Jag skulle till Köpenhamn för en dags avkoppling. Det kan man där. Har gjort det sedan jag var tonåring. Mina vänner och jag tog Öresundståget över bron och bytte vid Örestad. Åkte vidare med den förarlösa metron till Kongens Nytorv. Det är där Kung Christian sitter staty till häst. Och det var på den statyn som August Strindberg klättrade upp och sköt med pistol för mer än hundra år sedan. I samma veva som han skrev Fröken Julie, tror jag. Han var desperat.
Lika desperata var nu inte mitt sällskap och jag. Vi gick till Palae bar, ett stenkast från Kongens Nytorv. Ölen var frisk och god. Lomade sedan vidare till Tulbod Bodega för ytterligare en stänkare. Runt hörnet, på Petersborg, sjönk vi ner vid ett bord och beställde smörrebröd, pilsner och snaps – Krone akvavit. Den bästa danska snaps som finns.
”En enkel eller en fornuftig?”
En förnuftig såklart. I Sverige hade det varit en lagom stor snaps. I Danmark är det tvärtom en snaps som hälls i till bredden. Tills det inte går i en droppe till i snapsglaset.
Vi beställde flæskestek och dyrelægarens, det vill säga leverpastej med bacon, svamp och tillbehör. Vi tog in lax och spättfilet. Det var gott.
Sedan vandrade vi till Statens Museum for Kunst och såg en Matisseutställning. Det påminde mig om ett möte jag en gång haft i Paris med en av Matisses assistenter. Han skulle dekorera kyrkorummet i Vence och man hade anställt underhuggare. Rätt var det var steg Matisse in och frågade om de var törstiga. Ja, ropade alla med en mun. Nu blir det goda viner, tänkte de. Men icke. Han gick och hämtade en tillbringare med vatten. Vatten! I Frankrike! Arbetarna höll på att göra revolution.
Det var inget jag kunde skönja i Matisses konst. Den var sublim. Därefter tog vi en taxi till Fredriksbergs allé. Strosade i solen, inspekterade Josty Hotel, det lilla slottet mitt i parken med en kägelbana i källaren från 1800-talet. Vi slank inom Hansens Familiehave för ett glas vitt vin. Studerade folklivet. Folk var till sin fördel. Vädret likaså.
Vi vandrade in till centrum och när vi kom i jämnhöjd med Hovebanegården så gick vi in i skyskrapan SAS Radisson, tog en gin och tonic och fick plötsligt för oss att hyra rum – på nittonde våningen. Utsikten var bedövande. Man kunde se ända till Sverige. Kanske var det den sista sommardagen. Det var sjutton plusgrader och jag hade klätt mig i tweed.
Efter en vilopaus tog vi oss ut till en asiatisk restaurang och sedan var det jazz på La Fontaine, Plazas bar och nattklubb. När dagen var över räknade vi ställena vi besökt: 15 stycken. Inte mycket till vila. Men trevligt var det.
Det är bra att ta tåget över bron. Jag hörde nyligen om Hansson, en Kristianstadbo som åkt med kompisar i egen bil till Köpenhamn, festat loss och kommit ifrån varandra i vimlet. På nattkröken letade sig Hansson tillbaka till sin bil, kröp in och somnade i baksätet.
Nästa morgon vaknar han av att bilen kör i full fart på väg ut på danska landsbygden. I framsätet sitter två jugoslaver som – visar det sig – just rånat en bensinmack. Bilen kör i 200 kilometer i timmen och sirener tjuter från förföljande polisbilar. De kör i diket och Hansson får nu i sällskap med de häpna rånarna vackert stiga ur och lägga händerna på biltaket, precis som de gör i Amerikanska filmer – allt medan snutarna förser dem med handfängsel. Hansson tar till orda. Försöker förklara. Men inga protester hjälper. De jugoslaviska ligamedlemmarna skyller allt på Kristianstadbon. En eldfängd Hansson försöker tvärtom förklara bort sin närvaro. Han är ju inte alls kriminell, påstår han. Tvärtom, uppvuxen i den rätta läran. Som liten fostrats i ett frireligiöst hem och spelat ventilbasun i Frälsningsarméns orkester. Vilket Hansson också förklarade för jourhavande poliser med illustrerande ljud därtill. Utan resultat. Han dömdes och fick sitta i fängelse. Så kan det gå när man är i Köpenhamn – med egen bil.
Jan Sigurd