Jethro Tull benämns i allmänhet som en progressiv Pop- eller Rockgrupp. Ett epitet som sannolikt måste tyckas vara relativt nära sanningen. Emellertid innehåller detta första album, ”This Was” även betydande influenser från Blues och Jazz. Då albumet kom i oktober 1968 och slog detta ner som en udda, men synnerligen angenäm bomb i vårt dåvarande musikgäng. Och de flesta av oss, som blev Jethro Tull-fans på stående fot, följde sedan gruppen i de närmast kommande fem, sex albumen, även om inriktningen ibland mer tog form av symfonisk Pop/Rock. Typ på gruppens femte album ”Thick As A Brick”.
Emellertid kom Albumet This Was att medföra en helt ny sidogenre inom Pop/Rock, baserad på bluesrock med som antytts tidigare extrakt av Jazz, ofta med frontmannen Ian Andersons tvärflöjt eller varför inte, ett antal av dessa i flera olika stämmor, i centrum. Anderson agerade på detta eminenta debutalbum som flöjtist, pianist, munspelare och sångare, samt inte minst som kompositör. Under scenframträdande stod Anderson ofta och spelade tvärflöjt, ståendes på ett ben.
Till saken hör egentligen inte, men ändå… att då jag skrev om de två senaste vaxen i Journalen hade jag inte möjlighet att samtidigt lyssna av dessa, eftersom även jag sedan några månader tillbaka är ”flykting”. Och i väntan på att ett nytt boende är jag sedan några månader tillbaka inhyst i en möblerad stuga på typ 25 m2, i för mig en helt ny bostadsort, nämligen Åhus. En nära vän till mig menade bestämt, för att vara ett ”asylboende” var denna alphydda kanonsjysst. Där finns nämligen allt som en singelherre behövde. Men gissa om jag saknade min gamla hyfsat feta stereoutrustning, bland annat med mina hottade Audio Pro A4-14. För att inte tala om min digra LP-samling…
Men, för en månad sedan fick det vara nog. Jag for iväg och hämtade en av mina mindre stereoutrustningar bestående av en nyare Rega RP 1:a, en gammal HK-stärkare och två mindre JPW-högtalare, vilka jag ärvt av min framlidne broder. Men då jag kopplat upp skiten, naturligtvis först glad som en lärka om våren, hörde jag ett för mig främmande och illavarslande ljud, då jag satte ner pick-upen i början på plattan. Alltså innan musiken ens hade börjat. Va nu då? Så här lät min själ inte Jethro Tull’s This Was senast jag lirade plattan i mitt tidigare musikrum där ute i skogsdungen. Exemplaret på skivtallriken var dessutom den engelska originalutgåvan i mono på etiketten ”Island”.
Till saken hör att jag tidigare ej använt JPW-lådorna vilka stått overksamma i minst tio år. Efter att jag funderat några minuter tog jag bort tygfronterna på högtalarna …bara för att konstatera att de där gummiringarna som håller baselementens membran (koner) på plats, var totalt söndervittrade. Jo visst, det kunde man ju räkna ut. Ja, får väl hämta ytterligare ett par högtalare i morgon då, tänkte jag. Emellertid vaknade jag följande natt abrupt av att jag fått en idé, vilken vi på MC-slang kallar ”roadsiderepair”. Alltså, för att man vid smärre fel, hjälpligt ska kunna ta sig hem med motorcykeln. Men hur gör man då en roadsiderepair på ett par högtalare som närmast måste betecknas som skrot.
Jo, man tar fyra remsor av Tesas Gaffatejp (armerad silvertejp) och med dessa centrerar man och spänner upp membranet/konen åt fyra olika håll med tejpen ut på själva träbaffeln, alltså framstycket på högtalaren. Och eftersom Gaffatejpen inte är lika elastisk som gummiringarna blev slaglängden på membranet (konen) kortare, vilket jag gissar även gjorde att basen blev mer distinkt. …Men hallå Herr Vinylström, jag hade alltså uppfunnit ett helt nytt, vilket man i de mondänare audiofilkretsarna kallar, ”tweaks”!
Men åter till Jethro Tull’s This Was som efter ”tweakningen” av högtalarna nu låter hyfsat normalt, alltså för att vara ett par gamla JPW-lådor. Men vad var det vi blev så entusiastiska över 1968? Jo, som nämnts tidigare, musiken var något garanterat helt nytt. Men jag tror inte att någon av oss på den tiden riktigt kopplade vad det var för genre vi lyssnade på. Vi tyckte nog bara att det var fantastisk musik och fantastiska musiker som vi lyssnade på.
