Bild: Artikelförfattaren Jan Sigurd laddar upp för att knyta sin slips.
Jag var aldrig någon kostymnisse när jag växte upp. Men har man beställt en hemlig resa med Orientexpressen i 60-årspresent till sin sambo, får man vackert ta seden dit man kommer. Alltså kröp jag in i en ny three-piece-suit i Venedig, gick ut på Youtube och fick en snabbkurs i hur man knyter slips och viker scarf i bröstfickan. Sedan var jag redo att äntra det legendariska tåget.
Min sambo hade ingen aning om och var och hur vi skulle tillbringa den aktuella veckan. Det enda jag sagt var: ”Det finns ingen övre gräns för hur uppklädd du ska vara – och glöm inte passet!”
Så satt vi där i vagn F, kupé nr 2 och 1 (med connecting door emellan) och stirrade ut på det förbiilande alplandskapet med varsitt glas champagne i handen. Iskylaren stod på fönsterbordet med snacks bredvid. Och lutat mot iskylaren ett välkomstbrev.
Det var inte bara jag som haft klädbekymmer. En burk hårspray hade exploderat i väskan och allt luktade fransk budoar. När Anna-Lena, fortfarande i chock, skulle drapera sig i sitt galafodral sprack det i ryggen och blixtlåset tjärvade. Det visade sig att hon gått upp några kilon sen senaste galamiddagen, för 12 år sedan. Efter fruktlösa försök att få upp blixtlåset uppsökte jag vår uniformsklädde porter som tjänstvilligt överräckte en sax, varpå jag helt sonika klippte upp klänningen i ryggen. Som tur var hade Anna-Lena en annan festblåsa i reserv och vi kunde nu skrida mot pianobaren för eftermiddagens första Dry Martini i ett moln av hårspray.
Döm om min förvåning när jag blickade runt bland det församlade klientelet. Där satt miljonärerna i kostym och full regalia – fast utan strumpor i skorna. Tanken for genom huvudet: Det är ingen stil på miljonärerna nuförtiden!
Snart mötte vi dock en svensk som kunde intyga: ”Det strumplösa modet är det senaste i den internationella societeten. Men jag skulle ge en bra slant på att de – män som kvinnor – bär för ögat osynliga ballerinatrumpor i skorna.”
Jag hade läst på och inledde nu en konversation med en äldre kanadensisk man. Han hade tillsammans med hustru nyttjat Simplonföretaget på tågsträckor i Thailand såväl som på Irland. De gillade helt enkelt att åka tåg. Jag sköt in någon passus om tågets driftsliv:
”Oftast är det elektriska lok nuförtiden men en till två gånger i månaden drivs orientexpressen av ånglok. Anledningen till den lägre frekvensen på ångloksdrift är att det tar flera dar att få upp ångan.”
”Jo”, brummade mannen, ”det påminner om hustruns och mitt sexliv.”
När mörkret föll utanför fönstret började jag osökt tänka på Agatha Christies klassiker hemma i bokhyllan. Skulle någon falla offer för en cynisk gärningsman även denna natt? Och skulle inspektor Poirot samla oss alla i baren för att med list slå hål på den skyldiges alibi och avslöja mördaren? Det återstod att se.
Middagen intogs vid två sittningar. Vi valde den senare – halv tio – och hängav oss åt en förträfflig trerättersmeny bestående av en sparrisanrättning följt av havsabborre och slutligen en färgstark glasskreation med inslag av exotisk frukt.
Vinet betalde vi själva. Det var inte billigt. För varje klunk såg jag bankkontot decimeras med ett tresiffrigt belopp. Men vätskan gjorde sitt jobb. I höjd med efterrätten var smaklökarna så bedövade och levern så vänligt ställd att dunkandet mot skarvarna i rälsen kändes som himmelska stötar. Man invaggades i ett mjukt och behagligt tillstånd av välmående.
Ens sociala kompetens ökade med kvadraten på hypotenusan. Dämpade samtal fördes över borden till höger och vänster. Tips och råd levererades över en skål eller två. En frispråkig medresenär hade använt vistelsen i Venedig till att inhandla glaspärlor från järnåldern, hans lika frispråkiga hustru hade inhandlat en scarf i shopen ombord, en shop som förestods av en åldrad man bakom vilken ett foto kunde vidimera att han i egen hög person hade varit självaste Poirot behjälplig 25 år tillbaka i tiden.
Aftonen avrundades med ett besök i pianobaren där en Riminifödd pianist exekverade den ena italienska schlagern efter den andra. Varje månad turades tre italienska pianister om att sköta musicerandet ombord.
Vi kunde såklart inte hålla oss, utan frågade hövligt om vi fick framföra ett par Edith Piaf-sånger. Det gick bra och hela vagnens välvilja riktades mot oss för ett ögonblick. Det var en magisk känsla jag sent ska glömma: min sextioårsfirande kvinna och jag framförande Padam, padam till Orientexpressens behagliga dunk, dunk, dunk, dunk. Jublet visste inga gränser.
Efter en sista drink var det dags att dra sig tillbaka. Kupén – inredd med mahognyträ, pärlemoinfällda blommönster och förgyllda hatthyllor i jugendstil – hade under tiden iordningsställts av vår portier och vi kunde krypa ner mellan de svala lakanen. Vagnarna uppvärmdes med en kamin i hörnet, där portern då och då stoppade in kol som i gamla dar. Natten förflöt utan intermezzon och på morgonkulan knackade det på dörren. Jag skulle just ropa ”Kom in Jeeves”, när jag yrvaket insåg att jag inte befann mig i en dröm av P G Wodehouse.
En engelsk frukost serverades i kupén och när persiennen drogs upp stod det klart att vi befann oss på franska landsbygden utanför Paris. Snart skymtade Sacre Coeur och det var dags för en bensträckare på Gare de Lyon. 30 minuter senare var vi på väg igen, mot Calais.
Engelska kanalen korsades med buss genom tunneln och på andra sidan väntade en rödmosig blåsorkester och ett Pullmantåg från 1927 som skulle föra oss den sista sträckan till London. Nu var det dags för lunch och därefter high tea med scones och sandwiches. Temat för dagens samtal var kvaliteten på Dry Martinis och en dam ur engelska noblessen sänkte rösten och meddelade oss att världens bästa Dry Martini fick man faktiskt på ärevärdiga Dukes bar i London, bakom Ritz.
”Men” , viskade hon konspiratoriskt. ”Håll det hemligt. Annars har vi kreti och pleti springande där för jämnan.”
Vi rullade in på Victoria Station vid sextiden på kvällen och hade alltså varit på väg i sammanlagt ett och ett halvt dygn. Vi hämtade vårt bagage – som skickats i förväg – och kunde konstatera: resan var fullbordad och inget lik hade hittats. Om Poirot existerat så var det i nattens drömmar.
För några var tågfärden helt klart en punkt som nu bockats av från en bucket-list. En passagerare hade suttit i en krets av vänner med en syresättningsslang i näsan och man kunde bara gissa vad hon led av.
Priset för resan var såklart högt … men med allting taget i beaktande kunde man ändå konstatera att en fest för 100 personer på ett näringsställe i till exempel centrala Kristianstad hade kostat lika mycket. Men bara varat fem timmar.
Den här upplevelsen skulle nog sitta i länge, länge. Åtminstone förmågan att knyta en slips.
Jan Sigurd