Mitt intresse för Popmusik, Radions poplistor och singel- EP- och LP-skivor hade börjat under 1965. Jag hade då fått singeln Tennessee Waltz med Alma Coogan, vilken jag gillade skarpt, av min granne Ingemar Levin. Och Biblioteket i Kristianstad hade vi den tiden även del av dåtidens LP-skivor som man kunde lyss på alldeles gratis, självklart i hörlurar.
På biblioteket fanns då åtta sköna fåtöljer som stod, så att säga parvis, efter varandra. Och dessa var absolut inte några dussinfåtöljer. Nej, det var den då moderna ”Eva”, designad av giganten Bruno Mathsson, som hade sits i flätad sadelgjord, samt med bok- eller möjligen ekstomme. (Detta var alltså på den tiden då det ”offentliga” inte behövde dra in på någonting.) Emellan varje fåtöljpar fanns ett metallstativ, monterat direkt i golvet med en liten box i trä. I boxen fanns uttag för två hörlurar och två volymkontroller, samt kanalväljare för två kanaler. Kompisen intill kunde alltså lyss på något annat än det jag lyssnade på.
Jag minns att jag ofta brukade alternera mellan två absoluta favorit-LP vid mina besök på biblioteket. Den ena var ”John Mayall with Eric Clapton & The Bluesbreakers” från 1966. och den andra var ”Absolutely Free” med Frank Zappa & The Mothers Of Invention, från 1967. Båda, i mitt tycke, fantastiska vax var och en på sitt sätt, vilka jag faktiskt, hör och häpna, spelar ofta än idag, trots att de har typ 50 år på nacken. ”Yngre” läsare ska ha klart för sig att det mesta av den musik som gjordes under hela 60-talet håller utan tvekan fortfarande.
Men nu gäller det ”John Mayall with Eric Clapton-vaxet”, vilket är ett vax som alla mina musikvänner vet att jag har ett mycket speciellt förhållande till. Plattan har, mer eller mindre, gått mig på nerverna. Men på ett positivt sätt, vilket min sambo absolut inte skulle hålla med om. Nej för visst är det helidiotiskt att behöva ha tio olika LP-exemplar av plattan. …Hallå!
…Men det är ju tio olika pressningar och dessutom från olika länder och naturligtvis alla med olika matrix-nummer. Vilket är en hel vetenskap bara det. Men, man vill ju speciellt ha första pressen, vilket man ser på just matrix-numret. Ja, och så har jag naturligtvis en audiofil-CD i guld också. Jag hade två, men en nära vän hade ingen… Men CD räknas självklart inte.
Det engelska originalet släpptes i mono 1966 på röd ”oboxad” DECCA-etikett. Den engelska stereo-utgåvan släpptes inte förrän 1969, då på blå ”oboxad” DECCA-etikett. Jag köpte mitt första exemplar någon gång 1967, vilken då råkade bli en tysk utgåva. Jo, för det var den utgåvan som fanns tillgänglig i skivaffärerna i Kristianstad, på den tiden. Senare fick jag lära mig av Dr. Vinylström, att det naturligtvis var något av de engelska ”super-originalen”, i mono eller stereo, man skulle ha. Helst båda då det kunde skilja i mixningarna.
Varför monoutgåvor? Jo för då tekniker och producenter på den tiden skulle börja trixa, fixa och mixa med en massa kanaleker i stereo fick dom ofta hybris. Så på vissa LP-skivor från den tiden kan det ibland komma en massa ljud från ena högtalaren. Men endast typ en fjärt i den andra. Det vill säga, tills sången börjar ljuda. Men i mono jämnas balansen ut så att samma ljud kommer från båda högtalarna. (Studera exempelvis Beatles-LP i mono och jämför dessa med stereoutgåvorna så förstår du min point. Oftast jättestor skillnad! Däremot låter alla Frank Zappas 60-tals-vax kanonbra i stereo, men Zappa var ju ett geni utan något motstycke.)
Men varför har jag då denna platta i över tio olika exemplar. Jo, för att jag tycker att den är formidabel. Och för att jag vill! Och för att jag kan! Men även för att plattan sedermera har räknats som en av världens absolut bästa ”vita” blues-vax. Låtvalet är utmärkt. Urvalet mellan Bluesballader och Blues-Rockrökare är perfekt avvägdt. Och de andra musikerna, John McVie Bass (sedermera Fleetwood Mac) och Hughie Flint, trummor (sedermera Manfred Mann) bidrar naturligtvis även de till en hejdundrades helhet på plattan. Helt sanslöst!
Ända tills jag fick höra denna platta hade jag absolut ingen förståelse för att man tog in blåsinstrument i dåtidens moderna ”Popmusik”. …Fast nu var ju inte detta popmusik, utan bluesmusik. Och här lät det alltså kanonbra då man även adderat Alan Skidmore på tenor sax, John Almond på bariton sax, och Dennis Healy på trumpet. (Så när jag 1969 började lyssna på ett annat av mina absoluta favoritband, King Crimsom, kändes det helt naturligt med blåsare.)
Mayall-plattan är så perfekt arrangerad med blåsarna att jag inte tror att jag som 14-åring först tänkte på att det över huvud taget fanns blåsare med på plattan. …Alltså, förrän spåret ”Have You Heard” (av Mayall själv) vilket är en riktig killer-tryckare. Och frågan är om det finns något spår på någon platta där Eric Clapton (här 21 år gammal) spelar bättre än han gör just på detta spår?
Men jag tänker inte gå in mer på enskilda spår då det skulle ta minst dubbelt utrymme som man i KJ bör förhålla sig till. Men jag menar, spår som ”What´d I Say” av Ray Charles, ”All your Love” av Willie Dixon, ”Parchman Farm” av Mose Allison, och de andra cover-rökarna gör att armhåren ställer sig i givakt, För att inte nämna John Mayalls fyra egna kompositioner varav en tillsammans med Clapton, nämligen spåret ”Double Crossing Time.
”John Mayall with Eric Clapton & The Blues Breakers” finns att tillgå på ett antal olika CD-utgåvor. Bland annat en audiofilutgåva på guld-CD. Men även flera LP-utgåvor, utgivna exempelvis som 180-grams audiofilvinyl bör kunna tillhandahållas av de lokala special-butikerna. För du har väl vinylspelare? Inte? Nämen! Men visst, det lär vara inne att vara ute!
Och det här med att plattan numera kommit i så kallade ”audiofilutgåvor”? Jamen, det fattar du väl, det säger ju allt… Det dyker även upp CD-utgåvor och olika LP-utgåvor då och då på Tradera. Men för att slå till på Tradera bör man vara synnerligen insatt. För du vill väl inte ha en LP som någon tidigare innehavare använt som pizza-underlägg!? Nej. Köp då hellre en CD-utgåva. Och när du avlyssnat den några gånger så kan du feedbacka till undertecknad.
Dr. Guro