Snålblåsten viner runt husknutarna och mörka moln tornar upp sig på himlen. Jag fryser så jag skakar i min alldeles för tunna vårkappa. För att hålla värmen ökar jag på stegen och kör händerna så djupt ned i fickorna som det bara går. Jag är på väg hem efter intervjun med raggarna (se sid 34-35) och känner mig lite upprymd, om än iskall. Emot mig kommer en gammal farbror med rullator.
Tio meter ifrån varandra får vi ögonkontakt och den gamle farbrorns ansikte spricker upp i ett leende. – Vilket underbart väder, utbrister han. Äntligen är våren här! Man säger inte emot en farbror med rullator så jag låtsades inte om mina skallrande tänder utan höll med honom. Väl jämsides stannar vi båda till och den gamle farbrorn fortsätter: – Kan vi inte sjunga en liten sång tillsammans?
Jag tvekar inte en sekund. – Självklart kan vi göra det! Vilken sång ska vi ta? Den gamle farbrorn tittar på mig – möjligen för att se om jag menar allvar – och börjar sedan sjunga ”Ja, det är våren, ja det är våren, som har kommit igen, och med den kärleken”. Jag faller in i sången och där står vi, utanför polishuset, och sjunger så det dånar tillsammans. Alla verserna. Med total ögonkontakt hela tiden.
När vi sjungit färdigt tog jag honom på armen och tackade för den fantastiska sången. Det var ett magiskt ögonblick. På riktigt. Jag önskar bara att jag hade fått hans namn och telefonnummer så att vi skulle ha kunnat göra om det någon annan dag, men jag var så omtumlad att jag inte tänkte på att fråga. Jag tog inte ens en selfie på oss. Det enda jag har är minnet av en fullkomligt oförglömlig upplevelse, som jag tänker på varje dag sedan dess. Kanske han gör det också…
Mitt motto sedan många år är att jag måste rädda ett djur varje dag. På sommaren är det inte så svårt, det finns alltid en fluga eller en geting som man kan sjasa ut genom fönstret. På vintern är det knepigare men funkar ofta ändå – om inte annat så kan jag mata grannens katt.
Så vad är naturligare än att från och med nu utvidga detta motto med att rädda en pensionär med rullator varje dag? Det kan vara en fördom men jag inbillar mig att många pensionärer med rullatorer är ganska ensamma. I alla fall verkar det så när jag möter dem på mina dagliga motionsrundor. Jag har aldrig någonsin sett flera pensionärer med rullatorer som är ute och går tillsammans. Alltid ensamma.
Därför har jag bestämt mig – från och med nu ska jag alltid hälsa på dem när jag möter eller passerar dem. Säga några ord, le och se dem i ögonen. Kanske sjunga en liten sång tillsammans med dem. Går det till och med att starta en kör för pensionärer med rullatorer? Någon..? (Här dyker min gode vän Martin upp och börjar lägga sig i: – Vaddå, du kan väl köra kören själv? Kalla den för PW-kören och så bestämmer du en tid och en plats på din Power Walk-runda där ni ses några gånger i veckan.).
Ja, varför inte?
Det behövs ju så lite för att göra någon extra glad – se bara så glad jag blev tack vare den gamle farbrorn! Jag tänker att det vore ett ganska bra sätt om man vill vara med och Rädda Världen.
Det verkar för övrigt behövas extra mycket just nu.
Åsa Scharin