Och för att ta några exempel på låtar: Lyssna exempelvis på det första spåret ”My Sunday Feeling”, vilket är en anmärkningsvärd stark inledning. Ian Anderson har i låten mixat Pop, Rock, Blues och Jazz på ett synnerligen raffinerat sätt, naturligtvis med Anderson på sin karaktäristiska tvärflöjt. My Sunday Feeling innehåller dessutom extrakt från två välkända jazzlåtar. Nämligen Henry Mancinis tema till ”Pink Panther”och då specifikt i låtens basstämman, vilket spelas som en kort solo av dåvarande basisten Glenn Cornick. Samt extrakt från Nat Adderley’s och Oscar Brown, Jr.’s ”Work Song”.
Och så därefter spår nummer två, i den bluesiga ”Some Day The Sun Won´t Shine For You”, får vi i huvudsak höra munspel, stämsång och ett fantastiskt gitarrsolo av Mick Abrahams, vilket varar i stort sett under hela låten. Makalöst bra. Spår nummer tre ”Beggars Farm” är en hyfsat snygg Pop/Rocklåt med ett mindre crescendo i slutfasen.
Och spår nummer fyra, ”Move On Alone”, även detta ett smärre mästerverk. Men som faktiskt inte är skriven av Andersson, utan av dåvarande gitarristen Mick Abrahams som även här står för sången. Här har man dessutom adderat ”weird trumpets and things arranged by David Palmer”. Men jag skulle snarare tro att man menar ”french horn” eftersom uppgifter tyder på att just David Palmer under rubriken ”additional musicans” lirade french horn, samt att han stod för arrangemanget av just blåset på detta spår.
Emellertid uppstod konflikter mellan Abrahams och Ian Anderson angående bandets musikaliska inriktning, vilket ledde till att Abrahams lämnade gruppen när albumet This Was var färdigt. Abrahams ville driva en mer Blues-Rock orienterad inriktning, emedan Anderson ville införliva mer uppenbara Folk och Jazz-influenser. Mick Abrahams ersattes först av Tony Iommi, vilken kom att lämna Jethro Tull efter bara några veckor för att senare bilda Black Sabbath. Därefter anslöt Martin Barre till bandet, vilken var med ända tills Jethro Tull slutligen upplöstes 2011. Mick Abrahams gick vidare för att bilda en annan grupp vari Abrahams nu istället fick agera musical director, nämligen ”Bloodwyn Pig”
Ytterligare ett intressant och något udda spår är nummer fem på sida ett, ”Serenade To A Cuckoo” som är just en ren och instrumental Jazzlåt. Stycket är skriven av den färgade och sedan barndomen blinde multiblåsaren Rahsaan Roland Kirk, vilken verkade i Frankrike under större delen av sitt musikaliska liv. Roland Kirk som dog den 5 december 1977 var bland annat känd för att han spelade på tre olika blåsinstrument samtidigt. ”Serenade To A Cuckoo” (vilken enligt Ian Anderson själv var det första stycke som han lärde sig spela på tvärflöjt) finns med på Roland Kirks sista platta ”Kirkatron” från 1977, som alltså kom ut året innan This Was.
Förutom ”Serenade To A Cuckoo” innehåller albumet ytterligare tre instrumentala spår, vilka är placerade på sida två och inleds med ”Dharma For One” som även det är ett av de starkare spåren på plattan. Här låter det som att man adderat en tenorsax, men det lär vara ett blåsinstrument som benämnes ”Claghorn” bestående av delar från en leksakstrumpet med ett saxmustycke som lär vara designat av en viss Jeffery Hammond. Möjligen av den Hammond som sedermera kom att lira bas med bandet 1971–1975.
Även om inte samtliga spår är exakt lika starka som de jag speciellt omnämner i min betraktelse, så måste självklart plattan ändå betecknas som ett solklart mästerverk. Inte minst med anledning av att det är en debutplatta som naturligtvis måste finnas i varje skivsamling av någorlunda rang…. …Liksom Jethro Tull’s uppföljare ”Stand Up” och kanske även nummer tre ”Benefit” och varför inte även nummer fyra ”Aqualung”…
Mejla gärna några rader till red@krj.se efter att du avlyssnat plattan. Det är alltid intressant att få ta del av andras synpunkter och upplevelser av de vax som jag väljer att betrakta i KristianstadsJournalen.
Dr. Guro