Inledningsvis vill jag påpeka att jag alltid har haft mycket goda relationer med Renhållningen i Kristianstad. De har alltid svarat snabbt och vänligt i telefon när jag någon gång har behövt hjälp och personalen som kommer och tömmer våra sopkärl är hur trevlig som helst.
Men nu har det blivit fel. Gigantiskt megafel.
Om några veckor kommer vi att få nya sopkärl och i god tid har Renhållningen skickat ut en mycket pedagogisk liten broschyr, som i text och bild förklarar hur vi i fortsättningen ska sortera våra sopor. Självklart blir man lite rädd, det är vi nog många som blir när saker och ting ska förändras. Plötsligt ska vi hålla koll på om det är plast, metall, papper (vad är det för skillnad mellan papper och tidningar?), restavfall (vad sjutton är restavfall?), elavfall (vad är det?) och glas. Plus batterier och ljuskällor.
Glas, batterier och ljuskällor har jag ganska bra koll på och kände mig därför trygg gällande just de punkterna. Tills jag började djupstudera broschyren, vill säga. Det visar sig nämligen att glas ska sorteras i ofärgat och färgat, vilket i och för sig inte är någon nyhet. Jag vet exakt hur ofärgat glas ser ut och har sorterat med stor framgång under många år.
Min djupdykning avslöjade dock något mycket oroväckande – under en månads tid kommer jag framöver att få slänga 60 liter färgade glasförpackningar men endast 45 liter ofärgade. Vad är det för konstigt med det, kanske någon förvirrad läsare tänker nu. Tänk ett varv till, säger jag bara! Vad är det för färg på en rosévinsflaska? Ofärgad eller färgad?
Lägg till att varenda glasburk jag någonsin har sett är ofärgad. Soltorkade tomater, oliver, kronärtskockor, sambal oelek, honung – listan kan göras oändlig. Hur har de tänkt sig att detta ska fungera? Och varför får man slänga så mycket mer färgat glas? Vem har bestämt detta?
Jag inser att ännu ett samtal är nödvändigt och den här gången är det blodigt allvar. På första signalen svarar Mathilda Gylling, kommunikatör på Renhållningen. Hon låter jätteglad och lyssnar engagerat när jag berättar om min fasansfulla upptäckt. Hur har Renhållningen kommit fram till denna hårresande och felaktiga slutsats?
– Jaaa, dels har man tittat på hur andra kommuner har gjort. Men vi har också gjort lite interna tester, berättar Mathilda. Interna tester, undrar jag, hur då? Mathilda förklarar att personalen har fått sortera under en period och så har man kollat av hur det blev.
Det låter helt orimligt i mina öron. Med ett riktigt test så hade man ju fattat att folk behövde mer utrymme för ofärgat glas, eller hur? För det är verkligen inte bara jag som älskar rosévin, trots allt. Mathilda tvekar lite innan hon svarar. – Alltså, jag tycker också jättemycket om rosévin (jag visste det!), men jag fick faktiskt inte vara med i testet för jag bor i lägenhet.
Tystnaden i min ända av telefonluren är kompakt. Beviset för att detta handlar om diskriminering i den högre skolan är nu solklart! Inte bara har man struntat i oss, mestadels flickor (?), som älskar rosévin, man har också medvetet valt bort Renhållningens egen, fullkomligt strålande medarbetare – en sann rosévinsälskare – som skulle ha kunnat sätta stopp för denna orättvisa i ett tidigt skede.
Efter vårt samtal går jag in på Renhållningens hemsida. Jag läser vad man har för mål med sin verksamhet: ”Vi ska öka antalet nöjda kunder. Minst 85 % av hushållen ska vara nöjda med insamlingssystemet år 2020”. Jag får en klump i magen. Fram tills nu har jag hört till deras absolut mest nöjda kunder – undrar hur det kommer att bli framöver..?
Åsa Scharin