Trippelmordet vid Forsmöllan
Den 27 september 1999 mötte Stig och Christer Sörensen och Gert Green från Klippan den då 22-årige Ricard Nilsson från Arkelstorp, på en parkeringsficka på riksväg 21 vid Forsmöllan utanför Klippan.
Ricard skulle enligt uppgift sälja sin Mercedes. Han ville ha cash för bilen. Christer Sörensen, som skulle köpa bilen, hade inga pengar med sig. Ricard Nilsson drog upp en pistol och sköt dem alla tre i huvudet.
Kort efter att morden upptäckts hämtades Ricard Nilsson till förhör eftersom vittnen sett honom på platsen vid tidpunkten. Han erkände att han varit där, men att det var någon annan, som han inte ville namnge, som var mördaren.
Han dömdes i april 2000 trots sitt nekande till livstids fängelse för morden på de tre männen. Efter många år erkände han att det var han och ingen annan som höll i pistolen den där kvällen utanför Klippan.
I fjol somras ansökte han om att få sitt straff tidsbestämt, men Örebro tingsrätt som prövar sådana ärenden, biföll inte hans ansökan. Tingsrätten ansåg att underlaget för återfallsrisken var svårbedömd.
Ricard Nilsson får fortsätta leva i ovisshet om när han kommer att släppas ut.
I utredningen kring försvinnandet av rockmanagern Lelle Hildebrand satt Ricard Nilsson en kort tid häktad misstänkt för att eventuellt ha någonting med detta att göra. Han har förnekat inblandning och polisutredningen har inte kommit vidare
För Ricard Nilsson blev det inga snabba cash den där kvällen utanför Klippan.
Han har suttit bakom lås och bom för sitt brott i femton år. En 22-årig yngling har blivit en 37-årig man. Han har tillbringat tiden i fängelset med studier, tagit många akademiska betyg och varit aktiv i debatten om kriminalvården. Han har också skrivit två deckare tillsammans med en medfånge, Pierre D Larancuent. I vår kommer Ricard Nilsson ut med självbiografin ”En livstidsdöms dagbok – del 1”.
Efter flera år på högriskanstalter sitter han idag på Kirsebergsfängelset i Malmö. Han har beviljats permissioner i sällskap med fängelsepersonal.
Kristianstads-Journalen har intervjuat Ricard Nilsson per post. Han har inte ifrågasatt någon av frågorna och hans svar har inte i redigerats av redaktionen. Per Erik Tell har formulerat frågorna.
- Vad innebar det för dig när du i fjol skrev ditt inlägg på webben där du försökte förklara varför du blev trippelmördare?
RN: Det var ett sätt för mig att sortera mina tankar och även att besvara många av de frågor som jag fått av olika personer genom åren. Ibland har nämligen både kända och okända personer skrivit till mig i anstalt och ställt frågor om mitt brott, och genom att göra mina tankar offentliga på webben hoppas jag att många har fått svaren de söker.
- När accepterade du tanken på vad du faktiskt hade gjort? Hur gick det till när du nådde dit hän?
RN: Det var flera år sedan, alltså långt innan min ansökan om tidsbestämning sändes in i oktober 2012. Efter en lång process och många – stundom jobbiga – samtal med psykologer och en diakon kom insikterna.
- Vilken är din förklaring till att just du blev mördare?
RN: Genom åren har jag ägnat ett otal timmar både ensam och tillsammans med psykologer samt en diakon för att finna svar till hur det kunde gå så åt helvete. Sannolikt är inte den förklaring vi funnit hundraprocentig, det finns säkert några omständigheter i mitt undermedvetna som inte kommit fram, men det viktigaste är att jag inom mig vet att något liknande aldrig kommer att hända igen.
Rånet som ledde till morden skulle vara ett sätt för mig att komma undan förödmjukelse och en företagskonkurs. Det var i alla fall så jag kände på den tiden. Om jag inte lyckades betala och upprätthålla ett sken av välgång så skulle livet inte vara värt att leva. Allt härstammade från min dåliga självkänsla som delvis berodde på den övervikt jag led av som liten och på olika händelser i min barndom. I de sena tonåren och som ung vuxen handlade nästan allt om min vilja att bevisa att jag duger, att lyckas. Utåt sett bar jag en mask för att visa hur framgångsrik jag var, trots att så nödvändigtvis inte var fallet. De två sista åren var en ständig jakt på pengar. Från det att jag vaknade till dess att mina ögon slöt sig på kvällen gick mitt liv ut på en enda sak: att få ihop tillräckligt för att hålla näsan över ytan. Till sist gick det inte längre.
Slutligen hamnade jag i en situation där det enligt mitt dåvarande sätt att tänka var helt kört. Ingen utväg, var tvungen att få fram pengar på något sätt och att råna blev lösningen. Och när rånet gick helt fel – de hade inga pengar med sig – då sköt jag. Många har genom åren spekulerat i att mitt syfte var att rånmörda, men så var det inte. Min avsikt var att begå ett rån, vilket i sig är illa nog. Vissa har undrat varför jag inte gick därifrån när inga pengar fanns. Jag vet faktiskt inte. Det närmaste svar alla timmar av terapi har gett är att jag led av någon form av psykos, och jag var helt inställd på att genomföra rånet och när det inte gick som planerat tappade jag greppet om mig själv.
