Bild: Ännu minner de murade stenpelarna om platsen för Gärdsbanans bro över Helgeå, väster om Ripa.
Jag undrar hur järnvägen mellan Åhus och Everöd gick? Vid Härnestadsvägen finns det en liten byggnad som ser ut som ett litet väntrum. Gick järnvägen där? (Heitti Teder)
Gärdsbanan, Gärds Härads Järnväg, byggdes 1881 mellan Karpalund och Degeberga över Skepparslöv, Tollarp och Everöd. Järnvägslinjen öppnades för allmän trafik den 6 december 1881 och två år senare 1883 anslöts bandelen Åhus-Everöd. Den 30 juni 1936 gick det sista tåget på Gärdsbanan från Åhus. Nedläggningen berodde på för få resande. Rälsen revs upp, järnvägsbroarna togs bort och stationsbyggnaderna och banvaktsstugorna bjöds ut till försäljning.
Från stationen i Åhus, det vill säga nuvarande byggnad med fritidsgård invid Coop (även om järnvägen sträckte sig till hamnen), löpte Gärdsbanan längs med nuvarande Järnvägsgatan (därav namnet). Precis nordväst om Gamla Rönnowskolan sprängdes delar av den medeltida stadsmuren (ungefär vid nuvarande nedfart till cykeltunneln under väg 118) för att kunna dra järnvägen västerut över de torra sandslätterna (bland annat nuvarande golfbanan) till Ripa med sitt stationshus (i dag bostad). Därefter gick banan vidare norr om Härnestagård och över Helgeån (de vackert murade stenpelarna finns ännu kvar efter järnvägsbron), intill fanns en banvaktsstuga (riven). Gärdsbanan löpte vidare västerut, passerade stationshuset i Mjö (i dag bostad) och sedan över den vidsträckta allmänningen Köpinge fälad med sina hundratals betande ungdjur, därefter till Lyngby station (i dag bostad) och sedan Gärdskans station (idag bostad) som låg i västra utkanten av Everöd, nordost om kyrkan.
Gärdsbanans skenor vägde endast drygt 14 kilo per meter mot det normalt dubbla för dåtidens järnväg. Därför tilläts på Gärdsbanan endast 20 kilometer i timmen som tåghastighet. Å andra sidan krävdes ingen inhägnad av banan eller obligatoriskt upphöjd banvall som vid en vanlig järnväg, vilket i dag gör det mycket svårt att i naturen upptäcka spår efter banans sträckning. Det fanns dock enstaka partier som av olika skäl krävde upphöjd banvall och som ännu finns bevarade i korta partier: Omdelbart väster om Helgeå och fram till stationen i Mjö löpte en sådan upphöjd banvall. Samma är fallet vid Köpinge fälad (söder om den bevarade vaktarstugan) samt väster om Lyngby station. Dessa tre partier är i dag de enda synliga spåren efter den gamla järnvägen från Åhus till Everöd, som var i tjänst i drygt 50 år.
Frågeställaren undrar också om den lilla byggnaden norr om Härnestadsvägen var en hållplats för Gärdsbanan? Svaret är nej. Järnvägen gick mer än 500 meter norr om. Det var den mäktiga Nobelfamiljen som 1901 lät uppföra denna till det yttre oansenliga magasinsbyggnad mellan Ripa och Härnestagård. Kruthuset kunde rymma två ton dynamitstavar och 20 kilo tändhattar. Enligt strikt statligt reglemente fick ingen annan bebyggelse uppföras inom minst 500 meter från denna byggnad. Kruthuset byggdes så gediget med halvmetertjocka väggar att ingen har velat ge sig på att riva det.
Du skrev om Åhus klostermur i Journalens marsnummer. Jag har läst någonstans att den riskerar att rivas på grund av sitt dåliga skick? Stämmer det? (Ingvar)
Ja, det finns en risk. Dominikanernas konvent i Åhus uppfördes 1243 som ett av Nordens första och främsta lärosäten. Vid reformationen tillfördes anläggningen staten, blev länsresidens men förföll sedan. Numera återstår ”klostermuren”, i meter den högsta medeltida lämningen i Åhus, och dessutom det äldsta säkra beviset på att Åhus var stad redan under 1200-talets första hälft eftersom dominikanerna verkade uteslutande i städer.
Reaktionerna lät därför inte vänta när Kristianstadsbladet (Kb) våren 2001 uppgav att länsstyrelsen på grund av bristande underhåll inte längre ansåg det meningsfullt att vårda klostermuren utan hade för avsikt ”att demontera den till cirka knähöjd”. Det fick kulturpersonligheter, föreningar, företag och andra att protestera högt. Byggnadsnämnden, som inte hade direkt med ärendet att skaffa, tog upp det som en extra punkt och påpekade att det kanske kunde vara något klädsamt om länsstyrelsen hade samma krav på sig själva om bevarandet av fornminnen som de var snabba att ålägga kommunerna. Även riksantikvarieämbetet gick emot och ansåg att muren borde finnas kvar i befintlig höjd, då det fanns flera vedertagna reperationsmetoder att använda sig av.
Den massiva kritiken fick till slut länsstyrelsen att göra en pudel. Då Kb hösten 2003 uppmärksammade den inledda renoveringen av muren, beklagade landsantikvarien återigen den turbolens som orsakats kring klostermuren, medgav att länsstyrelsen inte förstått murens betydelse för Åhusborna och avslutade med: ”Men vi var inte sämre än att vi kunde ändra oss!”.
Våren 2016 skickade länsstyrelsen ut kallelse till särskilt utvalda för samråd om murens framtid. I kallelsen framfördes inget konkret förslag på rivning, men för den som läste mellan raderna var det uppenbart att den risken finns då det konstaterades att ”muren inte är långsiktigt hållbar” och frågan ställdes om det var rimligt att den lämnades ”utan åtgärd och långsamt förfall”. Som skäl anfördes, i likhet med 2001, bristande underhåll och det av den myndighet som sedan 1981 ansvarar för just det som brister, det vill säga underhållet av muren.
