Bild: IFK Kristianstads anrika A-lag i fotboll 1964. Men redan 33 år tidigare spelade klubbens A-lag den första riktiga stormatchen i Kristianstad, då man mötte Malmö FF.
Hur skilde sig de första fotbollsreglerna från dagens och när spelades den första stora fotbollsmatchen i Kristianstad?
I början av 1800-talet hade sporten fotboll etablerat sig och även blivit populärt på brittiska internatskolor. Spelet ansågs hälsosamt då det ”härdade pojkar till att bli riktiga gentlemän”. Under denna tid var fotboll mest en blandning av dagens fotboll och rugby och det var inte så mycket likheter med dagens moderna fotboll. Här några exempel:
Att passa bollen vidare till en medspelare ansågs under fotbollens första decennier vara vanhedrande och ett tecken på desperation. I stället dribblade alla bollen på egen hand och försökte ta sig ända fram till motståndarmålet för att skjuta. Ofta sågs en stor klunga jaga bollen. I sportens barndom spelade man i mjuka, ankelhöga vardagsskor med en liten klack som gjorde att spelaren kunde bromsa. Bruket av speciella skor med dobbar under sulan började spridas, men förbjöds 1863. På 1880-talet började de första specialtillverkade fotbollsskorna användas och från 1891 blev det åter tillåtet att spela match med dubbar under sulorna.
Det dröjde nästan tre decennier och många tusen seriematcher innan en spelare slog historiens första dömda straffspark. Det berodde dels på att straffområdet inte kom till förrän år 1891, dels på att fotboll var en gentlemannasport och alla gjorde allt för att följa reglerna och uppföra sig som en äkta idrottslig gentleman. Från början fanns heller ingen fast målvakt utan lagen spelade med så kallade flygande målvakt och spelarna turades om (den som var tröttast fick agera målvakt en stund tills han tagit igen sig). Målvakten var den ende som fick ta bollen med händerna, vilket han fick göra över hela planen. Först år 1912 ändrades reglerna och målvakten fick bara ta bollen med händerna inom sitt målområde.
Spelarna dömde själva och om någon bröt mot reglerna dömde han själv eller offret frispark (allt i enlighet med att det var en sport för gentlemän). Det dröjde till 1881 innan det blev obligatoriskt att låta en neutral domare döma i ligamatcher. Den första tiden var alla lag väldigt offensiva. Det vanligaste spelsystemet var 2-1-7, det vill säga två försvarsspelare, en mittfältare och sju anfallare. Planen kunde vara upp till 182 meter lång och om man placerade många spelare nära motståndarnas mål, ökade chanserna att få in bollen.
Målen hade förvisso stolpar, men ingen ribba, vilket kunde föra med sig problem. När en spelare fick ett mål godkänt år 1873, trots att han sköt 30 meter över mål, beslutade det engelska fotbollsförbundet att det skulle spännas en lina mellan de två stolparna. Nio år senare följde kravet på en ribba av trä. Nickar var sällsynta på 1800-talet eftersom alla fruktade bollens hårda snörning som slog upp sår eller blåmärken i pannan.
Den 8 december 1863 kan betraktas som den moderna fotbollens födelsedag. Det var nämligen denna dag som det i England nybildade Football Association fastställde den regelsamling som kom att bli den stabila grundstenen för fotbollen och innebära den definitiva skilsmässan från rugbyn. In i det sista hade man försökt förena de båda spelen.
I Sverige fanns till skillnad från England ingen tradition av den så kallade folkfotbollen, men väl av andra bollspel – exempelvis pärk, som utövades på Gotland. Under slutet av 1870-talet, i takt med att idrottsutbytet med England påbörjades, kom också kännedomen om de nya bollspelen hit. Skiljelinjerna mellan fotboll och rugby var dock till en början inte särskilt skarpa – på vissa ställen använde man den runda fotbollen, medan andra spelade med den ovala rugbybollen. Bollklubbar bildades, men först 1885 hade man kommit så långt i utvecklingen att det fanns behov av gemensamma spelregler. På initiativ av tre av landets ledande bollklubbar – i Stockholm, Göteborg och Visby – fastställdes en regelbok för ”svensk fotboll”, som helt enkelt var en mix av fotboll och rugby. De svenska bollsparkarna skulle alltså satsa på en alldeles egen variant av fotbollsspelet.
