Vem hade kunnat ana att sommaren 2020 skulle bli en av de mest underbara somrarna? Trots avbokade födelsedagsfester, bröllop, inplanerade utlandsresor och en rätt så kass julimånad rent vädermässigt.
Nu är jag förvisso en extremt positiv person, som alltid väljer att se glaset halvfullt snarare än halvtomt. Ungefär som när jag häromdagen råkade skära mig i fingret med en kniv, i full färd med att hacka blasten av ett par knippen rödbetor. Aj, det gjorde riktigt ont. Och som det blödde! En smula kallsvettig och rädd undersökte jag skadan (det är ju dessutom aldrig bra att ha sår under rötmånaden).
Men – vilken tur jag hade, tänkte jag glatt, efter att ha konstaterat att fingret satt kvar. Det hade ju kunnat vara mycket värre! Jag kom skrattande på mig själv med att inse att många nog hade hävdat att de hade haft otur som skurit sig överhuvudtaget…
På samma tema gick jag under hela juli månad omkring och njöt av att det gick att andas (!) i Sverige medan temperaturen nere i Europa låg kring 40-gradersstrecket. Och de dagar det regnade var jag så glad med tanke på bönderna och skördarna, som förhoppningsvis skulle bli riktigt bra tack vare regnet. För att inte tala om att grundvattennivån verkligen behöver höjas.
Men jag blev faktiskt riktigt, riktigt arg också. En gång. Vi har ett favoritställe i Blekinge – en sjö med en klippa vid en underbar skogsglänta, dit vi brukar åka på somrarna för att simma och njuta av livet i största allmänhet. Det får inte plats så många där. När man kommer dit och ska ställa bilen vet man att det är fullt om det står fem bilar på parkeringen. Den här dagen var det fem bilar – fyra av dem med danska (!) registreringsskyltar.
Vi begav oss till vårt favoritställe med picknickkorg, filtar och solstolar. Där hade ett femtontal danskar, inklusive en massa skrikande småungar, brett ut sig. Jag. Fick. Ett. Tokspel. Alltså, på riktigt?!? Vid det här tillfället fick inte skåningar åka till Danmark, medan vi hade sett horder av danskar härja runt i Skåne hur länge som helst!
Detta var med andra ord droppen som fick bägaren att rinna över. Jag blev rosenrasande. Högt och tydligt sa jag, rakt ut i luften: – Det här är ju verkligen toppen! Danmark har stängt oss svenskar ute så att vi nu är hänvisade till att semestra hemma i Sverige. Och vad händer då? Det kommer hit en massa danskar och snor våra badplatser! Var hade de tänkt sig att vi skulle vara? Jag bara undrar?
Min röst fullkomligt dröp av ilska och förakt. Danskarna sa inte ett ord, men det tog dem knappt tio minuter att packa ihop och åka därifrån. Jag borstade förnöjt av händerna, slog mig ned i min solstol och satte på mig solglasögonen. Det kändes nästan som att jag var med i ”Solsidan”.
Men när man inte är snäll så måste man kompensera det på något sätt. Så tänker jag alltid. Jag har ett motto som jag lever efter sedan länge: ”Rädda livet på minst ett djur varje dag”. Efter denna ”fadäs” med danskarn räddar jag med andra ord livet på fler djur än jag någonsin tidigare har gjort. Ja, ibland är det jobbigt och ibland vill djuren inte alls bli räddade. Häromdagen blev jag stungen i fingret av en humla som jag försökte rädda. Det är priset jag får betala.
Åsa Scharin