överlämna en bibel som gåva till barn med dess namn inskrivet för hand. Men om det förhöll sig så går det nog aldrig att nå klarhet om.
Enligt traditionen byggde Christian IV Kristianstad efter en dröm han haft om en stad på Allön. Blev skapelsen så bra som han drömt/tänkt? (William)
En klassisk anekdot, återgiven i flera äldre skrifter, är den om att Christian IV skall ha fått idén att förlägga sin nya stad i den ohälsosamma miljön kring det träskaktiga Allön efter ett mäktigt jaktkalas i trakten av just Allön. Efter andjakt och en myckenhet av mat och dryck hade han slagit sig ner i skuggan under en stor ek och fallit i sömn. I en dröm såg han hur det på platsen restes en gudomligt ståtlig kyrkbyggnad med smäckra pelare bärande praktfulla valv.
Han vaknade upp, men kunde inte släppa drömmen, beslutade sig därför att på denna plats uppföra det präktiga tempel han mött i sina drömmar. Och för att få folk till sin vackert högresta kyrka lät han också bygga en stad som han namngav efter sig själv. Det låter som en saga. Och det är det givetvis också. Men han närde naturligtvis en dröm om hans nya skapelse, resultatet efter svenskarnas skövling av den intilliggande staden Vä, skulle bli framgångsrik. För Christian kom dock den färdiga staden på Allön att framstå som en besvikelse och förblev så fram till hans död 1648.
Det var våren 1614 som Christian IV beslutade att uppföra en stad på den öde Allön i Hammarsjön. Här skulle hus efter hus byggas, handel frodas och en helt ny stadsform glittra i framgångens ljus.
En närmast obegripligt intensiv byggverksamhet vidtog. Oräkneliga karavaner med kärror forslade sten, timmer, ris och jord till stadsbygget. Arbetsstyrkor rekryterades – frivilligt eller med tvång – som slet ont med fästningsvallarna och stadsplanen. Vägar anlades i träskliknande marker, broar uppfördes och utfyllnads- och dräneringsarbeten försiggick dygnet runt i flera år för att göra det möjligt att bygga bostäder på den vattensjuka och albevuxna lilla halvön som vid högt vattenstånd snabbt blev till en isolerad ö.
Staden uppfördes i ett närmast omänskligt tempo. Efter endast fyra år står Kristianstads fästningsskal i stort färdigbyggd med portar och vindbryggor. Resultatet blev Nordens modernaste renässansstad vad avser såväl stadsplan som dess funktion som kombinerad handels- och fästningsstad. Men i verkligheten var hela byggprojektet undermåligt, vallarnas hållfasthet usla och fästningens bestyckning direkt underdimensionerad. Handel och köpenskap lyste dessutom i väsentlig mening med sin frånvaro.
Trots att kungen tog till flera knep; lockade först med sju och sedan tio års skattefrihet och även andra frestande förmåner, ville inte borgerskapet flytta in till Christians ohälsosamma stad med grasserande sjukdomar och sanitära olägenheter. Miljön innanför fästningsvallarnas 700 x 240 meter var allt annat än inbjudande.
I en förteckning år 1622 nämns endast 49 husägare i ett Kristianstad med 190 tomtplatser och ännu under årtiondet som följde var staden långt ifrån färdigbyggd enligt plan. På 1640-talet fanns bara 150 borgare som bedrev näring i staden. När svenskarna 1958 blev herrar över Skåne framfördes konkreta förslag att Kristianstad skulle fråntas sina stadsprivilegier och läggas ner som stad. Ett öde i likhet med vad som tidigare drabbat de närliggande medeltidsstäderna Vä och Åhus.
Nu blev det tack och lov inget av med det. Den forna förhoppningen om att framgångens ljus skulle glittra över staden infann sig, som nämnts, förvisso aldrig under Christians egen levnad. Den skulle få vänta i århundraden. Under 1800-talets andra hälft kunde emellertid ett svagt första glitter förnimmas på Allön. De skulle visa sig att nya tider så sakteliga stod för dörren. Det skulle med tiden bli goda sådana.
Den forna trånga fästningen har därefter växt på längden, bredden och höjden. Den har moderniserats, vitaliserats och utvecklats till en i dag levande och framgångsrik stad, men med kärnan fortfarande belägen på samma ursprungliga plats, Allön.
Jag har besökt ett minnesmärke i Svensköp efter ett störtat bombplan från ANDRA världskriget. Vet du något mer om detta? (I. Larsson).
Den 29 augusti 1944 hade den brittiska Lancasterbombaren HK 594 med 7 mans besättning iordningställts för nattens bombningar av den nordtyska staden Stettin. Flygplanet ingick i den Nya Zeeländska 75:e skvadronen och besättningen kom från olika delar av det brittiska imperiet.
Flygplanet lyfte och över den svenska sydkusten anföll tyskt nattjakt. Akterskytten, sergeant Causley, träffades av avled sannolikt direkt. Flygplanet angreps på nytt och piloten, sergeant King, flydde mot svenska fastlandet samtidigt som han beordrade de 5 överlevande i besättningen att lämna planet. När samtliga hoppat i fallskärm lämnade även King det skadade flygplanet. Han tog mark i närheten av byn Tollarp, internerades men kunde återvända till England redan efter en dryg månad.
Det förarlösa bombplanet fortsatte sin färd i nattmörkret. Invånarna i Svensköp, eller mera korrekt Killhult som var namnet på samhället fram till 1980-talet och som åter blev det officiella namnet 2013, vaknande av ett mäktigt dån då Lancasterbombaren med sina 4 Rolls- Royce motorer rusade mot marken. Planet slog med full kraft i en backe intill en landsväg en dryg kilometer från själva byn.
En enorm explosion följde då en av de medföljande bomberna briserade vid nedslaget och orsakade en 10 x 10 meter och 3 meter djup krater. Hundratals meter bort krossades fönsterrutor och vrakdelar slungades upp till 2 kilometer från nedslagsplatsen. Den döde akterskytten var den ende kvarvarande i planet då det slog i marken, kroppen slets i stycken och spreds ut i terrängen. Kvarlevorna samlades ihop i en trälåda.
När piloten beordrat besättningen att hoppa hade planet befunnit sig ovanför Östersjön. Efter två dagars letande fann man kropparna efter två i besättningen i vattnet utanför Åhus. De övriga tre återfanns aldrig. De två döda som återfunnits i vattnet kom tillsammans med kvarlevorna efter akterskytten att begravas med militära hedersbetygelser på krigskyrkogården Pålsjö i Helsingborg (uppdelad i en brittisk och en tysk krigskyrkogård).
Hösten 2007 invigdes vid platsen för haveriet i Killhult ett minnesmärke i form av en kopia av det propellerblad från Lancasterbombaren som vid kraschen slungats i väg 600 meter och träffat byns småskola. Våren 2009 genomförde Riksantikvarieämbetet också en undersökning av nedslagsplatsen.
Kenth Olsson