Åtta dagar innan julafton och ungefär tre månader efter att den 55-årige maken hade fått sin nya Mercedes cabriolet levererad, hade han även lyckats infånga en ny, yngre kvinna. Samt lagt in om skilsmässa.
Den smått förvånade ex-hustrun fick endast tre dagar på sig att flytta. Detta bland annat på grund av en kryptisk konstellation i äktenskapsförordet, vilken visade att det var ex-maken ensam som ägde huset, vilket naturligtvis blev synnerligen överraskande för henne.
Ex-hustrun tillbringade första dagen med att packa sina kläder och övriga tillhörigheter i väskor och flyttkartonger. Andra dagen kom en flyttfirma för att hämta kartongerna som kördes till en tillfällig bostad, vilken blev ett mindre gästhus hos kvinnans bror. På kvällen den tredje dagen satte hon sig för en sista gång vid deras långa vackra vita matsalsbord med tillhörande svarta Myran-stolar.
Hon hade dukat omsorgsfullt, tänt levande ljus och satt på en av sina favoritplattor med Van Morrison. Därefter festade hon på ett halvt kilo färska räkor, några minibaguetter och en liten burk kaviar av stör. Samt en flaska mousserande Jacobs Creek Chardonnay.
Hon var inte speciellt bitter, men besviken på sig själv som inte anat den tragiska utgången av deras giftermål. Emellertid var det just då som fan själv flög i henne. Hennes blick fångade nämligen de där gardinstängerna i mässing av mormorstyp som hon aldrig hade gillat. Så hon gick helt enkelt runt i varenda rum, ställde sig på en stol och petade in all räkskal inuti alla gardinstänger. Därefter rymde hon undan i köket och lämnade huset. Vilket hon gjorde med ett brett leende på läpparna …nynnande på Van Morrisons Have I told you lately that i hate you…
Någon dag efter, då före detta maken återvände till huset med sin nya flamma, var allt bara lycka och glädje. Åtminstone de första dagarna. Men efter tre, fyra dagar började huset att lukta illa. Mannen och den nya flamman försökte så småningom med allt. De dammsög, torkade i köksskåpen, tvättade golven, vädrade med alla fönstren vidöppna. Vidare kollades ventilationskanaler och källare noggrant, eftersom mannen misstänkte att lukten möjligen kunde komma från ett dött mindre djur någonstans. Men inget djur stod dem att finna. Alla mattor kemtvättades. Luftrenare och doftblock hängdes upp överallt.
Till slut fann de inget annat råd än att tillkalla Anticimex, vilka satte in gasbekämpningsmedel, varvid det inte längre så lyckliga paret tvingades bo på hotell några dagar. Men eftersom inte heller detta hjälpte tillkallades ett måleri. De dyra engelska Morris-tapeterna revs ner och ersattes med nya. Men inget hjälpte. Bekanta slutade komma på besök. Hantverkare och reparatörer vägrade att arbeta i huset. Hembiträdet slutade. Och slutligen stod paret inte ut med stanken längre utan beslöt sig för att sälja huset och flytta.
Två månader senare hade de fortfarande inte fått huset sålt, trots att de känt sig tvungna att halvera priset. Ryktet om det ”unkna” huset gick på bygden, och till sist vägrade de lokala fastighetsmäklarna till och med att svara på deras telefonsamtal. Till slut var de tvungna att ta ett större banklån för att betala det nya huset.
Ex-hustrun, som fortfarande hade tät kontakt med en av deras tidigare närmaste grannar, hade hela tiden information om vad som försegick i fallet. Och som kvinnor emellan berättade ex-hustrun i förbifarten även för grannfrun om en herre hon blivit bekant med under en golfrunda. Samt att denne var välbeställd efter att ha sålt ett större Tech-företag och tillbringade därför numera en stor del av sin tid i sitt hus i Cannes.
Dagen efter ringde kvinnan sin före detta man i något pappersärende, varvid hon även frågade hur allt stod till. Han berättade då hela historien om det ”ruttnande” huset. Hon lyssnade artigt med ett brett leende på läpparna och sa att hon faktiskt saknade sitt gamla hem och menade att hon kanske skulle kunna tänka sig att ändå köpa huset.
I tron att hans ex-fru inte visste hur pass illa det var med huset gick han med på att sälja huset till henne för knappa femtedelen av marknadspriset. På det villkoret att hon skrev på kontraktet samma dag. Och det gick hon naturligtvis med på. Ex-hustruns villkor var att hon fick det Fritz Hansen-tillverkade ellipsbordet, samt de tio Myranstolarna.
(Genom sin bror, som hade inredningsfirma, var hon väl medveten om att dessa stolar som var helklädda i läder och brukar benämndes ”Sjuan”, hade ett styckpris runt 17.000 kronor och bordet c:a 37.000 kronor.)
Några dagar senare stod före detta mannen och hans nya kvinna åter igen leendes och såg flyttfirman komma och hämta resten av möblerna för transport till den nya bostaden.
…Inklusive gardinstängerna…
Alexander Dahlquist