Just nu är vi många som tycker att livet skulle kunna vara roligare. Vi sitter visserligen alla i samma coronabåt men det är inte mycket till tröst. Därför är det viktigare än någonsin att försöka hitta de små glädjeämnena i livet och det, kära läsare, är jag faktiskt expert på!
I denna årets sista krönika ska jag därför dela med mig av några eleganta tips som kan göra livet lite skojigare. Vi börjar med ett besök hos tandhygienisten. På en skala – hur långtråkigt är det inte att sitta i en tandläkarstol? Blotta tanken är för mig nästa outhärdlig. Anledningen är givetvis att jag inte får prata på flera minuter.
Sedan några år tillbaka är dock detta dilemma löst på ett mycket skojigt sätt. Det började med att jag verkligen tyckte att jag hade varit extra duktig, som varken hade pratat eller på annat sätt stört tandhygienisten i dennas viktiga arbete. När jag var klar med munsköljningen frågade jag därför om jag hade varit duktig.
Tandhygienisten svarade att jag hade varit väldigt duktig. – Borde jag då inte få ett gummidjur som belöning, undrade jag. Att tandhygienisten i fråga inte rörde en min är faktiskt imponerande. Istället gick hon direkt fram till lådan där gummidjuren förvarades och jag fick välja ett. Den gången tog jag en lila bläckfisk.
Numera är det nästan så att jag längtar till mina besök hos tandläkaren. Min samling av färgglada gummidjur har en egen plats på en bänk i vårt sovrum. Och på tal om sovrum – jag vet inte om detta är så vanligt, men själv får jag något så oerhört långtråkigt om jag råkar vakna före min sambo. Vad ska man göra? Det går ju inte att tända sänglampan och börja läsa, för då kan man ju störa den andra.
Och så plötsligt en morgon fick jag en idé! Det var jättelänge sedan jag hade byggt en koja och var bygger man på bästa sätt en koja om inte i sängen! Full av förväntan inför detta nya äventyr låg jag stilla och väntade på att sambon skulle vakna. När han till sist gjorde det föreslog jag att vi skulle leka koja.
Med visst tvivel gick han med på det och jag drog raskt täcket över huvudet på oss båda. Där låg vi helt tysta och tittade på varandra och mindes tillsammans hur det var att vara barn. Efter en stund kved sambon att han höll på att kvävas och undrade om vi kunde sluta. Men så kul det var! Nu har jag många framtida kojbyggen att se fram emot.
Just detta att ta fram det lilla barnet inom sig är faktiskt en riktigt god idé för ett roligare liv. Häromveckan var vi i Göteborg och bodde på hotell. En av kvällarna bestämde vi oss för att stanna kvar på hotellet och äta en tidig middag. Den vanliga hotellrestaurangen var stängd på grund av Coronan, men man hade hittat en lösning med några få platser i baren och det tillhörande biblioteket.
Sambon och jag paxade biblioteket där vi satt ensamma vid ett stort bord med plats för tolv personer. Medan vi väntade på maten började vi botanisera bland alla fantastiska gamla hel- och halvfranska band, som stod i bokhyllorna. Hurra, så många spännande böcker vi hittade! Vi hade högläsning för varandra och tittade på bilder.
När servitören kom för att servera oss skakade han leende på huvudet och sa: – Alltså, ni två. Vi skulle ju behöva sätta upp en barngrind så att ni kunde få härja på härinne utan att störa. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – det är aldrig (!) försent att ha en lycklig barndom!
För ett tag sedan sa en av mina väninnor att hon tyckte att jag borde bli ”Lyckocoach” och lära ut hur man blir lite gladare. Jag ska fundera på det över julhelgen. För att vi behöver blir fler som är lyckliga, det är en sak som är säker!
Åsa Scharin