”Alltså, jag fattar inte hur folk kan hålla på och engagera sig i att en noshörningsunge dör”, sa min väninna uppgivet till mig häromdagen. Hon relaterade till när lille Newton dog 1995 och hela Sverige sörjde. ”Jag menar, titta på världen – Putin har blivit knäpp, IS härjar sönder världen, en pilot kraschar ett flygplan in i en alpvägg, 149 studenter blir skjutna i Kenya, vattnet hållet på att ta helt slut i Kalifornien och isbergen smälter – det måste väl ändå vara viktigare?”
Grejen är att jag fattar det där med Newton precis. Forskare har nämligen nyligen bevisat att för många och för dåliga nyheter gör människor paralyserade. Man tror att det har att göra med vår ”grotthjärna” som inte klarar av för mycket information. Det känns enklare att engagera sig i och hjälpa en människa (eller noshörning) än att försöka rädda miljoner. När det blir för mycket ger vi liksom upp på förhand. Det är ändå ingen idé.
Det är med andra ord inte svårt att inse att det är fullkomligt livsfarligt med alla dåliga nyheter som vi dränks i varje dag. Hur ska vi orka sopsortera, köpa svenskodlat och ekologiskt, cykla till jobbet istället för att ta bilen och skänka pengar till välgörenhet när allt ändå går åt skogen?
Man kan så klart inte begripa hur någon kan ta med sig hundrafemtio oskyldiga människor i döden bara för att man själv är deprimerad. Men tänk om den tyske piloten faktiskt tänkte att han gjorde passagerarna en tjänst? Att han räddade dem från en totalt eländig framtid? Är det någon annan som har tänkt den tanken?
Det är ju inte så konstigt att historier som den om gatuhunden Arthur, som följde det svenska landslaget i multisport i Ecuador, blir en världsnyhet. Äntligen en solskenshistoria! Äntligen något som ger hopp om framtiden och en bättre värld! Jag tror att Arthur har räddat dagen för väldigt många människor runt om i världen. På riktigt.
Men vi behöver många, många fler solskenshistorier, tror jag. Är problemet att det inte finns några? NEJ – det är det inte! Problemet är att media väljer att lyfta fram allt det hemska istället (förutom gatuhunden Arthur, då).
Jag är sedan många år tillbaka WWF-vän och får deras medlemstidning, WWF EKO. För ett antal år sedan läste jag att Östersjön inte har mått så bra som nu på många, många år. Att de satsade pengarna verkligen har gett resultat och att torskstammen var på väg att återhämta sig. Jag trodde inte mina ögon. Varför skrev inga andra medier om det?
För fler glada exempel är det bara att gå in på wwf.se och titta. Just nu skriver de om en budgetförstärkning för skydd och skötsel av biologisk mångfald i skog, sötvatten och hav. Och om att Sydkoreas huvudstad Seoul är global vinnare i Earth Hour City Challenge 2015, prisad för sina satsningar på förnybar energi och minskade utsläpp av växthusgaser.
Se där – det är sådant som sporrar oss och kan få oss att lägga på ett extra kol (ursäkta uttrycket) och vara med och rädda världen. När vi ser att det faktiskt hjälper.
Och om det inte räcker så får man väl säga som Pojkvännen: ”När det ser ut som det gör i världen så känns det bra att veta att man köpa fel bil till rätt pris”.
Åsa Scharin