Den svenska spelmodellen av fotboll skulle dock inte bli särskilt långlivad, eftersom den något förvirrade regeltolkningen ställde till problem. Bland skolorna i Stockholm uppmuntrades fotbollsspelet, men varje skola spelade efter sina egna regler. En fotbollstävling mellan de olika läroverken i huvudstaden gick till exempel inte att genomföra 1886 på grund av att skolorna inte kunde enas om vilka regler som skulle gälla. Sakta men säkert började dock den engelska varianten av fotboll göra sitt intåg och de första fästena fick den i sydvästra Sverige. Fotbollen hade redan under 1870-talet nått Danmark och den 14 september 1890 spelades på Tivolitorget i Halmstad den första internationella fotbollsmatchen i Sverige
Den andra delen av frågan – ”När spelades den första stora fotbollsmatchen i Kristianstad?” – är inte helt enkel att besvara då det är subjektivt och utgår från respektive betraktares öga. Men i Kristianstadsbladet från fredagen den 7 juni 1931 har jag funnit en text som kanske refererar till just, för merparten dåtida berörda, den första stora fotbollsmatchen i Kristianstad. Referaten inleds med konstaterandet att ”Alla tiders största seriematch har Kristianstad i dag bakom sig”. Det som avsågs var toppmötet i division två mellan IFK Kristianstad och Malmö FF. Tidningen rapporterar att det denna dag verkligen var ”liv och rörelse vid den stora finalen på Kristianstads idrottsplats” inför 4000 fotbollsbitna åskådare. MFF vann och gick upp i allsvenskan. Kristianstadsbladet konstaterade efteråt att ”visserligen fanns det en gnista hopp, men den slocknade i fredags”. Genom förlusten stannade IFK kvar på fjärde plats i division två.
Knappt 30 år senare, 1960, kvalade IFK åter till allsvenskan, men med samma trista resultat. IFK förlorade mot Elfsborgs IF, som gick upp i allsvenskan och vann serien direkt 1961. Från succéåret 1960 ståtar för övrigt IFK Kristianstads publikrekord. Den 7 juni mötte IFK på hemmaplan Högadals IS inför 12 252 åskådare.
Var ligger de inblandade i Yngsjömordet 1889 begravda?
Den mördade hustrun Hanna Johansdotter fick sin gravsten på Brösarps kyrkogård 1889, Per Nilsson dog en naturlig död 1918 och ligger begravd utan sten på Åhus Nya kyrkogård. Efter halshuggningen 1890 begravdes Yngsjömörderskan Anna Månsdotters huvudlösa kropp i ovigd jord utanför norra muren – platsen var avdelad för mördare och självmördare – på Kristianstads Östra kyrkogård (huvudet hamnade i en spritburk på anatomiska institutionen i Lund). Parantetiskt kan nämnas att Anna Månsdotters man, mjölnaren Nils Nilsson, som dog hastigt och mystiskt 1883, fick sin grav på Åhus Gamla kyrkogård. Anna Månsdotter lät där resa en gravsten, där hon ristade in även sitt eget namn och födelseår, med avsikt att en dag få sin vila i denna grav. Nu blev det inte så. Gravstenen finns inte längre kvar.
Vilket år lyfte det första flygplanet från Everöds flygplats? (Evy)
Det var en söndag i april 1961 som flygplatsen i Everöd invigdes. I bästa försommarvärme hade drygt 5000 personer samlats för att följa den festliga invigningen och premiärturen med Linjeflygs Metropolitan till Stockholm. Kommunfullmäktiges ordförande i Everöd, Algot B Andersson, hälsade gästerna välkomna. En annan närvarande var statssekreterare Nils Hörjel (senare landshövding för Malmölänet). Vid denna tid låg flygfältet i Everöd under militären (blev inte civilt förrän 1969).
Varför begravdes personer förr i tiden inne i Trefaldighetskyrkan?
Att få sin grav inne i Trefaldighetskyrkan ansågs särskilt fint och kostade stora summor. Den första prislistan kom 1624. Knappt 200 år senare, 1815, förbjöds all gravsättning inne i kyrkan. Då täcktes kyrkans golv av närmare ett 100-tal gravstenar. De flyttades 1895 då 23 av stenarna placerades längs innerväggarna i kyrkan och ett 50-tal längs sockeln utomhus.