Det är absolut ingen ursäkt, inte ens en bra förklaring, men den enda jag tyvärr kan ge. - Det är i år femton år sedan händelserna vid Forsmöllan. Du har sagt att ditt minne från kvällen då det hände är fragmentarisk. Hur mycket har du tänkt på det som hände under de här femton åren?
RN: Väldigt mycket. Naturligtvis har det diskuterats i otaliga samtal med olika terapeuter. Många har fått lida på grund av mina gärningar och för det är jag otroligt ledsen. Men ord ger föga tröst till brottsoffren, det vet jag, men tyvärr finns det inget annat jag kan erbjuda.
- Hur tror du att ditt liv hade sett ut om det som hände i Forsmöllan aldrig hade hänt?
RN: Annorlunda, är det enda jag vet. Det är så svårt att spekulera, därför har jag inget bra svar.
- Vad har du framförallt lärt dig under tiden i fängelse?
RN: Tålamod och insikter om mig själv. Våld är inte lösningen. Kriminalitet är inte lösningen. När jag får problem så är det okej att be om hjälp, att vända sig till vänner och familj. Förr ville jag klara allt själv och såg det som en svaghet att be om hjälp, men idag vet jag bättre.
7. Du har varit väldigt aktiv i fängelset – både med studier och fackligt arbete i de intagnas förtroenderåd – vad har detta gett dig?
RN: Studierna har gett mig en utbildning och en grund att stå på vid en eventuell framtida frigivning samt en förstärkt självkänsla. Engagemang i förtroenderåden har gett mig empati för mina medfångar och kunskap om att det finns mycket inom Kriminalvården som kan förbättras.
- Du har också varit aktiv i den offentliga debatten, t.ex. på olika nätsidor. Hur har du känt att du bemötts i kommentarer och reaktioner från läsare från murarnas utsida?
RN: Reaktionerna har varierat, allt från regelrätta hot till uppmuntrande ord. Tyvärr är alltför många fientliga och även om jag förstår detta, så blir det ofta onödigt personliga påhopp. Jag är inte samma person idag som när morden begicks, alla förändras, även jag – hata gärna mina brott, men hata inte mig.
Sen har det förstås blivit ett och annat beundrarbrev från lite olika tjejer, vilket alltid är smickrande.
- Tillsammans med en annan intagen har du skrivit två deckare och kommer nu i vår med en bok om livet innanför murarna – En livstidsdömds dagbok. Vad har skrivandet betytt för dig?
RN: Otroligt mycket. Genom skrivandet, både böcker och olika former av artiklar, så har jag lyckats få en del intäkter och därigenom kunnat betala av en stor del av mina skulder, bland annat till brottsoffer. På ett mer personligt plan har in självkänsla ökat och samtidigt gett mig möjlighet att förknippas med något annat än mina gärningar. Det är betydligt roligare att förekomma på kultursidorna som författare, än på nyhetssidorna som brottsling.
Efter min och Pierres andra kriminalroman, ”Med döden som skugga”, kom ett brev från en kvinna som tackade oss för en av de bästa böcker hon hade läst. Sådant beröm är naturligtvis väldigt uppskattat, men framförallt så blir jag glad över att författandet sprider glädje, i motsats till mina brottsliga gärningar som bara har skapat sorg och förtvivlan.
- Du skriver på din blogg att en framtid i frihet hägrar och att det får dig att se på din tillvaro med andra ögon. På vilket sätt då?
RN: Det gäller främst prioriteringarna i mitt liv; pengar och status är inte längre något viktigt. Istället handlar livet om familj, vänner och de små vardagliga sakerna som att kunna ta en kvällspromenad eller fika med polarna.
- Delar av en utredning som Rättsmedicinalverket gjort har publicerats och där sägs att risken för att du återfaller i brott är medelhög. Vilken är din kommentar till det?
RN: Rättsmedicinalverkets bedömning är jag besviken på. Jag har förändrats mycket mer än vad de är villiga att medge. Samtidigt uttrycker de en osäkerhet i sin bedömning av min risknivå och tar därför inte någon slutlig ställning. Örebro tingsrätt tycker jag resonerade bra kring denna osäkerhet, de fastställde att risken för återfall – trots att den är medelhög – i sig inte var skäl att neka mig omvandling, en osäker bedömning är nämligen inte tillräcklig grund att avslå en ansökan om tidsbestämning. Därför känner jag ett visst hopp om att en dag få bli fri, även om inget är säkert. Min förändring är genuin och det enda jag kan göra är att fortsätta leva och agera på ett sätt som visar detta.
- Om och när du avtjänat ditt straff hur tror du att livet i frihet kommer att gestalta sig?
RN: Min förhoppning är att kunna arbeta som journalist och författare, men om det inte skulle gå så är kanske en akademisk karriär ett alternativ. Faktum är att jag är villig att ta vilket arbete som helst, jag har inga krav förutom att kunna försörja mig själv. Mest av allt vill jag träffa en tjej att få barn med, en egen familj är högst upp på min önskelista.
Per Erik Tell