Först 2015 försåg länsstyrelsen muren med en officiell informationstavla. Av svårförklarlig anledning hade den dessförinnan varit enda fornminne i Åhus som saknat sådan. På tavlan kan man läsa att det efter Dominikankonventet finns en 17 meter lång och över fem meter hög mur som fortfarande står kvar.
Det är min och många andras förhoppning att det ska förbli just så: Att den 774 år gamla muren ska få stå kvar i befintlig höjd och, inte bara för dagens utan även för framtidens generationer, få utgöra den unika och omistliga del av det dansk-skånska kulturarvet som klostermuren i Åhus de facto är.
Som fornminne och identifikationsfaktor är klostermuren ovärderlig för Åhus.
I vilket sammanhang framträdde Ray Charles i Åhus? (Johan)
Den 5 juli1992 invigde Ray Charles jazzfestivalen i Åhus i anslutning till Kristianstadsdagarna.
Blev Skånska prinsessan på Araslöv någonsin gift? (Uno S-J)
Sophia Elisabeth Ridderschantz, dotterdotterdotter till Christian IV, blev tidigt föräldralös och växte upp på Araslövs slott utanför Kristianstad. I trakten blev hon känd som ”Skånska prinsessan” efter att den barnlösa ägarinnan testamenterat slottet till henne.
Som officer i Karl XII:s ryska fälttåg hade Georg Bogislaus Staël von Holstein tillfångatagits vid Narva 1704, varefter han och tusentals andra karoliner – som general Henning Horn och hans sex barn – hade förts som fångar till Moskva. Som rysk krigsfånge kom han att förälska sig i en av Horns döttrar, Ingeborg. De ingick äktenskap och levde de närmaste åren som äkta makar i fångenskap. Efter sju år i ofrihet blev han utväxlad och återvände hem. I Sverige gjorde han allt som stod i hans makt för att få vetskap om hustruns öde i Moskva, men förgäves. Till sist nådde ryktet honom: hustrun hade avlidit.
Han försökte arbeta sig ur sorgen, vilket medförde att karriären sköt fart. Och det var som nyanländ ung kommendant i Kristianstad som han stiftade bekantskap med Skånska prinsessan. Georg Bogislaus var då 37 år och förälskade sig i den 26-åriga Araslövsprinsessan, som med glöd besvarade kärleken. Så en dag var allt klart för bröllop, men dagen före vigseln kom ett dramatiskt sammanträffande att äga rum. Ingeborg anlände plötsligt livs levande från Ryssland. I Moskva hade hon hållits isolerad från makens efterforskningar, men osannolikt nog långt senare nåtts av rykten om makens stundande bröllop och lyckats ta sig hem. Och efter en strapatsrik hemfärd fanns hon nu vid sin makes sida igen.
”Af bröllopet blef intet!”, står det krasst noterat i en gammal handskrift. I sitt livs svåraste stund visade den Skånska prinsessan emellertid prov på beundransvärd storhet och värdighet. Det berättas hur hon med högburet huvud avstod sin största lycka, och samtidigt välkomnade Ingeborg som en syster. Hon vägrade envetet att ställa in den sedan länge emotsedda bröllopsfesten, förvandlade den istället till en glittrande välkomstmottagning för den ”förlorades” återkomst.
Georg Bogislaus Staël von Holstein och grevinnan Ingeborg återupptog så sitt äktenskap, som varade i nästan 40 år tills Ingeborg gick ur tiden den 20 april 1761. Efter den nödvändiga sorgetiden för Ingeborg, träffades de åter, Skånska prinsessan och Georg Bogislaus. De hade nu båda uppnått en högst ansenlig ålder, hon 64 och han 76, ”deras hår var i silver och deras kroppar ej så raka längre”. Men känslorna för varandra var desamma, då kärleken står sig stark oberoende av tiden. Med stolthet och trofasthet hade den Skånska prinsessan under alla år avvisat varje giftermålsanbud. I oktober 1761 stod vigseln. Efter närmare 40 års väntan på sitt slott fick Skånska prinsessan sin ungdomsdröm förverkligad. Det uppskjutna bröllopet blev äntligen av. Så fick de två varandra till slut och några lyckliga år väntade dem tillsammans.
Georg Bogislaus Staël von Holstein avled på sin 78:e födelsedag 1763. Hans älskade prinsessa ”föll i otröstlighet och höll på att förgås i tårar”, står det att läsa i en samtida skrift. Skånska prinsessan överlevde sin make med 24 år. Hon dog 91 år gammal 1787 på sitt slott, där hon tillbringat sin ungdomstid och där hon sedermera väntat en stor del av sitt vuxna liv på den lycka, som också infann sig på ålderns höst. I graven återförenades hon med Georg Bogislaus. Och även med sin kärleksrival och väninna, Ingeborg.
Vad var det för gåtfull myntskatt som hittades i Horna några år efter andra världskriget? (Agneta A)
År 1949 gjordes flera märkliga fynd två kilometer norr om Elleköpinge. Fyndplatsen låg intill ett lantbruk i gamla Horna i närheten av den medeltida Gröne vägs sträckning. Fynden bestod bland annat av ett stort antal ålderdomliga bronsnålar, spännen, ringar och knappar. Det som drog till sig mest uppmärksamhet var emellertid myntskatten bestående av 72 mynt som spände över en tidsrymd av 700 år, men huvuddelen förlagd till medeltid. Hur skatten hamnade i jorden på denna plats har inte kunnat utrönas.
Kenth Olsson