Varför namngavs inte staden på Allön i samband med att Christian IV utfärdade stadens fundationsbrev (”födelsebevis”) våren 1614, varför blev det just namnet Christianstad och när började man stava med K? (Anders)
Det var flera frågor i en. Vi tar dem en och en. Att staden inte döptes samtidigt som den föddes beror sannolikt på att Christian IV haft alldeles för mycket att stå i och därför inte riktigt tänkt igenom vad staden skulle heta när han den 22 maj 1614 utfärdade sitt fundationsbrev för grundandet av sin stad på Allön.
I fundationsbrevet talas därför endast om en ”kiøbstedt” eller ”byen” på Allön. Året därpå, våren 1615, gör Christian IV sitt tredje besök i trakten. Han anländer den 31 maj, stannar i närmare en vecka och får då tid över att fundera på namnfrågan.
Men han har uppenbart svårt att bestämma sig. Det dröjer till besökets sista dag, den 5 juni 1615. Då utfärdar Christian IV på Hammarhus en förordning om vad borgarna har att förhålla sig till på Allön. Fram till nu hade kungen tvingats benämnda sin odöpta skapelse som köpstaden, staden på Allön, Allöborna och liknande. Denna förordning avslutas emellertid med att kungen ”… nu lader befeste paa Alløe ehn kiøbstedt som Wiii wille hauffe kalditt Christianstad…”
Det är genom detta kungabrev som Christian IV för första gången officiellt tillkännager, att hans stad på Allön ska heta Kristianstad.
Men redan dagen före hade kungen avslöjat hemligheten av misstag. I samband med ett kontraktskrivande den 4 juni med fästningsingenjören Povel Bysser råkar kungen (kanske efter att i vanlig ordning svingat ett par bägare för mycket) skriva ”den ny Befestningen Christianstad” på kontraktet. Bysser vågar inte påpeka misstaget och det förevigas därmed i skrift. Dokumentet finns bevarat i Rigsarkivet i Köpenhamn. Men det är genom kungabrevet den 5 juni 1615 som Christian IV för första gången officiellt tillkännager att stadens namn blir Christianstad.
Men efter vem är Kristianstad namngiven? Det finns en historisk uppgift om att Christian IV valt att uppkalla sin stadsskapelse Kristianopel (1599) i Blekinge efter sig själv och att hans son, den levnadsglade och ständigt alkoholstärkte prins Christian – som 1608 valts till Danmarks tronföljare – därför skulle fått ge namn åt staden på Allön. Men det framstår som orimligt, inte minst då kungen förser stadsvapnet med sitt eget namnchiffer, C4. Så inget tyder på annat än att det är Christian IV som gett namn åt Kristianstad.
Varför döpte då Christian IV sin stad till Christianstad och inte det mer korrekta (stad på danska heter ”by” och ort/ställe ”sted”) Christiansby eller Christiansted? Kan det handla om en felskrivning? I exempelvis det kungliga brev som utfärdades den 25 april 1617, vari Åhus stadsprivilegier överflyttades till Kristianstad, omnämns stadens namn vid sju tillfällen. Samtliga stavas Christianstad.
I kungens privilegiebrev till den nya staden på Allön, utfärdat den 15 mars 1622, omnämns stadens namn inte mindre än tolv gånger. Samtliga med stavningen Christianstad. Så att Christian IV verkligen döpte sin nyuppförda, kombinerade köp- och fästningsstad till just Christianstad får anses klarlagt.
Tyska var ett vanligt samtalsspråk vid denna tid, framförallt mellan köpmän i Danmark. Christian IV, som behärskade det tyska språket flytande i såväl tal som skrift, valde därför tyska ”stadt” som efterled och då blev det Christianstad.
Men varför numera Kristianstad med K och inte Ch? Bakgrunden till det kan spåras till ett beslut på Kristianstadsbladet. I samband med ett redaktionsbyte den 3 oktober 1863 beslutades att, i enlighet med svenska språkets skrivregler, övergå till att stava Kristianstad med K. Nymodigheten spred sig i stadens breda folklager. Längst spjärnade stadens styrande emot – i 40 år!
Något formellt politiskt beslut togs aldrig om förändrad stavning, men från våren 1903 noteras i stadsfullmäktiges protokoll en alltmer frekvent stavning med K. Sedan tog det inte lång tid innan det slagit igenom fullt ut. Christianstad hade blivit Kristianstad.
Kenth Olsson